Man kommer att påstå att detta måste erkännas vara ett orimligt exempel. Men det är bokstavligen ett faktum från den samtida historien. De stora och seriösa förändringarna i vår politiska civilisation tillhörde alla det tidiga 1800-talet, inte det senare. De tillhörde den svartvita epok när människor definitivt trodde på konservatism, protestantism, kalvinism, reformer och inte sällan revolution. Och vad än varje människa trodde på hamrade den fast stadigt och utan skepticism: och det fanns en tid när den etablerade kyrkan kunde ha fallit och när överhuset närapå föll. Det var för att de radikala var visa nog att vara konservativa.
Men i den nuvarande atmosfären är det inte nog med tid och tradition i radikalismen för att riva ner något. Det finns en stor del sanning i lord Hugh Cecils antagande (som han gjorde i ett fint tal) att förändringens era är över, och att vår tid är en era av konservering och vila. Fast troligen skulle det plåga lord Hugh Cecil om han insåg att (vilket säkerligen är fallet) vår tid är en era av konservering bara för att den är en tid av fullständig otro. Låt människors tro blekna bort snabbt och ofta, om du vill att instutionerna ska förbli desamma. Ju mer sinnets liv hakas bort, desto mer kommer materiens maskineri att lämnas åt sej självt.
Slutresultatet av alla våra politiska förslag, kollektivism, tolstojanism, neofeodalism, kommunism, anarki, vetenskaplig byråkrati - den enkla frukten av alla dessa är att monarkin och överhuset kommer att bestå. Slutresultatet av alla nya religioner kommer att bli att anglikanska kyrkan inte kommer att avvecklas (himlen vet för hur länge). Det var Karl Marx, Nietzsche, Tolstoj, Cunnighame Grahame, Bernard Shaw och Auberon Herbert, som mellan sej, med böjda gigantiska ryggar, bar upp tronen åt ärkebiskopen av Canterbury.
No comments:
Post a Comment