Av en händelse hade jag just den känslan. När någon är förtjust i någonting adresserar han detta genom diminutiv, t o m om det är en elefant eller en livvakt. Skälet är att vad som helst, hur stort som helst, som kan bli uppfattat som fullständigt, kan bli uppfattat som något litet. Om militäriska mustascher inte antyder ett svärd eller huggtänder en svans, så är objektet omfångsrikt för att det är omätbart. Men i samma ögonblick som du kan föreställa dej en livvakt kan du föreställa dej en liten livvakt. Och i samma stund som du verkligen ser en elefant kan du kalla den Lillen. Om du kan göra en staty av någonting kan du göra en statyett av det.
Dessa människor påstod att universum var ett enda sammanhängande ting, fast de var inte förtjusta i universum. Men jag var fruktansvärt förtjust i universum och ville adressera det med ett diminutiv. Jag gjorde det ofta, och universum verkade inte ha något att invända. Faktiskt och sannerligen kände jag att dessa dimmiga dogmer om vitalitet uttrycktes bättre genom att kalla världen liten än genom att kalla den stor. För när det gällde oändlighet fanns det en slags vårdslöshet som var motsatsen till den våldsamma och fromma omsorg som jag kände när det rörde livets oskattbara värde och utsatthet. De visade bara ett trist slöseri, men jag kände en slags helig sparsamhet. För hushållning är mycket mer romantiskt än extravagans. För dem var alla stjärnor bara en oändlig ström av enkronor, medan den gyllene solen och den silvriga månen för mej var som en guldtia och en silverfemma för en liten pojke.
No comments:
Post a Comment