Detta är sagornas grundton, och den är förvisso inte laglöshet eller ens frihet, även om människor som lever under ett ont modernt tyranni kan anse den jämförelsevis fri. Människor i ett fängelse kan tycka att en tidningsredaktion verkar fri, men ett närmare studium kommer att visa att både älvor och journalister är slavar under plikten.
Sagans fegudmödrar verkar åtminstone lika strikta som andra gudmödrar. Askungen fick en vagn från Underlandet och en kusk från ingenstans, men hon fick ett bud - som kan ha kommit från Brixton - om att hon måste vara tillbaka klockan tolv. Dessutom hade hon en glassko, och det kan inte vara ett sammanträffande att glas är ett så vanligt material i folklore. Den ena prinsessan lever i ett glasslott, den andra på ett glasberg, den ena ser allting i en spegel; de skulle allesammans kunna leva i glashus om de inte ska kasta sten. För detta tunna glitter av glas överallt är ett uttryck för det faktum att lyckan är klar men skör, lik det material som enklast slås sönder av pigan eller katten.
Och även denna sagokänsla sjönk in i mej och blev min känsla gentemot hela världen. Jag kände och känner att livet självt är lika strålande som diamanten, men lika skört som fönsterglaset. Och när himlarna jämfördes med den fruktansvärda kristallen kan jag minnas hur jag skälvde. Jag var rädd att Gud skulle tappa kosmos med en krasch.
No comments:
Post a Comment