Kapitel III: Tankens självmord

Gatans fraser är inte bara kraftfulla utan också subtila: för en talspråksbild kan ibland slinka in i en spricka alltför smal för en definition. Och det finns ingen mer subtil sanning än vardagsfrasen om en som "har hjärtat på rätta stället". Den inbegriper idén om normala proportioner; en viss funktion inte bara existerar men står i ett riktigt förhållande till andra funktioner.

Ja, negeringen av denna fras skulle med egendomlig exakthet beskriva den något morbida barmhärtighet och perversa ömheten hos de mest typiska modernisterna. Om jag t.ex. rättvist skulle beskriva mr Bernard Shaws karaktär, kunde jag inte uttrycka mej mer exakt än genom att säga att han har ett heroiskt stort och generöst hjärta, men han har det inte på rätta stället.

Och så är det i vår tids typiska samhälle. Den moderna världen är inte ond; i somliga avseenden är den alldeles för god. Den är full av vilda och bortslösade dygder. När ett religiöst system splittras (som kristenheten splittrades vid reformationen t.ex.) är det inte bara lasterna som släpps lösa. Lasterna släpps verkligen lösa och sprider sej och gör skada. Men också dygderna släpps lösa, och dygderna sprider sej vildare, och dygderna gör mer fruktansvärd skada.

Den moderna världen är full av gamla kristna dygder som blivit galna. Dygderna har blivit galna för att de isolerats från varandra och vandrar ensamma. Därför bryr sej somliga vetenskapsmän bara om sanningen, och deras sanning är utan empati. Därför bryr sej somliga humanister bara om empati, och deras empati är tyvärr ofta utan sanning. T.ex. attackerar Mr Blatchford kristendomen för att han är galet fixerad vid en kristen dygd, barmhärtighetens rent mystiska och nästan irrationella dygd. Han har en konstig idé om att han ska göra det lättare att förlåta synder genom att säga att det inte finns några synder att förlåta. Mr Blatchford är inte bara en av "de första kristna", han är den ende av dem som verkligen borde ha blivit uppäten av lejon. För i hans fall är hedningarnas anklagelse verkligen sann: hans nåd skulle betyda ren anarki. Han är verkligen mänsklighetens fiende - för att han är så mänsklig.

Som den andra ytterligheten kan vi ta den bittre realisten, som med vett och vilja hos sej själv dödat all mänsklig känsla för lyckliga sagor eller hjärtats helande. Torquemada torterade folk fysiskt för den moraliska sanningens skull. Zola torterade folk moraliskt för den fysiska sanningens skull. Men på Torquemadas tid fanns det åtminstone ett system som i viss utsträckning kunde få rättfärdighet och frid att kyssas. Nu bugar de sej inte ens.

Men ett ännu mer markant fall än detta med barmhärtigheten och sanningen har vi i den snedvridna ödmjukheten. Vi ska här endast beröra en sida av ödmjukheten. Ödmjukheten avsåg i stort sett bara att sätta en hämsko på människans arrogans och aptit. Hon var alltid ett steg före förlåtelsen med sina nyuppfunna behov. Och just hennes förmåga att uppskatta nöjet förstörde halva nöjet för henne. Genom att kräva njutning förlorade hon den största njutningen - för den största njutningen ligger i överraskningen.

Av detta framgick, att om en människa ville göra sin värld stor, måste hon alltid göra sej själv liten. Till och med de högstämda visionerna, de väldiga städerna, de gigantiska tinnarna är skapade av ödmjukheten. Jättar som trampar ned skogar som gräs är skapade av ödmjukheten. Torn så höga att de försvinner ovanför de ensamma stjärnorna är skapade av ödmjukheten. För torn är inte höga om vi inte ser uppåt, och jättar är inte jättar om de inte är större än vi. Alla dessa jättefantasier, som kanske är människans största nöje, har ödmjukheten till grund. Det är omöjligt att njuta av något utan ödmjukhet - inte ens stolthet.

Men vad som är fel idag är att ödmjukheten så att säga är placerad på fel ställe. Blygsamheten har flyttat från ambitionens organ. Blygsamheten har flyttat till övertygelsens organ, där den aldrig var avsedd att finnas. Människan ska tvivla på sej själv, inte tvivla på sanningen. Nu råder det motsatta förhållandet. Nuförtiden är en människa säker på just den del av sej själv som hon inte borde vara säker på - sej själv. Och den del hon betvivlar är just den del hon inte borde betvivla - Det Gudomliga Förnuftet.

Huxley predikar en ödmjukhet som nöjer sej med att lära av naturen. Men den moderna skeptikern är så ödmjuk, att han betvivlar att han kan lära sej något alls. Vi skulle därför ha fel om vi i hastigt mod sa att de inte finns någon ödmjukhet som är typisk för vår tid. Sanningen är att den finns en verklig ödmjukhet som är typisk för vår tid, men det råkar vara så att den praktiskt taget är en ödmjukhet som är värre än asketens vildaste självförnekelse.

Den gamla ödmjukheten var en sporre som hindrade en människa att stanna, inte en spik i skon som hindrade henne att gå vägen framåt. För den gamla ödmjukheten gjorde att en människa tvivlade på sina ansträngningar, gjorde att hon kanske arbetade hårdare. Men den nya ödmjukheten gör att hon tvivlar på sitt mål, gör att hon fullständigt slutar arbeta.

I vilket gathörn som helst kan vi möta en människa som ger ifrån sej det desperata och hädiska påståendet att hon kanske har fel. Varje dag kan man stöta ihop med någon som säger att det naturligtvis kan hända att hans åsikt inte är den rätta. Men naturligtvis måste hans åsikt vara den rätta, annars är det inte hans åsikt. Vi är på väg att producera en människoart som mentalt är för blygsam för att tro på multiplikationstabellen. Vi löper fara att möta filosofer som betvivlar tyngdlagen för att de tror att de själva fantiserat ihop den. Gamla tiders bespottare var för stolta för att låta sej övertygas, men dessa är för ödmjuka för att låta sej övertygas. De ödmjuka ska ärva jorden; men de moderna skeptikerna är för ödmjuka för att ens göra anspråk på arvet. Och det är precis denna intellektuella hjälplöshet som är vårt andra problem.

Det förra kapitlet rörde sej endast om en rent faktisk observation: att när människan löper fara att bli morbid kommer faran snarare från förnuftet än från fantasin. Det var inte meningen att attackera förnuftets auktoritet, snarare var den djupaste avsikten att försvara den. För den behöver försvaras. Hela den moderna världen strider mot förnuftet och tornet vacklar redan.

De visa kan - sägs det ofta - inte se något svar på religionens gåta. Men felet med de visa är inte att de inte kan se svaret, utan att de inte ens kan se gåtan. De är lika barn som är för dumma för att kunna se något paradoxalt i det skämtsamma påståendet att en dörr inte är en dörr. De moderna fritänkarna talar t.ex. om auktoritet i religionen inte bara som om det inte funnes något förnuft i den, utan också som om det aldrig funnits något skäl för den. Långt ifrån att se dess filosofiska grund, kan de inte ens se dess historiska orsak. Religiös auktoritet har utan tvekan ofta varit förtryckande och oresonlig, liksom varje lagsystem (och särskilt vårt nuvarande) har varit känslolöst och full av grym likgiltighet. Det är rationellt att attackera polisen, nej, det är ärorikt! Men de som nu kritiserar den religiösa auktoriteten påminner om människor som skulle attackera polisen utan att någonsin ha hört talas om tjuvar. För det finns en stor och verklig fara som hotar människornas sinnen, en fara lika påtaglig som risken för inbrott. Och det var mot denna fara som den religiösa auktoriteten, med rätt eller orätt, restes som en barriär. Och mot denna fara måste förvisso något resas som barriär, om vårt släkte ska undgå förstörelse. Den faran är att det mänskliga intellektet är fritt att förstöra sej själv.

Precis som en generation skulle kunna hindra uppkomsten av nästa generation, genom att mangrant gå i kloster eller hoppa i sjön, så kan också en uppsättning tänkare i viss grad hindra vidare tänkande genom att lära nästa generation att det inte finns någon giltighet i någon mänsklig tanke. Det är lönlöst att alltid tala om förnuft och tro som två alternativ. Förnuftet själv är en trossak. Det är en troshandling att hävda att våra tankar alls har någon relation till verkligheten.

Om man är en ren skeptiker måste man förr eller senare ställa sej frågan: "Varför skulle någonting stämma över huvud taget - t.o.m. obeservation och deduktion? Varför skulle inte god logik kunna vara lika missledande som dålig logik? De är ju båda rörelser i en förvirrad apas hjärna?" Den unge skeptikern säger: "Jag har rätt att tänka själv." Men den gamle skeptikern, den fullkomlige skeptikern, säger: "Jag har ingen rätt att tänka själv. Jag har ingen rätt att tänka alls."

Det finns en tanke som förhindrar tanken. Den är den enda tanke som borde förhindras. Den är det yttersta onda, som all religiös auktoritet riktas mot. Detta onda uppenbarar sej endast i slutet av dekadenta epoker som vår, och H G Wells har redan rest dess förödande banér: han har skrivit ett läckert stycke skepticism vid namn "Tvivel på instrumentet." I detta ifrågasätter han hjärnan själv och försöker eliminera all realitet från alla sina egna tidigare, nuvarande och framtida påståenden. Men det var denna framtida förödelse som alla religionens militära system ville förhindra. Trosbekännelserna och korstågen, hierarkierna och de fruktansvärda förföljelserna organiserades inte, som det helt okunnigt påstås, för att trycka ner förnuftet. De organiserades för det svåra försvaret av förnuftet. Människan visste av blind instinkt, att om allt en gång vilt skulle få ifrågasättas, kunde förnuftet komma att ifrågasättas allra först. Prästernas auktoritet att meddela syndaförlåtelse, påvarnas auktoritet att definiera auktoriteteten, till och med inkvisitorernas auktoritet att terrorisera: allt detta var bara mörka bålverk som restes för att skydda en central auktoritet, mer opåvisbar och mer övernaturlig än alla andra: människans auktoritet att tänka. Vi vet nu att det är så, vi har ingen ursäkt för att inte veta det. För vi kan höra skepticismen bryta igenom de gamla auktoriteternas ring, och på samma gång kan vi se förnuftet vackla på sin tron. När religionen försvinner, försvinner förnuftet. För båda är av samma primära och auktoritativa sort. De är båda bevismetoder som själva inte kan bevisas. Och genom att förstöra idén om gudomlig auktoritet, har vi till stor del förstört iden om den mänskliga auktoritet med vars hjälp vi kan utföra en lång division. Men ett långt och utdraget ryck har vi försökt slita mitran av kyrkoledaren, och hans huvud har följt med.

För att detta inte ska kallas lösa påståenden är den kanske önskvärt, om än tråkigt, att snabbt gå igenom de viktigaste moderna tankesätt som har just denna effekt att hejda själva tänkandet. Materialismen och åsikten att allt är en individuell illusion har en viss effekt av det slaget; för om sinnet är mekaniskt kan tänkandet inte vara särskilt spännande, och om kosmos är overkligt finns det ingenting där att tänka på. Men i dessa fall är effekten indirekt och tvivelaktig. I några fall är den däremot direkt och klar, särskilt vad gäller så kallad evolution.

Evolutionism är ett bra exempel på den moderna intelligens som, om den förstör någonting, förstör sej själv. Evolutionism är antingen en oskyldig vetenskaplig beskrivning av hur vissa jordiska ting blev till, eller, om den är någonting mer än detta, en attack på tanken själv. Om evolutionismen undergräver något, undergräver den rationalismen, inte religionen. Om evolutionismen helt enkelt betyder att ett positivt fenomen, apan, mycket långsamt förändrades till ett positivt fenomen, människan, då är denna lära ofarlig även för den mest ortodoxe, för en personlig Gud skulle lika väl kunnat skapa tingen långsamt som hastigt, särskilt om han, som de kristnas Gud, är utanför tiden. Men om den menar något mer, menar den att det inte finns något sådant som en apa att förändra, och inte något sådant som en människa som den kan förändras till. Det betyder då att det inte finns något sådant ting som ett ting. I bästa fall finns det bara ett ting, och det är en ständig växling av allting och vad som helst. Detta är en attack, inte mot tron, utan mot våra sinnen; man kan inte tänka om det inte finns något att tänka på. Man kan inte tänka, om man inte är skild från det man tänker på. Descartes sa: "Jag tänker, alltså är jag till." Den filosofiska evolutionisten vänder på och negerar epigrammet. Han säger: "Jag är inte till och därför kan jag inte tänka."

Sedan finns det den motsatta attacken mot tänkandet, den som H G Wells driver när han insisterar på att varje enskilt ting är "unikt" och att det inte finns några kategorier alls. Detta är också enbart destruktivt. Tänkande innebär att sammanbinda saker och upphör om de inte kan bindas samman. Det behöver väl knappast sägas att denna skepticism som förbjuder tänkande också med nödvändighet förbjuder tal; en människa kan inte öppna munnen utan att motsäga denna lära. Så när H G Wells säger (som han gjorde någonstans), att "alla stolar är helt olika", yttrar han inte bara en felaktighet utan en direkt motsägelse. Om alla stolar vore helt olika, skulle man inte kunna kalla dem "alla stolar".

Besläktade med dessa läror är den falska teorin om framåtskridande, som påstår att vi ska ändra provet istället för att försöka klara det. Man kan t.ex. ofta höra sägas att "vad som är rätt under en epok är orätt under en annan." Detta är fullständigt rationellt, om det betyder att det finns ett fixerat mål, och att vissa metoder leder dit under vissa tider och inte under andra. Om kvinnor t.ex. vill vara eleganta, kan det hända att målet under en viss tidsålder uppnås genom att bli fetare och under en annan tidsålder genom att bli smalare. Men man kan inte säga att de närmar sej målet genom att sluta vilja vara eleganta och börja önska sej att vara rektangulära. Om själva normen ändras, hur kan det då finnas förbättringar, som ju förutsätter en norm? Nietzsche kom med den meningslösa idén att människor en gång sökt det vi nu kallar ont som något gott - men om det var så skulle vi inte kunna tala om att överträffa dem eller att inte nå upp till deras standard. Hur ska du kunna hinna ifatt Jones om du går åt andra hållet? Man kan inte diskutera huruvida ett folk lyckats mer att vara olyckligt än ett annat folk lyckats varar lyckligt. Det skulle vara som att diskutera huruvida Milton var mer puritansk än en gris är fet.

Det är sant att en människa (en korkad människa) skulle kunna göra förändringen i sej själv till sitt objekt eller sitt ideal. Men som ideal blir förändringen själv oföränderlig. Om en förändringsdyrkare vill bedöma sina egna framsteg, måste han vara strikt lojal mot förändringens ideal, han får inte börja flörta glatt med monotonins ideal. Framåtskridantet själv kan inte skrida framåt. Det är i förbigående anmärkningsvärt, att när Tennyson, på ett vilt men ganska svagt sätt, välkomnade iden om oändlig förändring i samhällslivet, valde han instinktivt en metafor som antyder inspärrad leda. Han skrev: "Låt hela världen för evigt rotera nerför förändringens klingande bana." Han trodde att förändringen själv är en oföränderlig bana, och det är den. Förändring är ungefär den trångaste och hårdaste bana en människa kan hamna i.

Huvudpoängen här är emellertid att denna ide om grundläggande förändring av normen är en av de saker som omöjliggör tänkande kring det förgångna eller kring framtiden. Teorin om fullständiga förändringar av normer i mänsklighetens historia berövar oss inte bara nöjet att hedra våra förfäder - det berövar oss till och med det mer moderna och aristokratiska nöjet att förakta dem.

Denna enkla sammanfattning av de tankeförstörande krafterna i tiden skulle inte vara fullständig utan några rader om pragmatismen; för även om jag här använt och alltid ska försvara den pragmatiska metoden som en första vägledare till sanningen, finns det en extrem tillämpning av den som innebär frånvaron av all sanning över huvud taget. Min åsikt är i korthet den här: Jag är överens med pragmatikerna om att den skenbart objektiva sanningen inte är allt; att det finns ett auktoritativt behov av att tro på det som är nödvändigt för en människas sinne. Men jag säger att en av dessa nödvändigheter just är tron på objektiv sanning. Paragmatikern säger åt en människa att tänka vad hon måste tänka och inte bry sej om det Absoluta. Men en av de saker hon måste tänka på är just det Absoluta.

Denna filosofi är verkligen ett slags verbal paradox. Pragmatism handlar om mänskliga behov, och en av de mest grundläggande mänskliga behoven är att vara mer än en pragmatiker. Extrem pragmatism är precis lika omänsklig som den determinism den så kraftfullt går till anfall mot. Deterministen (som, för att göra honom rättvisa, inte ger sej ut för att vara en mänsklig varelse) förklarar den mänskliga upplevelsen av verkliga val vara rent nonsens. Pragmatikernm, som påstår sej vara alldeles särskilt mänsklig, förklarar den mänskliga upplevelsen av verkliga fakta vara rent nonsens.

För att summera vår framställning så här långt, skulle vi kunna säga att de mest karaktäristiska nutida tänkesätten inte bara har en anstrykning av mani, utan av suicidal mani. Den rena ifrågasättaren har stött sitt huvud mot den mänskliga tankens begränsningar och krossat det. Det är detta som gör de ortodoxas varningar och de avancerades skryt om den fria tankens farofyllda barnaår så alltigenom futila - vad vi nu ser är inte den fria tankens barnaår, det är dess ålderdom och slutliga upplösning. Det är meningslöst när biskopar och fromma viktigpettrar diskuterar vilka förfärliga saker som kommer att hända om den vilda skepticismen löper linan ut. Den har löpt linan ut. Det är meningslöst när vältaliga ateister talar om de stora sanningar som kommer att avslöjas om vi någon gång ser den fria tankens tid börja. Vi har sett den sluta. Den fria tanken kan inte ställa fler frågor; den har ifrågasatt sej själv.

Man kan inte föreställa sej en vildare vision än en stad där människorna frågar sej själva om de har några jag. Man kan inte tänka sej en mer skeptisk värld än en där människorna betvivlar att det finns en värld. Den skulle säkert ha gjort bankrutt snabbare och lättare om den inte hållits tillbaka en smula genom tillämpningen av oförsvarbara hädelselagar eller genom det absurda påståendet att det moderna England är kristet. Men den skulle ändå ha gjort bankrutt.

Militanta ateister är fortfarande orättvist förföljda, men snarare för att de är en gammal minoritet än för att de är en ny. Den fria tanken har uttömt sin egen frihet. Den är trött av sin egen framgång. Om någon ivrig fritänkare nu välkomnar den filosofiska frihetens gryning, är han bara som den man Mark Twain berättar om, som gick ut insvept i filtar för att se solen gå upp och kom precis i tid för att se den gå ner.

Och om någon förskrämd pastorsadjunkt fortfarande säger att det skulle vara förfärligt om den fria tankens mörker skulle sprida sej, kan vi bara svara honom med Hilaire Bellocs höga och mäktiga ord: "Jag besvär dej, bekymra dej inte om tillväxten av de krafter som redan är i upplösning. Du har tagit miste på nattens timmar; det är redan morgon."

Vi har inga frågor kvar att ställa. Vi har sökt frågor i de mörkaste hörn och på de avlägsnaste toppar. Vi har funnit alla frågor som står att finna. Det är på tiden att vi slutar söka frågor och börjar söka svar.

Men ännu ett ord måste tilläggas. I början av detta förberedande negativa utkast sa jag att vår mentala förödelse har orsakats av otyglat förnuft, inte av otyglad fantasi. En människa blir inte galen för att hon gör en staty en kilometer hög, men hon kan bli galen av att försöka beräkna dess yta i kvadratcentimeter. En skola av tänkare har insett detta och tagit upp det som ett sätt att förnya världens hedniska hälsa. De inser att förnuftet förstör, men Viljan, säger de, skapar. Den absoluta auktoriteten, säger de, ligger i Viljan, inte i förnuftet. Den springande punkten är inte varför en männniska kräver något utan det faktum att hon kräver det.

Jag har här inte utrymme att utreda denna Viljans filosofi. Den kom, förmodar jag, genom Nietzsche, som predikade något som kallas egoism. Detta var förvisso enfaldigt nog, ty Nietzsche förnekade sin egoism helt enkelt genom att predika den. Att predika något är att skänka bort det. Först kallar egoisten livet ett krig utan barmhärtighet, och sedan anstränger han sej till det yttersta för att exercera sina fiender. Att predika egoism är att praktisera altruism.

Men hur det än började, är synsättet vanligt nog i nutida litteratur. Vad dessa tänkare i huvudsak försvarar sej med är att de inte är tänkare - de är handlingsmänniskor. De säger att valet i sej självt är det gudomliga. Därför har Bernard Shaw angripit den gamla uppfattningen att människans handlingar ska bedömas utifrån hennes strävan efter lycka. Han säger att en människa inte handlar utifrån strävan efter lycka, utan utifrån ren vilja. Han säger inte "Sylt kommer att göra mej lycklig" utan "Jag vill ha sylt!"

Och i allt detta följer andra honom med ännu större entusiasm. John Davidson, en uppmärksammad poet, är så passionerat upphetsad angående allt detta att han blir tvungen att skriva prosa. Han publicerar en kort pjäs med åtskilliga långa företal. Detta är naturligt nog för Shaw, eftersom alla hans pjäser är företal; Shaw är (tror jag) den enda människan på jorden som aldrig har skrivit någon poesi. Men att Davidson (som kan skriva utmärkt poesi) istället skriver krystade metafysiska avhandlingar till försvar för sin doktrin om viljan, det bevisar att doktrinen om viljan tagit mänskorna till fånga.

Till och med H G Wells har halvt om halvt talat dess språk, när han sa att man inte bör pröva handlingar som tänkare, utan som konstnär, och säga: "Jag känner att denna kurva är riktig" eller "denna linje ska gå här". De är upphetsade allihop, och med all rätt. För genom denna doktrin om viljans gudomliga auktoritet tror de att de kan bryta sej ut ur rationalismens utdömda fästning. De tror att de kan fly.

Men de kan inte fly. Att enbart prisa viljan slutar i samma katastrof och samma tomrum som att enbart sträva efter logik.

Exakt som totalt fritänkeri medför tvivel på själva tänkandet, så medför acceptansen av rent "viljande" att viljan lamslås. Bernard Shaw har inte blivit varse den verkliga skillnaden mellan det gamla utlitaristiska lyckotestet (klumpigt, naturligtvis, och lätt misstolkat) och det som han själv föreslår. Den verkliga skillnaden mellan lyckan och viljan som måttstock är helt enkelt att lyckotestet är ett test men inte det andra. Man kan diskutera huruvida en människa som hoppar nerför ett stup tar ett steg mot lyckan, men man kan inte diskutera huruvida det var en viljeakt. Det var det förstås. Man kan prisa en handling genom att säga att den avsåg att bereda glädje eller smärta, att finna sanningen eller frälsa själen. Men man kan inte prisa en handling för att den visar vilja, för att säga så är bara detsamma som att säga att det här en handling. Genom detta prisande av blotta viljan kan man inte sätta ett handlingssätt framför ett annat. Men att sätta ett handlingssätt framför ett annat är själva definitionen på den vilja man prisar.

Dyrkandet av viljan är viljans negation. Att beundra själva väljandet är att inte vilja välja. Om Bernard Shaw kommer till mej och säger "vill något!" så är det liktydigt med att säga "jag bryr mej inte om vad du vill!" och det är liktydigt med att säga "jag vill ingenting i det här fallet!" Man kan inte beundra viljan i allmänhet, eftersom det väsentliga med viljan är att den bara existerar i synnerhet.

En briljant anarkist som John Davidson irriteras av vanlig moral och åkallar därför viljan - viljan till vad som helst. Han vill bara att mänskligheten ska vilja något. Men mänskligheten vill verkligen något. Den vill vanlig moral. Han revolterar mot lagen och säger att vi ska vilja något eller vilja vad som helst. Men vi har velat något. Vi har velat lagen som han revolterade emot.

Alla viljedyrkare, från Nietzsche till Davidson, är i själva verket helt tömda på vilja. De kan inte vilja, de kan knappt önska. Och om någon vill ha bevis på detta, kan vi lätt hitta ett. Beviset ligger i det faktum att de alltid talar om vilja som något som expanderar och bryter fram. Men det är alldeles tvärtom. Varje viljeakt är en akt av självbegränsning. Att eftersträva handling är att eftersträva begränsning. I den meningen är varje handling en handling av självuppoffring. När man väljer något, vrakar man allt annat.

Den invändning som denna läras anhängare brukade göra mot äktenskapet är i verkligheten en invändning mot varje handling. Varje handling är ett oåterkalleligt urval som utesluter annat. Precis som du när du gifter dej med en kvinna avstår från alla andra, så avstår man från alla andra handlingssätt när man väljer ett visst sätt att handla. Om du blir kung av England får du ge upp tanken på att bli vaktmästare i Brompton. Om du reser till Rom, uppoffrar du ett rikt fantasiliv i Wimbledon. Att viljan har denna negativa eller begränsande sida gör att det mesta av de anarkistiska viljedyrkarnas tal är föga bättre än nonsens.

Till exempel säger John Davidson att vi inte ska ha något att göra med "du skall icke", men det är väl uppenbart att "du skall icke" bara är en nödvändig konsekvens av "jag vill". "Jag vill gå på borgmästarinvigningen, och du skall icke hindra mej." Anarkisterna besvär oss att vara djärva och skapande konstnärer, och inte bry oss om några lagar och gränser. Men det är omöjligt att vara konstnär utan att bry sej om några lagar och gränser. Konst är begränsning; det viktigaste hos varje tavla är ramen. Om du ritar en giraff måste du rita den med lång hals. Om du på ditt djärva och kreativa sätt tillåter dej rita en giraff med kort nacke, kommer du att märka att du inte är fri att rita en giraff. I samma stund som du sätter foten i en värld av fakta, stiger du in i en värld av gränser.

Man kan frigöra saker från främmande eller tillfälliga lagar, men inte från deras egen naturs lagar. Man kan om man vill befria en tiger från dess galler, men inte från dess ränder. Befria inte en kamel från puckelns börda, för då befriar du honom från att vara kamel. Gå inte omkring som en demagog och uppmuntra trianglar att bryta sej ut ur sina tre sidors fängelse. Om en triangel bryter sej ut ur sina tre sidor, får dess liv ett beklagligt slut. Någon skrev ett verk med titeln "Trianglarnas kärlekar"; jag läste det aldrig, men jag är säker på att om trianglar någonsin varit älskade, så blev de älskade för att de var triangulära. Detta är med all säkerhet fallet med allt konstnärligt skapande, som på visst sätt är det mest avgörande exemplet på ren vilja. Konstnären älskar sina gränser, de konstituerar det VERK han skapar. Målaren är glad över att duken är plan. Skulptören är glad över att leran är färglös.

Ifall poängen inte är klar, kan ett historiskt exempel illustrera den. Franska revolutionen var verkligen något heroiskt och avgörande, eftersom jakobinerna ville något bestämt och begränsat. De eftersträvade demokratins rättigheter, men också alla dess skyldigheter. De önskade fria val och inte titlar. Republikanismen hade ett asketiskt drag hos Franklin eller Robespierre likaväl som ett expansivt hos Danton eller Wilkes. Därför har de också skapat något med fast substans och form, den fyrkantiga sociala jämlikheten och bondevälståndet i Frankrike. Men sedan dess har Europas revolutionära och spekulativa sinne försvagats genom att rygga tillbaka från alla förslag på grund av förslagens begränsningar. Liberalismen har urarartat till liberalitet. Människorna har försökt göra "revolutionera" till ett intransitivt verb istället för ett transitivt. En jakobin kunde tala inte bara om det system han skulle revoltera emot, utan också (vilket var viktigare) om det system han inte skulle revoltera emot, det system han skulle lita på. Men den nye rebellen är en skeptiker och kommer inte att lita på någonting. Han har ingen lojalitet; därför kan han aldrig bli en verklig revolutionär. Och det faktum att han tvivlar på allt är verkligen i vägen för honom när han vill fördöma något. För all kritik förutsätter något slags moralisk doktrin, och den moderne revolutionären betvivlar inte bara den institution han fördömer, utan också den doktrin han bygger sin kritik på. Därför skriver han en bok där han klagar över hur det imperialistiska förtrycket kränker kvinnors kyskhet, och en annan bok (om sexualproblematiken) där han själv förolämpar den. Han förbannar sultanen för att han ser till att kristna flickor förlorar sin jungfrudom, och sedan förbannar han fru Grundy för att de behåller den, Som politiker ropar han att krig är att spilla liv, och sedan, som filosof, att liv är att spilla tid. En rysk pessimist kan fördöma en polis för att ha mördat en bonde, och sedan med stöd av de högsta filosofiska principer bevisa att bonden borde ha begått självmord. En man fördömer äktenskapet som förljuget och fördömer sedan utsvävande aristokrater för att de behandlar det som en lögn. Han kallar flaggan för leksak, och klandrar sedan Polens och Irlands förtryckare för att de har tagit bort denna leksak. En person av den här sorten går först på ett politiskt möte där han klagar över att vildarna behandlas som djur; sedan tar han sin hatt och sitt paraply och fortsätter till ett vetenskapligt möte, där han bevisar att de praktiskt taget är djur.

Kort sagt: den moderne revolutionären är en fulländad skeptiker och alltid sysselsatt med att underminera sina egna mineringar. I sina politiska skrifter angriper han människan för att den undertrycker moralen, i sina böcker om etik angriper han moralen för att den undertrycker människan. Därför har den moderne upprorsmannen blivit praktiskt taget oanvändbar för alla revolutionära syften. Genom att revoltera mot allting har han förlorat sin rätt att revoltera mot någonting.

Den kan tilläggas att samma tomrum och sammanbrott kan observeras i alla vilda och förfärliga typer av litteratur, särskilt den satiriska. Satir kan vara vansinnig och anarkistisk, men den förutsätter att vissa saker är erkänt överlägsna andra; den förutsätter en måttstock. När småpojkarna på gatan skrattar åt en uppburen journalists fetma, mäter de omedvetet med en grekisk skulptur som måttstock. De stöder sej på marmor-Apollo. Och att satiren på ett så besynnerligt sätt försvunnit från vår litteratur är ett exempel på hur stridbarheten ebbar ut i brist på någon princip att strida om. Nietzsche hade en viss naturlig talang för sarkasm; han kunde hånle, även om han inte kunde skratta. Men det finns alltid något kroppslöst och tyngdlöst i hans satir, helt enkelt eftersom den inte har den vanliga moralitetens tyngd bakom sej. Han är själv mer absurd än något han fördömer. Men Nietzsche kan verkligen mycket bra stå som symbol för hela det abstrakta våldets misslyckande. Den hjärnuppmjukning som slutligen drabbad honom var inte en fysisk tillfällighet. Om Nietzsche inte hade slutat som imbecill, skulle nietzscheanismen ha slutat i imbecillitet. Den som grubblar i ensamhet och högfärd slutar som idiot. Den som inte vill ha hjärtats mjukhet måste till sist få hjärnans.

Detta sista försök att undgå intellektualism slutar med intellektualism och därför med döden. Utbrytningen har misslyckats. Vild dyrkan av laglöshet och materialistisk dyrkan av lag slutar i samma tomrum. Nietzsche bestiger svindlande berg, men dyker slutligen upp i Tibet. Han sätter sej ner bredvid Tolstoy i Intighetens land och Nirvana. De är båda hjälplösa - den ene för att han inte får gripa något, och den andre för att han inte får släppa något. Tolstoyanens vilja har frusit till is genom en buddhistisk instinkt att alla individuella handlingar är onda. Men Nietzsches vilja är precis lika stelfrusen på grund av hans åsikt att alla individuella handlingar är goda; för om alla individuella handlingar är goda är ingen handling individuell. De står vid skiljevägen; den ene hatar alla vägar och den andre älskar alla vägar. Resultatet är - nåja, en del saker är inte svåra att räkna ut. De står vid skiljevägen.

Här avslutar jag (Gud ske lov!) det första och tråkigaste ärendet med denna bok - den grova återgivningen av nutida tänkesätt. Efter detta ska jag börja skissera en livsåskådning som kanske inte intresserar min läsare, men som i varje fall intresserar mej. Framför mej, medan jag avslutar detta kapitel, har jag en trave moderna böcker som jag gått igenom i sakens intresse - en trave skarpsinne, en trave tomhet. I den avskildhet jag för närvarande råkar befinna mej, kan jag se den oundvikliga krasch som kommer att drabba Schopenhauers och Tolstojs, Nietzsches och Shaws filosofier, lika tydligt som man kan se en oundviklig tågkrasch från en luftballong. De är alla på väg mot dårhusets tomma tillvaro. För galenskap kan definieras som att använda mental aktivitet för att uppnå mental hjälplöshet, och de har nästan uppnått den. Den som tänker att han är gjord av glas, tänker fram tankens förstörelse, för glas kan inte tänka. På samma sätt: den som vill utan att förkasta något, vill viljans förstörelse; för att vilja är inte bara att välja något utan att välja bort nästan allting.

Och medan jag vänder och vrider på de kvicka, underbara, tröttsamma och oanvändbara moderna böckerna, fångar en av titlarna min blick. Det är "Jeanne d´Arc" av Anatole France. Jag har bara ögnat i den, men ett ögonkast var nog för att påminna mej om Renans "Vie de Jésus". De använder båda den fromme skeptikerns säregna metod. De misstror övernaturliga berättelser som har vissa skäl för sej, genom att berätta naturalistiska berättelser som inte har några skäl för sej. Därför att vi inte kan tro på vad ett helgon gjorde, kan vi påstå oss veta exakt vad helgonet kände.

Men jag nämner inte någon av böckerna för att kritisera dem utan för att den rent slumpmässiga kombinationen av namn framkallade två överväldigande bilder av sundhet som överglänste alla böcker framför mej. Jeanne d´Arc fastnade inte vid skiljevägen, vare sej genom att förkasta alla vägar som Tolstoj, eller genom att acceptera dem alla likt Nietzsche. Hon valde en väg och for fram längs den som en åskvigg. Ändå hade Jeanne d´Arc, när jag tänker på henne, i sej allt det som var sant och gott både hos Tolstoj och hos Nietzsche, ja, till och med allt som bara var uthärdligt hos dem. Jag tänkte på allt som var ädelt hos Tolstoj, glädjen över enkla ting, särskilt över vanlig enkel barmhärtighet, den jordiska verkligheten, hans vördnaden för de fattiga, för den böjda ryggens värdighet. Jeanne d´Arc hade allt detta med det viktiga tillägget att hon uthärdade fattigdomen, inte bara beundrade den, medan Tolstoj bara är en typisk aristokrat som försöker komma på dess hemlighet. Och sedan tänkte jag på allt som var modigt och stolt och patetiskt hos stackars Nietzsche, och hans myteri mot vår tids tomhet och vekhet. Jag tänkte på hans rop efter farans extatiska jämvikt, hans begär efter väldiga hästars framstormande, hans stridsappell. Nå, hos Jeanne d´Arc finner vi allt detta, men återigen med den skillnaden att hon inte prisade striden utan stred. Vi vet med säkerhet att hon inte fruktade en armé, medan Nietzsche, för allt vi vet, var rädd för en ko. Tolstoj bara lovprisade bonden; hon var bonden. Hon slog dem båda vad beträffar deras egna antagonistiska ideal; hon var mildare än den ene och stridbarare än den andre. Ändå var hon en helt praktiskt person som uträttade något, medan de sysslade med vilda spekulationer och ingenting uträttade.

Det var omöjligt att hindra tanken att flyga genom mitt huvud, att hon och hennes tro kanske hade någon hemlig moralisk enhetlighet och energi som sedan gått förlorad. Och med den tanken följde en ännu större, och även hennes Herres kolossala gestalt korsade mina tankars teaterscen. Samma moderna svårighet, som fördunklade Anatole France´ redogörelse fördunklade också Ernest Renans. Även Renan skiljde mellan sin hjältes barmhärtighet och sin hjältes stridslystnad. Renan beskriver t.o.m. Jesus´ rättfärdiga vrede i Jerusalem som ett rent nervöst sammanbrott efter Galiléens idylliska förväntningar. Som om det vore någon motsättning mellan att älska mänskligheten och hata omänskligheten!

Altruister fördömer med tunna, svaga röster Kristus som egoist. Egoister fördömer, med ännu tunnare och svagare röster, Kristus som altruist. I nutida atmosfär är sådana sofismer begripliga nog. Kärleken till en hjälte är förfärligare än hatet mot en tyrann. Hatet mot en hjälte är mer generöst än kärleken till en filantrop. Det finns en väldig och heroisk friskhet som de moderna tänkarna bara kan samla fragmenten av. Det finns en jätte av vilken vi bara ser de avhuggna armarna och benen vandra omkring. De har slitit Kristi själ i löjliga remsor, märkta egoism och altruism, och de är lika förbryllade över hans vanvettiga storslagenhet som över hans vanvettiga ödmjukhet. De har delat hans kläder mellan sej och kastat lott om hans livklädnad, men den var osömmad, vävd i ett stycke uppifrån och ända ner.