VI. Kristendomens paradoxer (4)

Nå, verklig insikt eller inspiration prövas bäst genom huruvida den kan gissa dessa gömda oformligheter eller överraskningar. Om vår matematiker från månen såg de två armarna och de två öronen, skulle han kanske kunna sluta sej till de två skulderbladen och de två hjärnhalvorna. Men om han gissade att människans hjärta var på sin rätta plats, skulle jag kalla honom något förmer än en matematiker.

Och detta är exakt det anspråk som jag sedan kommit att göra för kristendomens räkning. Inte bara för att den sluter sig till logiska sanningar, utan för att när den plötsligt blir ologisk har den, så att säga, funnit en ologisk sanning. Den inte bara har rätt om saker, men den har fel (om man får säga så) exakt när saker och ting går fel. Dess plan passar de hemliga oregelbundenheterna, och väntar sig det oväntade. Den är enkel beträffande den enkla sanningen; men den är besvärlig beträffande den subtila sanningen. Den skulle erkänna att en människa har två händer, men den kommer inte (även om alla modernisterna jämrar sig) att erkänna den uppenbara slutsatsen att hon har två hjärtan.

I detta kapitel är min enda avsikt att påpeka detta; alltså att visa att när än vi känner att det är något konstigt med kristen teologi, så kommer vi i allmänhet att finna att det är något konstigt med själva sanningen.

VI. Kristendomens paradoxer (3)

Det är denna tysta avvikelse från exaktheten på ca en tum som är det obehagliga elementet i allting. Det ser ut som en slags hemlig konspiration i universum. Ett äpple och en apelsin är runda nog för att bli kallade runda, och ändå är de inte runda när allt kommer omkring. Jorden själv är formad som en apelsin för att kunna lura några enfaldiga astronomer att kalla den en glob. Ett blad är uppkallat efter ett svärdsblad, eftersom det kommer till en punkt, men det gör inte det.

Överallt i saker och ting finns detta element av det tysta och oberäkneliga. Det undflyr rationalisterna, men det undflyr aldrig ända fram till slutet. Från jordens storslagna krökning kunde man lätt dra slutsatsen att varje tum av den var krökt på detta sätt. Det borde verka rationellt att liksom en människa har en hjärna på båda sidor, borde hon ha ett hjärta på båda sidor. Och ändå organiserar vetenskapsmän fortfarande expeditioner för att finna Nordpolen, eftersom de är så förtjusta i platt land. Vetenskapsmän organiserar också fortfarande expeditioner för att finna människans hjärta, och när de försöker finna det, hamnar de vanligen på fel sida om henne.

VI. Kristendomens paradoxer (2)

Jag ger ett grovt exempel på vad jag menar. Anta att någon matematiskt kreatur från månen försökte räkna på den mänskliga kroppen. Det skulle genast verka som om det väsentliga vore att den är ett duplikat. En människa är två människor - den till höger liknar exakt den till vänster.

Efter att ha observerat att det fanns en arm på höger sida och en arm på vänster, ett ben på höger sida och en på vänster, skulle vår besökare kanske gå vidare och forfarande på bägge sidor återfinna samma antal fingrar, sammat antal tår, två ögon, två öron, två näsborrar och t o m två hjärnlober. Och sedan, när han fann ett hjärta på ena sidan, skulle han dra slutsatsen att det fanns ett annat hjärta på andra sidan. Och just där, när han som mest kände att han hade rätt, skulle han ha fel.

VI. Kristendomens paradoxer (1)

Det verkliga problemet med denna vår värld är inte att det är en oförnuftig värld, inte ens att det är en förnuftig värld. Den vanligaste typen av problem är att den nästan är förnuftig, men inte riktigt.

Livet är inte ologiskt; och ändå är det en fälla för logiker. Det verkar bara lite mer matematiskt och regelbundet än det är; dess exakthet är uppenbar, men dess inexakthet är dold; dess vildhet ligger på lur.