V. Världens fana (20)

Eftersom jag här endast är sysselsatt med deras speciella problem, ska jag bara helt kort beröra detta stora metafysiska påstående. Alla beskrivningar av den skapande eller uppehållande principen i saker och ting måste vara metaforiska, eftersom de måste vara verbala. Därför tvingas panteisten tala om Gud i alla ting som om han vore i en låda. Därför har evolutionisten i själva sitt namn iden om att vecklas ut som en matta. Alla termer, religiösa och irreligiösa, är utsatta för denna anklagelse.

Den enda frågan är huruvida alla termer är oanvändbara, eller om man med en sådan fras kan beteckna en särskild IDE om sakernas ursprung. Jag tror att man kan det, och det tror uppenbarligen även evolutionisten, annars skulle han inte tala om evolution. Och ursprungsformuleringen för all kristen teism var denna att Gud var en skapare, liksom en konstnär är en skapare.

En poet är så åtskild från sitt poem att han själv kan tala om det som en liten sak han "kastat ur sej". T o m genom att frambringa det har han kastat iväg det. Denna princip att all skapelse och fortplantning innebär ett åtskiljande är åtminstone lika konsekvent i kosmos som den evolutionära principen att all växt är en förgrening. En kvinna förlorar ett barn t o m genom att föda ett barn. All skapelse är separation. Födelsen är en lika allvarlig skilsmässa som döden.