Men jag kände verkligen (infallet kan verka idiotiskt) som om all tingens ordning och antal var den romantiska kvarlevan från Kruses skepp. Att det finns två kön och en sol liknade det faktum att det fanns två gevär och en yxa. Det var oerhört angeläget att inget skulle förloras, men på något sätt var det ganska roligt att inget kunde läggas till. Träden och planeterna verkade som något som räddats från vraket, och när jag såg Matterhorn var jag glad att berget inte hade förbisetts i förvirringen.
Jag kände mej ekonomisk beträffande stjärnorna som om de vore safirer (de kallas så i John Miltons Eden). Jag hamstrade bergen. För universum är en enda juvel, och om det är vanlig jargong att kalla en juvel makalös och ovärderlig, så är det bokstavligen sant beträffande denna. Kosmos är verkligen utan sin like och utan något pris: för det kan inte finnas ett annat.
No comments:
Post a Comment