Denna märkliga effekt av de stora agnostikerna som väckte tvivel djupare än sina egna kan illustreras på många sätt. Jag tar bara ett. Medan jag läste och läste om alla icke-kristna eller anti-kristna redogörelser för tron, från Huxley till Bradlaugh, växte ett långsamt och förfärligt intryck gradvis men åskådligt inom mej: intrycket att kristendomen måste vara något alldeles extraordinärt!
För den var inte bara skuld till (som jag förstod det) de mest upprörande ogärningarna, utan den hade som det verkade en mystisk talang för att kombinera ogärningar som inte tycktes kunna existera tillsammans! Den attackerades från alla sidor och av de mest motsatta anledningar. Knappt hade en rationalist visat att den var alldeles för österländsk innan en annan med samma klarhet visade att den var alldeles för västerländsk. Knappt hade min indignation dött ut beträffande dess vassa och aggressiva fyrkantighet, förrän jag ropades upp igen för att uppmärksamma och fördöma dess enervereande och sensuella rundhet.
Ifall någon läsare inte stött på det jag menar, ska jag ge några exempel som händelsevis faller mej i minnet på denna självmotsägelse i skeptikernas attack. Jag ska ge fyra eller fem exempel - det finns femtio andra.
Så var jag till exempel mycket tagen av den eleganta attacken på kristendomens omänskliga dysterhet. För jag tyckte (och tycker fortfarande) att uppriktig pessimism är den oförlåtliga synden. Oärlig pessimism är en social prestation, snarare angenäm än motsatsen, och lyckligtvis är nästan all pessimism oärlig. Men om kristendomen, som dessa människor påstod, var något rent pessimistiskt och i motsatsställning till livet, då var jag helt och fullt beredd att spränga S:t Pauls-katedralen. Men den extraordinära saken är denna: de bevisade för mej i kapitel I (till min fullständiga tillfredsställelse) att kristendomen var alltför pessimistisk, och sedan, i kapitel II, började de bevisa att den var alldeles för optimistisk.
No comments:
Post a Comment