På den andra sidan representerades våra idealistiska pessimister av de gamla återstoden av stoikerna. Markus Aurelius och hans vänner hade verkligen givit upp idén om någon gud i universum och såg endast efter guden inom en. De hade inget hopp om någon dygd i naturen, och knappast något hopp om någon dygd i samhället. De hade inte nog intresse av den yttre världen för att verkligen förstöra eller revolutionera den. De älskade inte staden tillräckligt mycket för att sätta eld på den.
Därför befann sej den antika världen exakt i vårt eget ödsliga dilemma. De enda som verkligen njöt av världen var sysselsatta med att bryta sönder den, och de dygdiga brydde sej inte tillräckligt mycket om dem för att slå ner dem. I detta dilemma (samma som vårt) steg kristendomen plötsligt in och erbjöd ett enda svar, som världen till slut accepterade som Svaret. Det var svaret då, och jag tror att det är svaret nu.
Svaret var likt ett svärdshugg, det högg itu - det åstadkom inte någon sentimental förening. I korthet skilde det Gud från kosmos. Gudomens transcendens och tydlighet som vissa kristna nu vill ta bort från kristendomen, var verkligen den enda anledningen till varför någon skulle vilja vara kristen. Det var hela poängen med det kristna svaret till den olycklige pessimisten och den ännu olyckligare optimisten.
No comments:
Post a Comment