Detta är händelsevis nästan hela svagheten hos Nietzsche, som somliga framställer som en modig och stark tänkare. Ingen kan förneka att han var en poetisk och suggestiv tänkare, man han var precis motsatsen till stark. Han var inte djärv över huvud taget. Han ställde aldrig sin egen åsikt framför sej själv i nakna abstrakta ord, som Aristoteles och Kalvin gjorde, och t o m Karl Marx, dessa hårda tankens män utan fruktan.
Nietzsche flydde alltid undan en fråga genom en fysisk metafor, likt en skojig mindre poet. Han sa "bortom gott och ont" eftersom han inte hade modet att säga "mer gott än gott och ont" eller "mer ont än gott och ont". Hade han mött sin tanke öga mot öga, utan metaforer, skulle han ha sett att den var nonsens. På samma sätt: när han beskriver sin hjälte vågar han inte säga "den renare mannen" eller "den lyckligare mannen", eller "den sorgsnare mannen", för allt detta är idéer, och idéer är oroväckande. Han säger "den övre mannen" eller "övermänniskan", en fysisk metafor från akrobater eller bergsklättrare.
Nietzsche är verkligen en mycket blyg tänkare. Han vet faktiskt inte det minsta vilken sorts människa han önskar att evolutionen ska producera. Och om han inte vet det, så vet verkligen inte de vanliga evolutionisterna det heller - de som talar om att saker och ting blir "högre".
No comments:
Post a Comment