IV. Sagolandets etik (31)

Dessa omedvetna övertygelser träffas bäst genom färgen och tonen i vissa berättelser. Därför har jag sagt att endast historier om trolldom kan uttrycka min känsla av att livet inte bara är ett nöje utan ett slags excentriskt privilegium.

Jag kan uttrycka den andra känslan av kosmisk mysighet genom att hänvisa till en annan bok som alltid läses under pojkåren, "Robinson Kruse", som jag läser om den här gången och som har sin eviga vitalitet från det faktum att den firar begränsningens poesi, nej, t o m försiktighetens vilda romantik. Kruse är en människa på en liten ö med få bekvämligheter som just räddats från havet: det bästa i hela boken är helt enkelt listan på saker som bärgats från vraket. Det största av poem är en inventarielista. Varje köksredskap blir ett ideal eftersom Kruse kunde ha tappat det i vattnet.

Det är en god övning under dagens tomma eller motbjudande timmar att titta på vad som helst, kolskyffeln eller bokhyllan, och tänka på hur lycklig man skulle ha blivit av att bärga det från det sjunkande skeppet upp på den isolerade ön. Men det är en ännu bättre övning att erinra sej hur allting har kommit undan på ett hår när: allting har bärgats från ett vrak.

Varje människa har haft ett fruktansvärt äventyr: som ett undangömt missfall hade hon inte varit till nu utan ett av de foster som aldrig skådat ljuset. I min barndom talade folk mycket om begränsade eller förstörda genier: och det var vanligt att säga att många människor var ett enda Stort Kunde-Ha-Varit. För mej är det ett mer grundläggande och häpnadsväckande faktum att vilken person som helst på gatan är ett enda Stort Kunde-Ha-Inte-Varit.

IV. Sagolandets etik (30)

Av en händelse hade jag just den känslan. När någon är förtjust i någonting adresserar han detta genom diminutiv, t o m om det är en elefant eller en livvakt. Skälet är att vad som helst, hur stort som helst, som kan bli uppfattat som fullständigt, kan bli uppfattat som något litet. Om militäriska mustascher inte antyder ett svärd eller huggtänder en svans, så är objektet omfångsrikt för att det är omätbart. Men i samma ögonblick som du kan föreställa dej en livvakt kan du föreställa dej en liten livvakt. Och i samma stund som du verkligen ser en elefant kan du kalla den Lillen. Om du kan göra en staty av någonting kan du göra en statyett av det.

Dessa människor påstod att universum var ett enda sammanhängande ting, fast de var inte förtjusta i universum. Men jag var fruktansvärt förtjust i universum och ville adressera det med ett diminutiv. Jag gjorde det ofta, och universum verkade inte ha något att invända. Faktiskt och sannerligen kände jag att dessa dimmiga dogmer om vitalitet uttrycktes bättre genom att kalla världen liten än genom att kalla den stor. För när det gällde oändlighet fanns det en slags vårdslöshet som var motsatsen till den våldsamma och fromma omsorg som jag kände när det rörde livets oskattbara värde och utsatthet. De visade bara ett trist slöseri, men jag kände en slags helig sparsamhet. För hushållning är mycket mer romantiskt än extravagans. För dem var alla stjärnor bara en oändlig ström av enkronor, medan den gyllene solen och den silvriga månen för mej var som en guldtia och en silverfemma för en liten pojke.

IV. Sagolandets etik (29)

Deras infernaliska paralleller verkade utvidgas med avståndet, men för mej kom alla goda ting till en punkt, svärd t.ex. Och när jag fann det jättelika kosmos´ skryt så otillfredsställande för mina känslor, började jag gräla om det lite grann; och snart fann jag att hela attityden var ännu ytligare än man kunde ha väntat.

Enligt dessa människor var kosmos ett ting eftersom den hade en obruten regel. Bara för att det är ett ting (skulle de säga) är det också det enda ting som finns. Men varför skulle vi då bry oss särskilt mycket om att kalla det stort? Det finns ju ingenting att jämföra det med. Det vore precis lika förnuftigt att kalla det litet.

En människa kan säga: "Jag tycker om detta vidsträckta kosmos, med dess anhopningar av stjärnor och mängd av olika varelser." Men när allt kommer omkring - varför skulle en människa inte säga: "Jag tycker om detta mysiga lilla kosmos, med dess lagom många stjärnor och just så många trevliga levande varelser som jag önskar få se."

Den ena meningen är lika god som den andra, de är båda rena känslor. Det är en ren känsla att jubla över att solen är större än jorden; det är en precis lika förnuftig känsla att jubla över att solen inte är större än den är. En människa väljer att ha en känsla för världens storhet; varför skulle hon inte välja att ha en känsla för dess litenhet?

IV. Sagolandets etik (28)

I sagolandet hade det funnits en verklig lag, en lag som kunde brytas, för definitionen av en lag är något som kan brytas. Men maskineriet hos detta kosmiska fängelse var något som inte kunde brytas sönder, för vi själva var bara en del av detta maskineri. Vi var antingen oförmögna att göra saker eller ödesbestämda att göra dem. Iden om det mystiska villkoret försvann alldeles; en kan varken ha ståndaktigheten att hålla lagarna eller nöjet av att bryta dem.

Detta universums omfång hade ingenting av den fräschör eller de luftiga utbrytningar som vi har prisat i poetens universum. Detta moderna universum är bokstavligen ett imperium, d.v.s. det var allomfattande men inte fritt. Man gick in i större och större fönsterlösa rum, jättelika rum med babyloniska perspektiv; men man fann aldrig den minsta ruta eller vindfläkt utifrån.

IV. Sagolandets etik (27)

Men den expansion jag talar om var mycket mera ond än allt detta. Jag har anmärkt att materialismen, likt galningen, sitter bakom lås och bom; i tankens fängelse. Dessa människor verkade se det som rent inspirerande att fortsätta med att säga att fängelset var väldigt stort. Storleken på detta naturvetenskapliga universum skänkte inga nyheter, ingen lättnad. Kosmos snurrade på för evigt, men inte ens i sin vildaste konstellation kunde den visa upp något verkligt intressant, exempelvis något sådant som förlåtelse eller fri vilja. Storheten eller gränslösheten hos mysteriet kosmos lade ingenting till det.

Det var som att tala om för en fånge i Reading-fängelset att han säkert skulle bli glad att höra att fängelset nu täckte halva landet. Väktaren skulle inte ha mer att visa fången än fler och fler långa stenkorridorer upplysta av spöklika lampor och tomma på allt mänskligt. På samma sätt hade dessa universums utvidgare ingenting att visa oss utom fler och fler oändliga rymdkorridorer, upplysta av spöklika solar och tomma på allt gudomligt.