Ty västerländsk religion har alltid haft en stark känsla för iden att "det inte är gott för människan att vara allena." Den sociala instinkten hävdade sej själv överallt, som när den österländska idén om eremiter praktiskt taget utvisades genom den västerländska idén om munkar. Så blev även asketismen broderlig, och trappisterna var sociala även när de var tysta.
Om denna kärlek till en levande komplexitet blir vårt test, är det förvisso hälsosammare att ha den trinitariska rellgionen än den unitariska. Ty för oss trinitarier (i all vördnad sagt), för oss är Gud själv ett samhälle. Det är förvisso ett ofattbart teologins mysterium, och även om jag vore teolog nog att syssla med det direkt, skulle det inte vara relevant att göra det här.
Vare här nog sagt att denna trippelgåta är lika tröstefull som franskt vin och lika öppen som en engelsk eldstad, ja, att detta som förvirrar intellektet lugnar hjärtat fullkomligt. Men från öknen, från de torra ställena med de hemska solarna, kommer den solitäre Gudens grymma barn, de verkliga unitarierna som med sablar i hand har ödelagt världen. Ty det är inte gott för Gud att vara allena.
No comments:
Post a Comment