V. Världens fana (14)

Ungefär samtidigt läste jag en allvarlig lättvindighet av någon fritänkare: han sa att en självmördare bara var samma sak som en martyr. Det uppenbara misstaget i detta hjälpte till att klargöra frågan. Uppenbarligen är självmördaren motsatsen till en martyr. En martyr är en person som bryr sej så mycket om något utanför honom att han glömmer sitt eget personliga liv. En självmördare är en person som bryr sej så lite om någonting utanför honom att han vill göra slut på allt. Den ene vill att något ska börja, den andre vill att allting ska ta slut.

Med andra ord: martyren är ädel, just för att han (hur mycket han än föraktar världen eller förbannar hela mänskligheten) bekänner denna ultimata länk till livet - han sätter sitt hjärta utanför sej själv, han dör för att något ska få leva. Självmördaren är simpel för att han inte har denna länk till varat, han är en ren förstörare och andligen förstör han universum.

Och då erinrade jag mej pålen och vägkorsningen, och det underliga faktum att kristenheten visat denna underliga hårdhet mot självmördaren. För kristenheten hade ju visat martyren en våldsam uppmuntran. Historisk kristendom anklagades, inte helt utan skäl, för att föra martyrskap och asketism till sin spets, isolerad och pessimistisk. De tidiga kristna martyrerna talade om döden med en fruktansvärd glättighet. De hädade kroppens vackra plikter, de upplevde doften av graven från långt håll som en blommande äng.

Allt detta har för många verkat som pessimismens själva poesi. Ändå finns den där pålen vid vägkorsningen som visar vad kristenheten ansåg om pessimisten.

V. Världens fana (13)

Jag framställer dessa ting som de kom för mej, inte i deras mogna logiska följd. Och denna synvinkel klarnade och skärptes genom en av tidens händelser. Under den alltmer långa skuggan från Ibsen uppstod en diskussion huruvida det inte var en mycket trevlig sak att mörda sej själv. Allvarliga modernister berättade för oss att vi inte ens borde säga "stackars sate" om en människa som blåst ut sin hjärna, eftersom det var en avundsvärds person som bara blåst ut sin hjärna på grund av dess exceptionella överlägsenhet. Mr William Archer föreslog t o m att det i den gyllene tidsåldern skulle finnas maskiner med myntinkast, där en människa kunde döda sej själv för en penny.

Under allt detta fann jag mej själv vara ytterligt fientlig gentemot många som kallade sej själva liberaler och humanister. Självmord är inte bara en synd, det är synden. Det är det ultimata och absoluta onda, en vägran att intressera sej för existensen, en vägran att avlägga eden om lojalitet mot livet. Den som dödar en människa dödar en människa. Den som dödar sej själv dödar alla människor, så långt som det angår honom utplånar han världen. Hans handling är värre (symboliskt sett) än någon våldtäkt eller något terrordåd. För den förstör alla byggnader och kränker alla kvinnor. Tjuven blir tillfredsställs av diamanter, men inte självmördaren: det är hans brott. Han kan inte mutas, inte ens av den himmelska stadens ädelstenar. Tjuven komplimenterar de ting han stjäl, om inte deras ägare. Men självmordet förolämpar allt på denna jord genom att inte stjäla det. Han smutsar ner alla blommor genom att vägra att leva för deras skull. Det finns inte ett litet djur i kosmos som hans död inte hånar. När en människa hänger sej själv i ett träd, kan löven falla ner i ilska och fåglarna flyga iväg i raseri, för var och en av dem har utsatts för en personlig skymf.

Naturligtvis kan det finnas patetiska emotionella ursäkter för handlingen. Det kan det ofta finnas för våldtäktsmannen, och nästan alltid för dynamitarden. Men om det handlar om klara ideer och den intelligenta meningen med saker och ting, så är det mycket mer förnuftig och filosofisk sanning i begravningen vid vägkorsningar eller pålen som drevs genom kroppen än i mr Archers automatiska självmordsmaskiner. Det finns en mening i att begrava självmördaren avsides. Personens brott är artskilt från andra brott - för det gör t o m brott omöjliga.

V. Världens fana (12)

Ingen betvivlar att en vanlig människa kan stå på god fot med världen. Men vi kräver inte styrka nog att stå på god fot med den, utan styrka nog att sparka igång den.

Kan hon hata den tillräckligt för att förändra den, och ändå älska den tillträckligt för att tycka att den är värd att förändra? Kan hon betrakta dess kolossala goda utan att en enda gång känna ödmjukhet? Kan hon betrakta dess kolossala onda utan att en enda gång känna förtvivlan?

Kan hon, kort sagt, på en gång vara inte bara pessimist och optiist, utan fanatisk pessimist och fanatisk optimist? Är hon nog mycket hedning för att dö för världen, och nog mycket kristen för att vara död för världen?

I denna kombination är det, hävdar jag, den rationella optimisten som misslyckas och den irrationella optimisten som lyckas. Den senare är redo att drämma till universum för dess egen skull.