Men den viktiga saken var denna, att den helt och hållet vände upp och ner på skälet till optimism. Och det ögonblick som vändningen gjordes kändes den som den plötsliga lättnaden när ett ben rycks tillbaka i sin ledhåla.
Jag hade ofta kallat mej själv optimist, för att undvika pessimismen alltför uppenbara hädelse. Men all tidens optimism hade varit falsk och hjärtekrossande av det skälet, att den alltid försökt bevisa att vi passar in i världen. Den kristna optimismen är baserad på det faktuma tt vi inte passar in i världen. Jag hade försökt bli lycklig genom att tala om för mej själv att människan är ett djur, likt vilket annat djur som helst som söker sin föda av Gud. Men nu var jag verkligen lycklig, för jag hade lärt mej att människan är en monstrositet.
Jag hade haft rätt i att känna att allting var udda, för jag själv var på en gång värre och bättre än alla ting. Optimismens nöje var prosaiskt, för det vilade på alltings naturlighet; den kristna tillfredsställelsen var poetisk, för den vilade på alltings onaturligthet i ljuset av det övernaturliga. Den moderne filosofen hade om och om igen berättat för mej att jag var på rätt plats, och jag hade fortfarande känt mej nerslagen, till och med med mitt samtycke. Jag hade hört att jag var på fel plats, och min själ började sjunga av glädje, liksom en fågel under våren.
Kunskapen återfann och lyste upp bortglömda kammare i barndomens mörka hus. Jag visste nu varför gräset alltid hade tyckts mej lika märkligt som det gröna skägget på en jätte, och varför jag kunde känna hemlängtan hemma.
No comments:
Post a Comment