V. Världens fana (8)

Vi säger att det måste finnas en primär lojalitet mot livet. Den enda frågan är: ska det vara en naturlig eller en övernaturlig lojalitet? Eller om du så vill: ska det vara en förnuftig eller en oförnuftig lojalitet? Nåväl, det extraordinära i saken är att den dåliga optimismen (rentvättandet, det svaga försvaret av allting), kommer in med den förnuftiga optimismen. Förnuftig optimism leder till stagnation: det är den oförnuftiga optimismen som leder till reformation.

Låt mej förklara genom att än en gång använda parallellen med patriotism. Den människa som mest troligt förstör den plats han älskar är exakt samma människa som älskar den av något skäl. Den människa som kommer att förbättra platsen är den som älskar den utan skäl. Om en människa älskar något drag hos Pimlico (vilket verkar osannolikt), kan han finna sej själv försvara det draget gentemot Pimlico självt. Men om hon helt enkelt älskar Pimlico i sej självt, kan han riva och härja och skapa om det till det Nya Jerusalem. Jag förnekar inte att den reformen kan vara överdriven, jag säger bara att det är den mystiska patrioten som reformerar.

Ren chauvinistisk tillfredsställelse med sej själv är vanligast bland dem som har något pedantiskt skäl för sin patriotism. De värsta chauvinisterna älskar inte England, utan en teori om England. Om vi älskar England för att det är ett imperium, kan vi överskatta den framgång med vilken vi styr hinduerna. Men om vi älskar England bara för att det är en nation, kan vi möta allt som händer: för det skulle vara en nation även om hinduerna styrde oss.