Search This Blog

January 11, 2008

Prolog om betydelsen av ordet ortodoxi. (Ur "Heretics", 1900)

Ingenting kan mer slående avslöja vårt moderna samhälles enorma och tysta onda än den extraordinära användning som nuförtiden görs av ordet “ortodox”. I gångna tider var kättaren stolt över att inte vara kättare. Det var världens kungarike och polisen och domstolarna som var kättare. Han var ortodox. Han var inte stolt över att ha gjort uppror mot dem; de hade gjort uppror mot honom. Arméerna med all sin grymma säkerhet, kungarna med sina kalla ansikten, Statens pompösa processer, lagens förnuftiga processer - alla dessa var som vilsegångna får. Mannen var stolt över att vara ortodox, stolt över att ha rätt. Om han stod ensam i en öde vildmark var han mer än en människa, han var en kyrka. Han var universums centrum, det var kring honom stjärnorna svingade sej. Ingen tortyr hämtad från glömda helveten kunde få honom att erkänna att han var kättare.

Men några få moderna fraser har fått honom att skryta med det. Han säger, med ett självmedvetet skratt: “Jag antar att jag är väldigt kättersk”, och ser sej omkring efter applåder. Ordet “kättersk” har inte bara slutat betyda att ha fel - det betyder i praktiken att vara klartänkt och modig. Ordet “ortodox” har inte bara slutat betyda att ha rätt; det betyder i praktiken att ha fel.

Allt detta kan betyda en sak, och bara en sak. Det betyder att människor bryr sej mindre om huruvida de har rätt filosofiskt sett. För uppenbarligen borde en människa erkänna sej vara galen hellre än att erkänna sej vara kättersk. Dynamitarden som lägger ut en bomb borde känna att han, vad han än annars må vara, åtminstone är ortodox.

Det är, allmänt talat, idiotiskt av en filosof att bränna upp en annan filosof på torget för att de inte är överens om teorin om universum. Detta gjordes mycket ofta under medeltidens sista dekadens, och missade på det hela taget sitt syfte. Men det finns en sak som är oändligt mer absurt och opraktiskt än att bränna en människa på grund av hennes filosofi. Och det är vanan att säga att filosofi inte spelar någon roll, och detta görs överallt i det tjugonde århundradet, under den stora revolutionsålderns sista dekadens.

Övergripande teorier avvisas överallt; doktrinen om mänskliga rättigheter skickas bort tillsammans med doktrinen om syndafallet. Ateismen själv är alltför teologisk för oss idag. Revolutionen själv är alltför mycket av ett system, friheten själv alltför mycket av begränsning. Vi vill inte ha några generaliseringar. Bernard Shaw har uttryckt detta synsätt i ett perfekt epigram: “Den gyllene regeln är att det inte finns några gyllene regler.” Vi diskuterar mer och mer detaljer i konst, politik, litteratur. En människas åsikt om spårvagnar betyder någonting; hennes åsikt om Botticelli betyder någonting; hennes åsikt om alltet betyder ingenting. Hon må vända sej till och utforska en miljon föremål, men får inte finna det underliga föremålet universum - för gör hon det får hon en religion och går förlorad. Allting betyder någonting - förutom alltet.

Det behövs knappast några exempel på detta totala lättsinne ifråga om kosmisk filosofi. Det behövs knappast några exempel för att visa på att vad vi än annars tror påverkar våra praktiska affärer, tror vi inte att det spelar någon roll huruvida en människa är pessimist eller optimist, en kartesian eller hegelian, en materialist eller en spiritualist. Men låt mej ge ett exempel, taget på måfå. Vid vilket oskyldigt tebord som helst kan vi lätt få höra en person säga: “Livet är inte värt att leva.” Vi tar det som påståendet att det är en vacker dag; ingen tror att det rimligen kan ha någon allvarlig effekt på människan eller världen. Och ändå – om man verkligen trodde på det yttrandet, skulle världen stå på huvudet. Mördare skulle få medaljer för att ha räddat människor från livet; brandmän skulle straffas för att de stängt ute människor från döden; gift skulle användas som mediciner; doktorer skulle kallas på när folk mådde bra; Kungliga Humanistiska Sällskapet skulle utrotas som en hög lönnmördare.

Ändå diskuterar vi aldrig huruvida konversationspessimisten stärker eller upplöser samhället – ty vi är övertygade om att teorier inte spelar någon roll. Men detta var knappast tanken hos dem som införde vår frihet. När de gamla liberalerna tog bort munkavlen från heresierna, var deras tanke att man skulle kunna göra religiösa och filosofiska upptäckter. Deras tanke var att kosmisk sanning var så viktig att var och en borde bära oberoende vittnesbörd om den. Den moderna tanken är att kosmisk sanning är så oviktig att det inte spelar någon roll vad någon säger. De förra släppte tanken fri liksom människor släpper lös en rashund; de senare släpper tanken fri liksom människor kastar en oätlig fisk tillbaka i vattnet.

Aldrig har det varit så liten diskussion om människans natur som nu när, för första gången, vem som helst får diskutera den. Den gamla restriktionen betydde att endast de ortodoxa hade tillåtelse att diskutera religion. Den moderna restriktionen betyder att ingen har tillåtelse att göra det. Takt och ton, den sista och värsta av mänskliga vidskepelser, har lyckats tysta oss där allting annat misslyckats.

För hundra år sedan ansågs det vittna om dålig smak att vara en övertygad ateist. Sedan kom bradlaughiterna, de sista religiösa, de sista som brydde sej om Gud, men de kunde inte ändra saken. Det anses fortfarande vittna om dålig smak att vara övertygad ateist. Deras ansträngningar har bara lett till att det nu anses vittna om lika dålig smak att vara övertygad kristen. Frigörelsen har bara inneburit att helgonet spärrats in i samma torn av tystnad som kättaren. Sedan talar vi om politiken och vädret och kallar det för religionsfrihet.

Men det finns icke desto mindre människor – och jag är en av dem – som anser att det mest praktiska och viktiga med en person är hennes syn på universum. Vi anser att en herrgårdsfru som skaffar en hyresgäst bör känna till dennes inkomst men ännu hellre dennes filosofi. Vi anser att en general som ska bekämpa en fiende bör känna till dennes antal, men ännu viktigare är att känna fiendens filosofi. Vi anser att frågan inte är huruvida vår teori om kosmos påverkar tingens tillstånd, men huruvida det på sikt alls finns något annat som påverkar dem.

Under 1400-talet korsförhörde och torterade man en person för att han predikade något slags omoralisk attityd. Under 1800-talet berömde och smickrade vi Oscar Wilde för att han predikade en sådan attityd, och sedan krossade vi hans hjärta genom straffarbete när han levde ut den. Det kan ifrågasättas vilken av de två metoderna som var grymmast – men det är ingen tvekan om vilken som var löjligast. Inkvisitionens tidsålder har inte det minsta av skammen att ha skapat ett samhälle som avgudar en man för att han predikar de saker som det straffade honom för att ha praktiserat.

Nu, i vår tid, filosofi eller religion, har vår teori om de yttersta tingen drivits ut, mer eller mindre samtidigt, från två områden som den brukade dominera. Allmänna ideal brukade dominera litteraturen. De har drivits ut av ropen på “konst för konstens skull.” Allmänna ideal brukade dominera politiken. De har drivits ut av ropen på “effektivitet”, som grovt kunde översättas “politik för politikens skull.” Ständigt har under de senaste 20 åren ordnings- eller frihetsidealen minskat i våra böcker, samtidigt som ambitionerna i fråga om vett och vältalighet minskat i våra parlament. Litteraturen har blivit mindre politisk och politiken mindre litterär. Allmänna teorier om relationen mellan saker har därigenom uteslutits från båda, och det är läge att fråga: “Vad har vi tjänat eller förlorat genom denna uteslutning. Är litteraturen bättre, är politiken bättre, för att den har portat moralisten och filosofen?

När allting hos ett folk går mot svaghet och ineffektivitet, börjar det tala om effektivitet. På samma sätt är det när en människas kropp blivit ett vrak, som hon för första gången börjar tala om hälsa. Livskraftiga organismer talar inte om sina processer, men om sina mål. Det kan inte finnas något bättre bevis för en människas fysiska effektivitet än att han talar glatt om en resa till världens ände. Och det kan inte finnas något bättre bevis på en nations praktiska effektivitet än att den ständigt talar om en resa till tidens ände, en resa till Domens dag och det Nya Jerusalem. Det kan inte finnas något starkare tecken på en väderbiten materiell hälsa än tendensen att löpa mot höga och vilda ideal; det är i barndomens första livsglädje som vi ropar efter månen.

Ingen av de starka människorna i de starka tidsåldrarna skulle ha förstått vad man menade med strävan efter effektivitet. Hildebrand skulle ha sagt att han inte strävade efter effektivitet, utan för den Katolska Kyrkan. Danton skulle ha sagt att han inte strävade efter effektivitet, utan för frihet, jämlikhet och broderskap. Även om sådana människors ideal helt enkelt vore idealet att sparka en annan utför trapporna, så tänkte de på målet likt män, inte på processen likt paralytiker. De sa inte: “Jag lyfter mitt högra ben effektfullt, som du ser med användning av triceps och biceps, alla i utmärkt skick.” Deras känsla var helt annorlunda. De var så fyllda av den underbara synen av mannen som ligger platt vid trappans fot, att resten i ren extas följde som en blixt.

I praktiken innebär vanan att generalisera och idealisera inte på något sätt världslig svaghet. De stora teoriernas tid var också de stora resultatens tid. I känslornas och de vackra ordens tid, vid slutet av 1700-talet, var människorna verkligen robusta och effektiva. Känslomänniskorna besegrade Napoleon. Cynikerna kunde inte fånga De Wet. För hundra år sedan sköttes våra affärer - på gott och ont - triumfatoriskt av retorikerna. Nu rörs våra saker ihop helt hopplöst av starka, tysta män.

Och just så som detta avvisande av stora ord och stora visioner har frambringat en ras av små människor i politiken, så har den frambringat en ras av små människor i konsten. Våra moderna politiker gör anspråk på Caesars och Övermänniskans kolossala rättigheter, hävdar att de är alltför praktiska för att vara rena och alltför patriotiska för att vara moraliska, men utgången av det hela är att en medelmåtta blir chef för finansministeriet. Våra nya konstnärliga filosofer gör anspråk på samma moraliska dispens, på friheten att välta himmel och jord överända med sin energi, men utgången av det hela är att en medelmåtta blir lagerkransad.

Jag säger inte att det inte finns starkare människor än dessa, men kan någon säga att det finns starkare människor än de gamla som styrdes av sin filosofi och sjönk in i sin religion? Huruvida slaveri är bättre än frihet kan diskuteras. Men att deras slaveri uppnådde mer än vår frihet kommer att bli svårt för vem som helst att förneka. Teorin om konstens amoralitet har etablerats i de strikt konstnärliga klasserna. De är fria att producera vad helst de känner för. De är fria att skriva en “Det förlorade paradiset” där satan ska besegra Gud. De är fria att skriva en “Gudomlig komedi” där himmelen ligger under helvetets golv. Och vad har de gjort? Har de i sin universalitet producerat något större eller vackrare än det som yttrats av den våldsamme gibbelinske katoliken eller av den rigide puritanske skolmästaren? Vi vet att de producerat endast några dussinverk. Milton slår dem inte bara i fromhet, han slår dem även i vanvördnad. I alla deras små poesiböcker kan du inte finna ett finare trots mot Gud än satans hos Milton. Inte heller kommer du att finna hedendomens storhet bättre återgiven än hos den glödande kristne som beskrev hur Faranata lyfte sitt huvud som i förakt för helvetet.

Och anledningen är uppenbar. Hädelse är en konstnärlig effekt, eftersom hädelse beror på en filosofisk övertygelse. Hädelsen är beroende av tron och försvinner med den. Om någon betvivlar detta, låt henne sätta sej ner och med allvar försöka tänka hädiska tankar om Tor. Jag tror att hennes familj kommer att finna henne ganska utmattad vid slutet av dagen.

Varken i politikens eller litteraturens värld har alltså förnekandet av generella teorier blivit någon succé. Det kan hända att det har funnits många mångalna och missledande ideal som från tid till tid slagit mänskligheten. Men förvisso har det inte funnits något ideal som i praktiken varit så mångalet och missledande som det praktiska som ideal. Ingenting har förlorat så många möjligheter (eng. opportunities) som opportunismen. En stående symbol för denna epok är mannen som teoretiskt sett är praktiskt sinnad och i praktiken mer opraktisk än någon teoretiker.

Ingenting i detta universum är så ovist som detta slags dyrkan av världslig visdom. En människa som ständigt tänker på huruvida den eller den rasen är stark, huruvida det eller det målet verkar lovande, det är den människa som aldrig kommer att tro på något länge nog för att leda det till framgång. Den opportunistiske politikern är som en människa som skulle sluta spela biljard för att han förlorat i biljard, och sluta spela golf för att han förlorat i golf. Det finns inget som är så svagt som denna enorma vikt fäst vid omedelbar seger. Inget misslyckas som framgången.

Och sedan jag upptäckt att opportunismen misslyckas, har jag letts till att se på saken mer i stort och som följd därav se att den måste misslyckas. Jag uppfattar det som mycket mer praktiskt att börja från början och diskutera teorier. Jag anser att de människor som dödade varandra p.g.a. Homoousion-läran var mycket mer förnuftiga än de människor som diskuterar utbildningslagstiftningen. För de kristna dogmatikerna försökte etablera en helighetens regim, och försökte först av allt definiera vad som verkligen var heligt. Men våra moderna utbildare försöker åstadkomma en religiös frihet utan att försöka slå fast vad som är religion eller vad som är frihet. Om de gamla prästerna tvingade på mänskligheten ett påstående, gjorde de sej åtminstone en del besvär med att formulera det klart och redigt. Det var först de moderna anglikanska och nonkonformistiska mobbarna som lyckades förfölja p.g.a. en doktrin som de inte ens formulerat.

Av dessa skäl, och av många andra, har jag en gång för alla kommit att tro på ett återvändande till grunderna. Detta är huvudidén bakom denna bok. Jag vill behandla mina mest framstående samtida, inte personligt eller rent litterärt, utan i relation till de verkliga läror de sprider. Jag sysslar inte med Mr Rudyard Kipling som en livfull konstnär eller kraftfull personlighet - jag sysslar med honom som kättare, d.v.s. en människa vars syn på saker och ting har svagheten att skilja sej från min. Jag sysslar inte med Mr Bernard Shaw som en av de briljantaste och ärligaste nu levande människorna - jag sysslar med honom som kättare, d.v.s. en människa vars filosofi är helt solid, helt sammanhängande och helt felaktig.

Jag återvänder till de doktrinära metoderna från 1200-talet, inspirerad av det allmänna hoppet om att få något gjort. Anta att en stor samling uppstår på gatan angående något, låt oss säga en gatlykta, som många inflytelserika personer vill stöta omkull. En gråklädd munk, som är medeltidens ande, närmar sej och börjar tala på akademikers vis: “låt oss först, mina bröder, begrunda Ljusets värde. Om Ljuset i sej själv är gott...”. På denna punkt slås han, i någon mening ursäktligt, ner. Alla människor springer mot gatlyktan, gatlyktan är nerslagen inom tio minuter, och folket går omkring och gratulerar varandra till sin omedeltida effektivitet. Men vad det lider visar sej saken inte vara så enkel. Några har rivit ner gatlyktan p.g.a. att de ville ha en bättre lykta, några för att de ville ha gammalt järn och några för att de ville ha mörker eftersom deras gärningar voro onda. Några ansåg en gatlykta otillräcklig, några ansåg den överflödig, några agerade för att de ville slå sönder hela samhällsmaskineriet och några för att de ville ha något att slå sönder. Och det blir strid i natten, men ingen vet vem han slår. Så, gradvis och oundvikigen, idag, i morgon eller nästa dag, återvänder en övertygelse att munken trots allt hade rätt, och att allt beror på vad filosofin säger om Ljuset. Den enda haken är att vad vi kunde ha diskuterat under gatlyktan, måste vi nu diskutera i mörkret.

Ur Heretics (1900)

5 comments:

Peter Stenberg said...

Jag vet inte om du tänkt att bloggen ska vara interaktiv på något vis, men jag chansar och lägger in en kommentar med ett par egna Chestertoncitat, passande just dina läggningar :-)

Om liberaler:
En liberal kan ungefärligt definieras som, en som om han, genom att bara lyfta handen i ett mörkt rum, kunde tysta alla mänsklighetens förvillare för alltid, inte skulle lyfta handen.
(Robert Browning, sid 86-87)

Om Luthers lära:
Den hade en teori som var alla teoriers undergång; i själva verket hade den sin egen teologi som i sig själv var teologins död. Människan kunde inte säga något till Gud, från Gud eller om Gud, förutom ett nästan ordlöst rop efter nåd och efter Kristi övernaturliga ingripande, i en värld där inget naturligt var till någon hjälp. Förnuftet var inte till någon hjälp. Viljan var inte till någon hjälp. Människan kunde lika lite som en sten röra sig en tum. Människan kunde lika lite som en kålrot lita till sin hjärna. Inget fanns kvar på jorden eller i himlen, förutom den ensamma besvärjelsen av Kristi namn; fruktansvärd som skriket från ett plågat djur.
(St. Thomas Aquinas, sid 193)

(Efter jag hade översatt det sista citatet kom jag på att jag hade den svenska översättningen men jag tycker min var bättre så jag valde den.)

Peter Stenberg, Kiruna

Symeon said...

Jätteimponerande initiativ med denna blogg! Liten synpunkt på översättning bara: skriv gärna mig-sig-dig istället för aftonblandssvenska "sej" etc. lycka till med arbetet.

Andreas Holmberg said...

Ja, som ni ser har översättningsarbetet legat nere nu ett år. Den främsta orsaken är att det verkligen kom ut en översättning av detta klassiska och i bästa mening katolska Chesterton-verk under fjolåret, och då blev ju min dröm redan uppfylld! (Tack!).

En annan sak är att även den nya översättningen har sina svagheter, särskilt vid den testpunkt som utgörs av Chestertons bevis för att en komplicerad sak kan uttryckas med enstaviga ord likaväl som med långa och svåra ord. En uppgift som kan lösas på svenska likaväl som på engelska: jag minns inte meningen på rak arm men dess innebörd var ungefär följande: "Per har gjort ett svårt brott, så Per ska bli satt bak lås och bom". (Se där, inte svårt alls på svenska heller, men både 40-talsöversättarna och den senaste misslyckades så grundligt att jag undrar om de ens försökt - eller förstått vad Chesterton ville ha fram).

Om något skulle få mej att fortsätta översättningsarbetet, så vore det ställen som dessa...

Andreas Holmberg said...

Hej Peter! Tack för två intressanta citat.

Det första kan jag bara instämma i - det är en strålande definition av en sann liberal, som Chesterton ju själv i många stycken var.

Det andra citatet är delvis träffande, delvis missvisande, som alla karikatyrer. Luther tänker högt om förnuftet (se bara hans förklaring till första trosartikeln) och erkänner den fria viljan i den bemärkelse Chesterton brukar tala om den - som motsats till den totala determinismen - men gör undantag just i fråga om frälsningen och omvändelsen: DÄR, just DÄR, kommer förnuft och vilja till korta.

Naturligtvis anser Luther liksom Paulus att skapelsen vittnar om Gud och att vi, särskilt på Skriftens grund, kan säga något till Gud, från Gud och om Gud. Men det kanske viktigaste vi kan säga till Gud ÄR verkligen i alla sanna helgons efterföljd "ett nästan ordlöst rop efter nåd och efter Kristi övernaturliga ingripande" ("JESUS, TÄNK PÅ MEJ", "HERRE, FÖRBARMA DEJ ÖVER MEJ").

Luther ser människan som något HELT annat än stenar och kålrötter - inte minst i vårt fruktansvärda uppror mot Gud. Slutmeningen i citatet är delvis träffande, men jag hoppas att det inte är Chesterton själv utan de onda andarna som upplever "skriet i vildmarken" som fruktansvärt. Säkert är att Herren lyssnar till den förtvivlades rop - "han är också nära den som har en ödmjuk och förkrossad ande." "Var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst." Se vidare vad Luther-lärjungarna Rosenius och Lina Sandell skriver på http://www.pietisten.com/cotexter/2_4.htm samt http://linasandell.blogspot.com/2009/07/den-frigjordes-lofsang.html

Andreas Holmberg said...

Jag har för övrigt läst Chestertons bok om Thomas av Aquino i Sven Stolpes svenska översättning, och jag kan bara instämma med översättaren, själv romersk katolik, i dennes efterskrift: "G K Chestertons bok om Thomas av Aquino är ett spirituellt och originellt arbete, som emellertid är skrivet av en amatör. Det rymmer också, särskilt i sin första version, flera felaktigheter och orimliga påståenden."

HUR kan Chesterton t.ex. ha fått för sej att Luther var en grå dysterkvist? Helhetsomdömena blir: "Han var grubblande, allvarlig och tydligt sjuk." "Hans protestantism var pessimism." "Han var en av de stora, elementära barbarer, vilkas öde det ibland blir att förvandla världen." "Få en stor karta över Thomas av Aquinos snille skulle Luthers, om det tecknades in, knappast ens kunna upptäckas." "Han förintade förnuftet. Han ersatte det med suggestion och propaganda." (Boken om Thomas av Aquino, Fredestad förlag 1987 s. 226-229)

Till detta är att märka:

1) Det mesta av ovanstående skulle också anföras mot aposteln Paulus, som bl.a. i Romarbrevet 7 är nog så "pessimistisk" som någonsin Augustinus och Luther och som inte heller var någon mästare i logiskt bindande bevisföring utan anförde de profetiska skrifterna och sin egen apostoliska auktoritet. (Den som ogillar Paulus kan mycket väl kalla det för "suggestion och propaganda" och att Paulus var mentalt störd på något sätt har många skeptiker gärna framkastat både i äldre och nyare tid). Platon är, liksom f.ö. Thomas av Aquino, en mycket finare filosof än Paulus, "men stakkels Platon har ingen autoritet" (Kierkegaard?).

2) Chesterton skulle troligen ha haft betydligt roligare ihop med Luther än med Thomas av Aquino, och upptäckt Luthers chestertonska kombination av intellektuell spänst och glada, lite bullriga folklighet. Men genom tidig, och i många stycken positiv påverkan från en romersk pater (förebilden till Fader Brown) blev Chesterton troligen aldrig riktigt förtrogen med Luther och hans skrifter, däremot med de romerska nidbilderna av dem.