Men jag nämner inte någon av böckerna för att kritisera dem utan för att den rent slumpmässiga kombinationen av namn framkallade två överväldigande bilder av sundhet som överglänste alla böcker framför mej. Jeanne d´Arc fastnade inte vid skiljevägen, vare sej genom att förkasta alla vägar som Tolstoj, eller genom att acceptera dem alla likt Nietzsche. Hon valde en väg och for fram längs den som en åskvigg.
Ändå hade Jeanne d´Arc, när jag tänker på henne, i sej allt det som var sant och gott både hos Tolstoj och hos Nietzsche, ja, till och med allt som bara var uthärdligt hos dem. Jag tänkte på allt som var ädelt hos Tolstoj, glädjen över enkla ting, särskilt över vanlig enkel barmhärtighet, den jordiska verkligheten, hans vördnaden för de fattiga, för den böjda ryggens värdighet. Jeanne d´Arc hade allt detta med det viktiga tillägget att hon uthärdade fattigdomen, inte bara beundrade den, medan Tolstoj bara är en typisk aristokrat som försöker komma på dess hemlighet.
Och sedan tänkte jag på allt som var modigt och stolt och patetiskt hos stackars Nietzsche, och hans myteri mot vår tids tomhet och vekhet. Jag tänkte på hans rop efter farans extatiska jämvikt, hans begär efter väldiga hästars framstormande, hans stridsappell. Nå, hos Jeanne d´Arc finner vi allt detta, men återigen med den skillnaden att hon inte prisade striden utan stred. Vi vet med säkerhet att hon inte fruktade en armé, medan Nietzsche, för allt vi vet, var rädd för en ko.
Tolstoj bara lovprisade bonden; hon var bonden. Hon slog dem båda vad beträffar deras egna antagonistiska ideal; hon var mildare än den ene och stridbarare än den andre. Ändå var hon en helt praktisk person som uträttade något, medan de sysslade med vilda spekulationer och ingenting uträttade.
No comments:
Post a Comment