Men dessa långa, bekväma ord som besparar moderna människor resonerandets möda har en särskild aspekt i vilken de är särskilt förödande och förbryllande. Denna svårighet uppkommer när samma långa ord används i olika sammanhang för att mena helt olika saker.
För att ta ett välkänt exempel har ordet "idealist" en mening som ett stycke filosofi och en helt annan som ett stycke moralretorik. På samma sätt har de naturvetenskapliga materialisterna haft goda skäl att klaga över människor som blandar ihop "materialist" som kosmologisk term med "materialist" som moralisk tillvitelse. Och, för att ta ett billigare exempel, kallar sej mannen som hatar "progressiva" i London alltid sej själv för "progressiv" i Sydafrika.
En sammanblanding som är precis lika meningslös har uppkommit i samband med ordet "liberal" som tillämpat på religion och som tillämpat på politik och samhälle. Det antas ofta att alla liberaler borde vara s k fritänkare, eftersom de borde älska allt som är fritt. Man skulle lika gärna kunna säga att alla idealister borde vara högkyrkliga, eftersom de borde älska allt som är högt. Man skulle lika gärna kunna säga att alla lågkyrkliga borde älska allt lågt, eller att de folkkyrkliga borde gilla allt som är folkligt. Saken är en ren händelse - i fråga om ord.
I det verkliga moderna Europa betyder fritänkare inte någon som tänker själv. Det innebär en person som, efter att ha tänkt själv, kommit till en viss sorts slutsatser: alla fenomens materiella ursprung, omöjligheten av mirakel, osannolikheten för personlig odödlighet o s v. Och ingen av dessa idéer är särskilt liberal. Nej, i själva verket är nästan alla dessa ideer definitivt oliberala, vilket är min avsikt att visa med detta kapitel.
No comments:
Post a Comment