VI. Kristendomens paradoxer (23)

Och nu började jag förstå att denna sammansatta passion överallt var den kristna nyckeln till etiken. Överallt gjorde trosbekännelsen en moderering av den dämpade kollisionen mellan två uppbrusande emotioner.

Ta t ex frågan om blygsamhet, om balans mellan ren stolthet och ren nedbrutenhet. Den genomsnittlige hedningen skulle, likt den genomsnittlige agnostikern, bara säga att han var nöjd med sig själv, men inte oförskämt självtillfredsställd, att det fanns många bättre och många sämre, att hans ödemarker var begränsade men att han skulle se till att han erövrade dem. Kort sagt, han skulle gå med huvudet högt, men inte nödvändigtvis med näsan i vädret. Detta är en manlig och förnuftig position, men den ligger öppen för den invändning vi noterade beträffande kompromissen mellan optimism och pessimism: Matthew Arnolds "resignation". Genom att vara en mix av två ting, är den en utspädning av två ting, och är varken närvarande i sin fulla styrka eller bidrar med sin fulla färg. Denna anständiga stolthet lyfter inte hjärtat som trumpetstötar, man kan inte gå klädd i purpur och guld för detta.  Å andra sidan renar denna milda rationalistblygsamhet inte själen med eld eller gör den klar som kristall; den gör inte (som en strikt och sökande ödmjukhet) människan till ett litet barn som kan sitta vid gräsets fot. Den får henne inte att titta upp och se underverk, för Alice måste växa sej liten om hon ska bli Alice i Underlandet. Därför förlorar den både poesin i att vara stolt och poesin i att vara ödmjuk.

Kristendomen försökte genom sitt märkliga hjälpmedel att bevara bådadera. Den separerade de två ideerna och utvidgade sedan dem båda två. I en mening skulle Människan bli högfärdigare än någonsin tidigare - i en annan mening skulle hon bli ödmjukare än någonsin tidigare. Såvitt jag är Människa är jag skapelsens krona. Såvitf jag är en människa är jag den störste bland syndare. All ödmjukhet som hade inneburit pessimism, som hade betytt att människan fått en vag eller olycksbådande syn på hela sitt öde - allt detta behövde försvinna. Vi skulle inte längre höra Predikarens klagan över att människan inte hade något försteg framför djuren, eller Homeros fruktansvärda rop att människan bara var det sorgsnaste av alla markens vilddjur. Människan var en avbild av Gud som vandrade omkring i trädgården. Människan hade pre-eminens över alla djur, människan var sorgsen just för att hon inte var ett djur utan en trasig gud. Grekerna hade talat om människan krypande på jorden, som om hon klängde sej fast vid den. Nu skulle Människan träda fram på jorden för att bemästra den. Kristendomen framhöll därför en tanke om människans värdighet som bara kunde uttryckas genom kronor strålande som solen och solfjädrar av påfågelstjärtar. Men på samma gång kunde den fasthålla tanken på människans ynkliga litenhet, som bara kunde uttryckas genom fasta och ofattbar undergivenhet, genom S:t Dominicus grå aska och S:t Bernhards vita snö. När någon kom att tänka på sitt ego, fanns det utblick och tomrum tillräckligt för varje ruggig självförnekelse och bitter sanning. Där kunde den realistiske gentlemannen låta sej själv gå, så länge som han lät sej själv gå till sej själv. Där fanns en öppen spelplats för den glade pessimisten. Låt honom säga vad som helst mot sej själv förutom att häda det ursprungliga målet för sitt varande; låt honom kalla sej själv för dåre och t o m förbannad dåre (även om det är kalvinistiskt); men han får inte säga att dårar inte är värda att frälsas. Han får inte säga att en människa, som människa, kan vara värdelös. Här, och återigen kort sagt, kom kristendomen över svårigheten att konbinera våldsamma motsatser, genom att hålla fast vid båda, och bevara båda våldsamma. Kyrkan var positiv på båda punkter. Man kan knappast tänka för litet om sitt ego. Man kan knappast tänka för stort om sin själ.