VI. Kristendomens paradoxer (4)

Nå, verklig insikt eller inspiration prövas bäst genom huruvida den kan gissa dessa gömda oformligheter eller överraskningar. Om vår matematiker från månen såg de två armarna och de två öronen, skulle han kanske kunna sluta sej till de två skulderbladen och de två hjärnhalvorna. Men om han gissade att människans hjärta var på sin rätta plats, skulle jag kalla honom något förmer än en matematiker.

Och detta är exakt det anspråk som jag sedan kommit att göra för kristendomens räkning. Inte bara för att den sluter sig till logiska sanningar, utan för att när den plötsligt blir ologisk har den, så att säga, funnit en ologisk sanning. Den inte bara har rätt om saker, men den har fel (om man får säga så) exakt när saker och ting går fel. Dess plan passar de hemliga oregelbundenheterna, och väntar sig det oväntade. Den är enkel beträffande den enkla sanningen; men den är besvärlig beträffande den subtila sanningen. Den skulle erkänna att en människa har två händer, men den kommer inte (även om alla modernisterna jämrar sig) att erkänna den uppenbara slutsatsen att hon har två hjärtan.

I detta kapitel är min enda avsikt att påpeka detta; alltså att visa att när än vi känner att det är något konstigt med kristen teologi, så kommer vi i allmänhet att finna att det är något konstigt med själva sanningen.