Så slutar, i oundviklig otillräcklighet, försöket att yttra det outsägliga. Dessa är mina ultimata attityder gentemot livet, jordmånen för lärans utsäde. Detta var vad jag på något dunkelt sätt tänkte innan jag kunde skriva, och vad jag kände innan jag kunde tänka: för att vi ska kunna framskrida lättare efteråt ska jag i grova drag återge dem nu.
Jag kände i mina ben: först, att världen inte förklarar sej själv. Den kan vara ett mirakel med en övernaturlig förklaring, den kan vara ett trolleritrick med en naturligt förklaring. Men om förklaringen till trolleritricket ska övertyga mej, måste den vara bättre än de naturliga förklaringar jag hittills hört. Saken är magisk, sant eller falskt.
För det andra kom jag att känna det som om magi måste ha en mening, och att en mening måste ha någon som menar den. Det fanns något personligt i världen, liksom i ett konstverk: vad det än menade menade det våldsamt.
För det tredje ansåg jag denna avsikt vacker i sin gamla formgivning, trots sina defekter, som t.ex. drakar.
För det fjärde, att den passande formen av tacksamhet för den är någon form av ödmjukhet och återhållsamhet: vi borde tacka Gud för öl och borgougne genom att inte dricka för mycket av dem. Vi var också skyldiga lydnad mot vad som än gjorde oss.
Och sist, och märkligast, hade det i mitt sinne dykt upp ett vagt och oöverskådligt intryck att allt gott på något sätt var en återstod av en primitiv ruin att bevara och hålla helig. Människan hade räddat sitt goda på samma sätt som Kruse räddat sitt gods: han hade räddat det från ett vrak.
Allt detta kände jag och tidsåldern gav mej ingen uppmuntran att känna det. Och under hela denna tid hade jag inte ens tänkt på kristen teologi.
No comments:
Post a Comment