Så är det naturligtvis också med de antikristnas motsägelsefulla anklagelser om underkastelse och våld. Det är sant att Kyrkan befallde somliga att slåss och andra att inte slåss, och det är sant att de som slogs var som åskviggar och att de som inte slogs var som statyer. Allt detta betyder helt enkelt att Kyrkan föredrog att både använda sina stålmän och använda sina tolstojaner. Det måste vara något gott i fältlivet, eftersom så många goda män har uppskattat att vara soldater. Det måste vara något gott i iden om icke-våld, eftersom så många goda män verkar uppskatta att vara kväkare.
Allt Kyrkan gjorde var att (så långt möjligt) förhindra något av dessa goda ting från att utestänga det andra. De existerade sida vid sida. Tolstojanerna med munkarnas alla skrupler blev helt enkelt munkar. Kväkarna blev en klubb istället för att bli en sekt. Munkarna sa allt som Tolstoj säger, de utgav upplysande klagoskrifter om krigets grymhet och hämndens meningslöshet. Men tolstojanerna har inte tillräckligt rätt för att styra hela världen, och i trons tidsåldrar tilläts de inte göra det. Världen gick inte miste om Sir James Douglas´ sista utmaning eller Jeanne d´Arcs banér.
Och ibland möttes denna rena mildhet och denna rena våldsamhet och rättfärdigade sin förening; alla profeters paradox uppfylldes och i S:t Ludvigs själ vilade lejonet med lammet. Men kom ihåg att denna text tolkas för ytligt. Det försäkras ständigt, särskilt i våra tolstojanska trender, att när lejonet lägger sej ner med lammet blir lejonet likt ett lamm. Det verkliga problemet är: kan lejonet lägga sej ner med lammet och fortfarande behålla sin kungliga vildhet? Detta är det problem Kyrkan tog sej an och detta är det mirakel hon uppnådde.
No comments:
Post a Comment