Search This Blog

January 20, 2019

VI. Kristendomens paradoxer (7)

Därför finns det vad gäller all total övertygelse ett slags jättelik hjälplöshet. Själva tron är så stor att det tar lång tid att få den i rörelse. Och denna tvekan uppstår, konstigt nog, huvudsakligen från en likgiltighet beträffande var en borde börja. Alla vägar leder till Rom - vilket är ett skäl till att många människor aldrig kommer dit.

I fallet med detta försvar för kristen övertygelse bekänner jag att jag lika gärna skulle börja diskussionen med en sak som med en annan; jag skulle börja den med en rova eller en taxi. Men om jag alls ska vara noggrann med att göra min mening klar, tror jag det vore klokare att fortsätta det senaste kapitlets pågående diskussion, som handlade om att betona den första av dessa mystiska sammanträffanden, eller snarare ratificeringar.

Allt jag hittills hört om kristen teologi hade fjärmat mej från den. Jag var hedning vid tolv års ålder, och en komplett agnostiker vid sextion, och jag kan inte förstå någon som passerat sjutton års ålder och inte ställt sej själv en så enkel fråga. Jag behöll förvisso en dimmig vördnad för en kosmisk gudom och ett stort historiskt intresse för kristendomens grundare. Men jag ansåg honom förvisso vara en människa även om jag kanske även på den punkten tänkte att han ägde ett försteg framför en del av sina moderna kritiker.

Jag läste hela min tids vetenskapliga och skeptiska litteratur -  åtminstone allt jag kunde hitta skrivet på engelska och liggande runt omkring mej, och jag läste ingenting annat, jag menar att jag inte läste något med någon annan syn på filosofi. Kioskböckerna jag också läste var faktiskt skrivna i en heroisk och hälsosam kristen tradition, men jag visste det inte på den tiden. Jag läste aldrig en rad kristen apologetik, och jag läser så lite jag kan av det nu med. Det var Huxley och Spencer och Bradlaugh som förde mej tillbaka till ortodox teologi. De sådde i mitt sinne de första vilda tvivlen på tvivlen.

Våra mormödrar hade alldeles rätt när de sa att Tom Paine och fritänkarna förvirrade våra sinnen. Det gör de. De förvirrade mina något rent förskräckligt. Rationalisten fick mej att ifrågasätta huruvida förnuftet hade någon användning över huvud taget, och när jag läst ut Herbert Spencer hade jag gått så långt som till att (för första gången) betvivla huruvida evolutionen alls hade ägt rum. När jag la ifrån mej den sista av överste Ingersolls ateistiska föreläsningar genombröts mitt huvud av den fasansfulla tanken: "Föga fattas att du övertalar mej att bli kristen." Jag var på väg att bli desperat.

No comments: