Det onda hos pessimisten är alltså inte att han agar gudar och människor, men att han inte älskar den han agar - han har inte denna primära och övernaturliga lojalitet mot saker och ting.
Vad är det onda hos den människa som vanligen kallas optimist? Uppenbarligen känns det som att optimisten, som vill försvara denna världs heder, kommer att försvara det oförsvarliga. Han är universums chauvinist, han kommer att säga: "Rätt eller fel - mitt universum!"
Han kommer att vara mindre böjd att reformera saker; mer böjd för ett slags främsta officiellt svar på alla attacker, som lugnar alla med livliga försäkranden. Han vill inte rena världen utan urskulda den. Allt detta (vilket är sant om en viss typ av optimist) leder oss till den enda verkligt intressanta psykologiska poängen, som inte kunde förklaras utan detta.
No comments:
Post a Comment