V. Världens fana (21)

Det var kristendomens primära filosofiska princip att denna skilsmässa i den gudomliga skaparakten (en sådan som skiljer poeten från poemet eller modern från det nyfödda barnet) var den sanna beskrivningen av den akt genom vilken den absoluta energin frambragte världen. Enligt de flesta filosofer förslavade Gud världen genom att skapa den. Enligt kristendomen satte han världen fri genom att skapa den. Gud hade inte så mycket skrivit ett poem som en pjäs; en pjäs han planerat vara perfekt, men som nödvändigtvis blivit lämnad åt mänskliga aktörer och scenografer, som sedan gjort en enda röra av den.

Jag kommer att diskutera sanningshalten i detta teorem senare. Här behöver jag bara påpeka med vilken förbluffande smidighet det passerade dilemmat vi diskuterat i detta kapitel. På detta sätt kunde man åtminstone vara både lycklig och indignerad utan att degradera sej själv till antingen en pessimist eller en optimist. I detta system kunde man bekämpa alla tillvarons krafter utan att desertera från existensens flagga. Man kunde vara försonad med unversum och ändå vara i krig med världen. S:t Georg kunde fortfarande bekämpa draken, hur stort monstret än var som vältrade sej i kosmos, om monstret än var större än de mäktigaste städer eller storre än de eviga höjderna. Om monstret än vore lika stort som världen kunde det ändå dödas i världens namn. S:t Georg behövde inte överväga några uppenbara odds eller proportioner i tingens skala, endast den ursprungliga hemligheten i deras formgivning. Han kan skaka sitt svärd mot draken, även om den vore allting, även om de tomma himlarna över hans huvud bara är dess öppna käftars väldiga valv.

Och sedan följde en erfarenhet som är omöjlig att beskriva. Det var som om jag alltsedan min födelse hade drullat omkring med två enorma och ostyrbara maskiner, av olika form och utan tydlig förbindelse - världen och den kristna traditionen. Jag hade funnit detta hål i världen: det faktum att man på något vis måste finna ett sätt att älska världen utan att förtrösta på den, på något sätt måste man älska världen utan att vara världslig.