Search This Blog

November 17, 2017

IV. Sagolandets etik (18)

Kom bara ihåg att skörhet inte är samma sak som förgänglighet. Slå sönder ett glas, och det håller inte ett ögonblick; låt helt enkelt bli att ha sönder det, och det håller i tusen år. Sådan, verkar det, var människans glädje, vare sej det var i sagolandet eller på jorden. Lyckan berodde på att inte göra något som man varje ögonblick kunde göra och som det oftast inte var uppenbart varför man inte skulle göra.

Nå, poängen här är att detta i mina ögon inte verkade orättfärdigt. Om mjölnarens tredje son sa till fen: "Förklara varför jag inte får stå på huvudet i sagopalatset", skulle den andra helt rättmätigt kunna svara: "Ja, i så fall vill du kanske förklara sagopalatset?" Om Askungen säger: "Hur kommer det sej att jag måste lämna balen klockan tolv?" kunde hennes gudmor svara: "Hur kommer det sig att du får vara där till klockan tolv?" Om jag till någon testamenterar tio talande elefanter och hundra bevingade hästar, kan han inte klaga om förhållandena har drag av gåvans lätta excentricitet. Han får inte titta en bevingad häst i munnen.

Och det tycktes mej att själva existensen var ett så excentriskt arv att jag inte kunde klaga på att jag inte förstod visionens gränser - när jag inte förstod den vision de begränsade. Ramen var inte konstigare än tavlan. Förbudet kunde mycket väl vara lika vilt som visionen; det kunde vara lika häpnadsväckande som solen, lika gäckande som vattnen, lika fantastiskt och fruktansvärt som de upptornande träden.

No comments: