Search This Blog

February 17, 2018

IV. Sagolandets etik (29)

Deras infernaliska paralleller verkade utvidgas med avståndet, men för mej kom alla goda ting till en punkt, svärd t.ex. Och när jag fann det jättelika kosmos´ skryt så otillfredsställande för mina känslor, började jag gräla om det lite grann; och snart fann jag att hela attityden var ännu ytligare än man kunde ha väntat.

Enligt dessa människor var kosmos ett ting eftersom den hade en obruten regel. Bara för att det är ett ting (skulle de säga) är det också det enda ting som finns. Men varför skulle vi då bry oss särskilt mycket om att kalla det stort? Det finns ju ingenting att jämföra det med. Det vore precis lika förnuftigt att kalla det litet.

En människa kan säga: "Jag tycker om detta vidsträckta kosmos, med dess anhopningar av stjärnor och mängd av olika varelser." Men när allt kommer omkring - varför skulle en människa inte säga: "Jag tycker om detta mysiga lilla kosmos, med dess lagom många stjärnor och just så många trevliga levande varelser som jag önskar få se."

Den ena meningen är lika god som den andra, de är båda rena känslor. Det är en ren känsla att jubla över att solen är större än jorden; det är en precis lika förnuftig känsla att jubla över att solen inte är större än den är. En människa väljer att ha en känsla för världens storhet; varför skulle hon inte välja att ha en känsla för dess litenhet?

No comments: