Och detta är inte för att man utifrån vår erfarenhet inte kan tro på mirakler (som den kvicke sekularistdebattören omedelbart skulle invända). Det är inte för att "mirakler inte händer" enligt den dogm som Matthew Arnold godtroget citerade. Fler övernaturliga saker påstås ha hänt i vår tid än vad som skulle ha varit möjligt för åttio år sedan. Vetenskapsmän tror på sådana fenomen mycket mer än de gjorde förr: de mest förbluffande, och förfärande, underverk i människosinnet och människoanden avslöjas ständigt i modern psykologi. Saker som den gamla vetenskapen åtminstone frankt skulle ha avfärdat som mirakler hävdas varje timme av den nya vetenskapen. Det enda som fortfarande är gammalmodigt nog att avfärda mirakler är den nya teologin.
Men sanningen är att påståendet att den är "fri" att förneka mirakler ingenting har att göra med bevisen för eller emot dem. Det är en livlös verbal fördom, vars ursprungliga liv och konception inte låg i tankens frihet, utan helt enkelt i materialismens dogma. Det nittonde seklets människa saknade tron på Uppståndelsen inte för att hennes liberala kristendom tillät henne att betvivla den. Hon saknade tron på den för att hennes mycket strikta materialism inte tillät henne att tro på den. Tennyson, en mycket typisk 1800-talsmänniska, yttrade en av sin samtids instinktiva truismer när han sa att det fanns tro i deras ärliga tvivel. Det fanns det verkligen. Dessa ord innehåller en grundläggande och även förfärande sanning. I deras tvivel på mirakel fanns en tro på ett fixerat och gudlöst öde; en djup och uppriktig tro på kosmos´ obotliga rutin. Agnostikerns tvivel var bara monistens dogmer.
No comments:
Post a Comment