VII. Den ändlösa revolutionen (3)

Uppenbarligen fungerar det inte att ta vårt ideal från naturens principer, av den enkla anledningen att det (med undantag för någon mänsklig eller gudomlig teori) inte finns några principer i naturen. T ex kan dagens billige antidemokrat allvarligt tala om för dej att det inte finns någon jämlikhet i naturen. Han har rätt, men han ser inte den logiska motsvarigheten. Det finns ingen jämlikhet i naturen - men det finns ingen ojämlikhet heller. Ojämlikhet kräver, likaväl som jämlikhet, en värdestandard. Att läsa in aristokrati i djurens anarki är precis lika sentimentalt som att läsa in demokrati i den.

Både aristokrati och demokrati är mänskliga ideal: den ena säger att alla människor är värdefulla och den andra att somliga människor är mer värdefulla. Men naturen säger inte att katter är värdefullare än möss; naturen kommenterar inte den saken alls. Naturen säger inte ens att katten är avundsvärd och musen ömkansvärd. Vi anser katten överlägsen för att vi (eller de flesta av oss) har en särskild filosofi som ser livet som bättre än döden. Men om musen vore en tysk pessimistmus skulle han kanske inte tänka att katten besegrat honom alls. Han skulle kanske tänka att han besegrat katten genom att nå graven före den. Eller han skulle kunna känna att han verkligen utsatt katten för ett fruktansvärt straff genom att hålla honom vid liv. Just liksom en mikrob skulle kunna känna sej stolt över att sprida pesten, skulle den pessimistiska musen kunna jubla vid tanken på att han i katten förnyade den medvetna existensens utdragna tortyr. Allt beror på musens filosofi. Du kan inte ens säga att det finns seger eller överlägsenhet i naturen om du inte har någon doktrin om vilka saker som är överlägsna. Du kan inte ens säga att katten tar poäng om det inte finns något poängsystem. Du kan inte ens säga att katten får det bästa om det inte finns något som är bäst att få.