III. Tankens självmord (17)

Här avslutar jag (Gud ske lov!) det första och tråkigaste ärendet med denna bok - den grova återgivningen av nutida tänkesätt. Efter detta ska jag börja skissera en livsåskådning som kanske inte intresserar min läsare, men som i varje fall intresserar mej. Framför mej, medan jag avslutar detta kapitel, har jag en trave moderna böcker som jag gått igenom i sakens intresse - en trave skarpsinne, en trave tomhet. I den avskildhet jag för närvarande råkar befinna mej, kan jag se den oundvikliga krasch som kommer att drabba Schopenhauers och Tolstojs, Nietzsches och Shaws filosofier, lika tydligt som man kan se en oundviklig tågkrasch från en luftballong. De är alla på väg mot dårhusets tomma tillvaro. För galenskap kan definieras som att använda mental aktivitet för att uppnå mental hjälplöshet, och de har nästan uppnått den. Den som tänker att han är gjord av glas, tänker fram tankens förstörelse, för glas kan inte tänka. På samma sätt: den som vill utan att förkasta något, vill viljans förstörelse; för att vilja är inte bara att välja något utan att välja bort nästan allting.

Och medan jag vänder och vrider på de kvicka, underbara, tröttsamma och oanvändbara moderna böckerna, fångar en av titlarna min blick. Det är "Jeanne d´Arc" av Anatole France. Jag har bara ögnat i den, men ett ögonkast var nog för att påminna mej om Renans "Vie de Jésus". De använder båda den fromme skeptikerns säregna metod. De misstror övernaturliga berättelser som har vissa skäl för sej, genom att berätta naturalistiska berättelser som inte har några skäl för sej. Därför att vi inte kan tro på vad ett helgon gjorde, kan vi påstå oss veta exakt vad helgonet kände.