Ungefär samtidigt läste jag en allvarlig lättvindighet av någon fritänkare: han sa att en självmördare bara var samma sak som en martyr. Det uppenbara misstaget i detta hjälpte till att klargöra frågan. Uppenbarligen är självmördaren motsatsen till en martyr. En martyr är en person som bryr sej så mycket om något utanför honom att han glömmer sitt eget personliga liv. En självmördare är en person som bryr sej så lite om någonting utanför honom att han vill göra slut på allt. Den ene vill att något ska börja, den andre vill att allting ska ta slut.
Med andra ord: martyren är ädel, just för att han (hur mycket han än föraktar världen eller förbannar hela mänskligheten) bekänner denna ultimata länk till livet - han sätter sitt hjärta utanför sej själv, han dör för att något ska få leva. Självmördaren är simpel för att han inte har denna länk till varat, han är en ren förstörare och andligen förstör han universum.
Och då erinrade jag mej pålen och vägkorsningen, och det underliga faktum att kristenheten visat denna underliga hårdhet mot självmördaren. För kristenheten hade ju visat martyren en våldsam uppmuntran. Historisk kristendom anklagades, inte helt utan skäl, för att föra martyrskap och asketism till sin spets, isolerad och pessimistisk. De tidiga kristna martyrerna talade om döden med en fruktansvärd glättighet. De hädade kroppens vackra plikter, de upplevde doften av graven från långt håll som en blommande äng.
Allt detta har för många verkat som pessimismens själva poesi. Ändå finns den där pålen vid vägkorsningen som visar vad kristenheten ansåg om pessimisten.
No comments:
Post a Comment