Search This Blog

September 11, 2018

V. Världens fana (22)

Jag fann detta framträdande drag i kristen teologi som en slags hård spik, det dogmatiska insisterandet på att Gud är personligt och har skapat en värld som är skild från honom själv. Denna dogms "spik" passade perfekt i världens hål - den var uppenbarligen menad att sitta där - och sedan började det märkliga hända. Ner väl en gång dessa två delar av de två maskinerna hade passats ihop, den ena efter den andra, började alla andra delar passa och föll in med en kuslig precision. Jag kunde höra bult efter bult i hela maskineriet falla på plats med något slags kluckande av lättnad. När en del hamnat rätt, började alla andra delar upprepa dess riktighet, precis som klocka efter klocka slår 9. Instinkt efter instinkt besvarades av doktrin efter doktrin. Eller, för att nu variera bildspråket, jag var som en som hade ryckt in i ett fientligt land för att erövra ett högt beläget fort. Och när fortet hade fallit gav hela landet upp och ställde fullt och fast upp bakom mej. Det var som om hela landet lystes upp, ända tillbaka till min barndoms första ytor.

Alla dessa pojkårens blinda fantasier som jag i kapitel 4 förgäves försökte spåra i mörkret, blev plötsligt genomskinliga och förnuftiga. Jag hade rätt när jag kände att rosor var röda på grund av något slags val: det var det gudomliga valet. Jag hade rätt när jag kände att jag nästan hellre skulle säga att gräset hade fel färg än att säga att det nödvändigtvis måste ha den färgen; det skulle sannerligen ha kunnat ha en annan. Min känsla att lyckan hängde på den vansinniga tråden av ett villkor betydde någonting när allt redan sagts: den betydde hela doktrinen om Syndafallet.

T o m dessa dimmiga och formlösa monster till iakttagelser som jag inte varit förmögen att beskriva, än mindre försvara, steg tyst in på sina platser likt trosbekännelsens kolossala karyatider. Antagandet att kosmos inte var vidsträckt och tomt, utan litet och mysigt, hade full signifikans nu, för vad som helst som är ett konstverk måste vara litet i konstnärens ögon; för Gud kan stjärnorna bara vara små och älskade, som diamanter. Och min jagande instinkt att det goda på något sätt inte bara var ett verktyg att använda, utan en relik att skydda, likt godset från Robinsin Kruses skepp - t o m den hade varit den vilda viskningen från någon ursprunglig visdom, för vi var, enligt kristendomen, verkligen överlevande från ett vrak, besättningen i ett gyllene skepp som dumpit ner före världens begynnelse.

No comments: