Kapitel II: Den besatte

Verkligt världsliga människor förstår inte ens världen. De litar helt och hållet på några få cyniska maximer, som inte ens är sanna. Jag minns att jag en gång promenerade med en framgångsrik förläggare, när han fällde en anmärkning som jag hade hört åtskilliga gånger förut. Man skulle kunna säga att den är ett motto för vår moderna tid. Men nu hade jag hört den en gång för mycket och jag insåg plötsligt att det inte låg någonting i den.

Förläggaren yttrade om någon: “Den mannen kommer att gå långt, han tror på sej själv.” Och jag minns att när jag höjde huvudet för att lyssna fångades min blick av en buss med skylten Hanwell. [Englands då största sinnessjukhus, övers.anm.] 

Då vände jag mej till honom och sa: "Ska jag berätta för dej var du kan träffa de mänskor som tror allra mest på sej själva? För det kan jag tala om för dej. Jag känner till människor som har en väldigare tro på sej själva än Napoleon och Caesar någonsin hade. Jag vet var säkerhetens och framgångens stjärna flammar klarast. Jag kan leda dej till övermänniskornas högsäte. De mänskor som verkligen tror på sej själva sitter allihop på dårhus."

Han sa milt att det när allt kommer omkring finns bra många människor som tror på sej själva och ändå inte sitter på dårhus.

"Ja, det finns det", replikerade jag, "det borde ni veta bäst. Den försupne poeten, vars dystra tragedi ni inte ville anta, han trodde på sej själv. Den medelålders präst med en episk dikt, som ni gömde er för i ett annat rum, han trodde på sej själv. Om ni rådfrågade er erfarenhet som affärsman istället för er avskyvärda individualistiska filosofi, skulle ni veta att ett av de vanligaste kännetecknen på en förlorare är att han tror på sej själv. Skådespelare som inte kan agera tror på sej själva, liksom skuldsatta som inte vill betala. Det skulle vara mycket sannare att säga att en människa säkert kommer att misslyckas just för att hon tror på sej själv. Absolut självförtroende är inte bara en synd; absolut självförtroende är en svaghet. Att tro gränslöst på sitt eget jag är lika hysteriskt och vidskepligt som att tro på Joanna Southcott, ja, den mänska som tror så har "Hanwell" stämplat i pannan lika tydligt som det står på den där bussen."

På allt detta gav min vän förläggaren detta mycket djupa och meningsfulla svar:

"Nå, men om en mänska inte tror på sej själv, vad ska hon då tro på?"

Efter en lång tystnad svarade jag:

"Jag tänker gå hem och skriva en bok som svar på den frågan."

Detta är den bok jag skrivit som svar.

Jag tycker att denna bok gärna kan börja där vår diskussion började - i närheten av dårhuset. Vetenskapens moderna mästare har påverkats starkt av nödvändigheten att börja varje undersökning med ett faktum. Religionens antika mästare var lika starkt påverkade av denna nödvändighet. De utgick från att betrakta synden som ett faktum - ett faktum lika påtagligt som potatis. Vare sej människan kunde tvås i undergörande vatten eller inte, så rådde i varje fall inget tvivel om att hon behövde tvås.

Men vissa religiösa ledare i London, inte bara materialister, har i våra dagar börjat att förneka inte det högst tvivelaktiga vattnet utan den otvivelaktiga smutsen. Vissa moderna teologer ifrågasätter arvsynden, som är den enda del av den kristna teologin som verkligen kan bevisas. Några anhängare av denna riktning erkänner i sin alltför kräsna andlighet den gudomliga syndlöshet som de inte ens kan finna i sina drömmar. Men de förnekar fullständigt den mänskliga synd som de kan se på gatan.

De största helgonen såväl som de största skeptikerna tog alla det positivt onda som utgångspunkt för sin argumentation,.Om det vore sant (vilket det utan tvivel är) att en människa kan uppleva ren lycka när hon flår en katt levande, så kan den religiösa filosofen bara dra en av två slutsatser: antingen förneka Guds existens som alla ateister gör, eller förneka den nuvarande harmonin mellan Gud och människa som alla kristna gör. Men de moderna teologerna tycks anse det som en högst rationell lösning att förneka katten.

I denna egendomliga situation är det nu för tiden uppenbarligen inte möjligt (om man önskar världens gillande) att, som våra fäder gjorde, börja med att ta synden som ett faktum. Detta faktum som för dem var (och för mej är) något självklart, är just det faktum som nu har blivit speciellt försvagat eller förnekats. Men även om våra moderna filosofer förnekar syndens existens tror jag inte att de ännu har förnekat dårhusets. Vi är alla fortfarande ense om att det finns en intellektets kollaps lika omisskännlig som ett rasande hus. Människorna förnekar helvetet (“Hell”), men ännu så länge inte “Hanwell”. Som utgångspunkt för vårt inledande resonemang kan vi mycket väl sätta det senare begreppet i stället för det första. Jag menar att liksom alla tankar och teorier en gång bedömdes efter huruvida de kunde få en människa att förlora sin själ, kan vi för vårt nuvarande syfte bedöma alla moderna tankar och teorier efter huruvida de kan få en människa att förlora sitt förstånd.

Det är visserligen sant att en del människor helt ytligt och tanklöst anser sinnessjukdomen som sådan tilldragande. Men vid ett ögonblicks eftertanke ska de finna att om en sjukdom är behaglig är den vanligen någon annans. En blind kan vara pittorsek, men det behövs två ögon för att se det pittoreska. Likaså kan endast den kloke njuta av den sinnessjukes vildaste poem. För den sinnessjuke är sinnessjukdomen helt och hållet prosaisk, eftersom den är helt och hållet verklig. En man som tror sej vara en kyckling är i sina egna ögon lika vanlig som en kyckling. En man som tror att han är en glasbit är i sina egna ögon lika intetsägande som en glasbit. Det är hans sinnes homogenitet som gör honom intetsägande - och som gör honom vansinnig. Det är endast för att vi kan se det ironiska i hans inbillning, som vi överhuvudtaget kan finna honom lustig. Det är endast för att han inte kan se det ironiska i sin inbillning, som han överhuvudtaget sätts på Hanwell.

Kort sagt, egendomligheter gör endast intryck på vanliga människor. Egendomligheter gör inte intryck på egendomliga människor. Det är därför vanliga människor för ett mycket händelserikare liv än egendomliga människor, som alltid klagar över livets tristess. Det är därför de nya romanerna dör så snabbt, medan de gamla sagorna lever för alltid. Den gamla sagan har en normal pojke som hjälte. Det är hans äventyr som är förbluffande och de förbluffar honom eftersom han är normal. Men i den moderna psykologiska romanen är hjälten abnorm, centrum ligger inte i centrum. Därför gör inte ens de vildaste äventyr det rätta intrycket på honom och boken blir monoton. Man kan skriva en historia om en hjälte bland drakar, men inte om en drake bland drakar. Sagan dryftar vad en klok gör i en förryckt värld. Våra dagars nyktra realistiska roman dryftar vad en mer eller mindre förryckt gör i en intetsägande värld.

Låt oss då börja med dårhuset, låt oss från detta onda och fantastiska världshus bege oss ut på vår intellektuella resa. Om vi nu ska se på det sunda förnuftets filosofi måste vår första åtgärd i saken bli att utplåna ett lika stort som vanligt misstag. Överallt möter oss den åsikten att fantasier, och då särskilt exotiska fantasier, är skadliga för människans sinnesjämvikt. Man talar vanligen om poeter som själsligen labila; i allmänhet finns obestämda associationer mellan att sätta en lagerkrans på håret och att sticka halmstrån i det. Men fakta och historien vederlägger i grund detta påstående. De flesta av de verkligt stora diktarna har inte bara haft sitt förstånd i behåll utan även varit synnerligen affärsmässiga. Om Shakespeare verkligen någon gång höll i hästarna, så var det endast för att han var den som bäst kunde göra det. Fantasi föder inte vansinne. Förnuft är just det som föder vansinne. Poeter blir inte vansinniga, men det blir schackspelare.. Matematiker blir sinnessjuka, kassörer likaså, men mycket sällan skapande konstnärer.

Som ni kommer att se, angriper jag på intet sätt logiken – jag säger bara att faran ligger i logik, inte i fantasi. Konstnärligt faderskap är lika hälsosamt som fysiskt faderskap. Märk även att när en diktare verkligen var sinnesförvirrad var det eftersom hans hjärna hade en svag, det vill säga rationell punkt. Poe t.ex. var verkligen morbid, inte för att han hade fantasi utan för att han var en utpräglad analytisk begåvning. Till och med schack var för poetiskt för honom, han ogillade schack emedan detta spel var fullt av drottningar, kungar och torn precis som ett poem. Han föredrog avgjort damspelets svarta brickor eftersom de mera liknade svarta punkterna i ett diagram. Det mest karaktäristiska fallet är kanske Cowper, den ende store engelske diktare som blivit sinnesrubbad, och han drevs med absolut säkerhet in i vansinnet av logik, av predestinationslärans frånstötande och främmande logik. Diktandet var inte sjukdomen utan läkemedlet, som delvis höll honom vid hälsa. När han befann sej bland floden Ouses vida vatten och vita liljor, kunde han stundtals glömma det röda och törstiga helvete som hans fruktansvärda nödvändighetslära ville dra honom till.

Överallt kan vi se att människor inte mister förståndet genom att drömma. Kritiker är mer onormala än poeter. Homeros är alldeles tillräckligt samlad och lugn – det är hans kritiker som sliter honom i stycken. Shakespeare är fullständigt sej själv – det är hans kritiker som har upptäckt att han var någon annan. Ehuru evangelisten Johannes såg många egendomliga vidunder i sin uppenbarelse, såg han aldrig några varelser så fruktansvärda som de som sedan kommenterat honom. Den enkla sanningen är denna: Diktandet är normalt eftersom det flyter fritt på ett oändligt hav, medan förnuftet försöker överfara det oändliga havet och på detta sätt göra det ändligt. Resultatet blir själslig utmattning liksom Holbeins fysiska utmattning. Att acceptera allting är motion, att försöka förstå allting är en ansträngning. Diktaren begär endast hänförelse och expansion, en värld i vilken han kan sträcka på sej. Diktaren önskar bara att få ha sitt huvud i himlen, förnuftsmänniskan försöker på in himlen i huvet. Och det är hans huvud som sprängs.

Det betyder inte så mycket, men det hör ändå till saken, att detta slående misstag allmänt understöds av ett slående felcitat. Vi har alla hört citatet: “Steget är kort mellan geni och vansinne.” Detta citat härrör från Dryden, som inte alls sa att steget var kort mellan geni och vansinne. Dryden visste bättre. Han var själv ett geni; det skulle ha varit svårt att hitta en mer romantisk och känslig människa än han. Vad Dryden sa var detta: “En skarp intelligens befinner sej inte långt från galenskap,” och det är sant. Det är endast ett skarpt intellekt som kan brytas. Man får också ta i beaktande vilken sorts människa Dryden talade om. Han talade inte om någon diktare eller mystiker. Han talade om en cynisk världsman, en skeptiker, en diplomat, en rationell politiker. Sådana män är sannerligen nära galenskap. Deras oupphörlig mätande av sin egen och andras hjärnor är en riskabel sysselsättning. Det är alltid farligt för förståndet att mäta förståndet.

Om logikmänniskor ofta är besatta är det lika sant att besatta vanligen är logikmänniskor. När jag en gång var inbegripen i en fejd med Clarion angående den fria viljan, sa den förträfflige skribenten R.B. Suthers att den fria viljan var vansinne eftersom den betydde handlingar utan orsak och en vansinnigs handlingar skulle då vara utan orsak. Jag ska här inte uppehålla mej vid den katastrofala luckan i den deterministiska logiken. Det är alldeles uppenbart att om någon handling, även en vansinnigs, kan vara utan orsak, så är determinismen orimlig. Om orsakskedjan kan brytas av för en sinnessjuk, så kan den brytas av för en vanlig människa. Men mitt syfte är att peka ut något mera praktiskt. Det kanske var naturligt att en modern marxist inte visste något om den fria viljan. Men det var onekligen anmärkningsvärt att en modern marxist inte visste något om dårar. Mr. Suthers visste tydligen ingenting om dårar.

Det sista man kan säga om en dåre är att hans handlingar är orsakslösa. Om över huvud taget några mänskliga handlingar kan kallas orsakslösa är det snarare en frisk människas oreflekterade handlingar; när hon visslar under en promenad, slår ned gräset med sin käpp, gnuggar händerna o.s.v. Det är den lyckliga människan som gör onyttiga saker; den sjuka är inte nog stark att för att vara lättjefylld. Det är just sådana bekymmerslösa och orsakslösa handlingar som en sinnessjuk aldrig kan förstå, ty den sinnessjuka finner vanligen (liksom deterministen) alltför mycket orsak till allting. Den sinnessjuka skulle dikta in en hemlig mening i dessa meningslösa förehavanden. Hon skulle betrakta nermejandet av gräset som angrepp på annans egendom. Hon skulle betrakta visslingen som en signal till en medbrottsling. Om den sinnessjuka för ett ögonblick kunde vara vårdslös och bekymmerslös skulle hon återfå sitt förstånd.

Var och en som haft den obehagliga upplevelsen att samtala med en människa, som är helt eller delvis sinnessjuk, vet att dennas mest karaktäristiska egenskap är ett fruktansvärt klart sinne för detaljer; hon förbinder saker med varandra till ett mönster mer invecklat än en labyrint. Om du diskuterar med en sinnessjuk är det mycket troligt att du drar det kortaste strået, för i många avseenden är hennes intellekt betydligt rörligare, eftersom det inte hindras av något sunt omdöme. Hon hålls inte tillbaka av något sinne för humor eller av medlidande eller av erfarenhetens stumma visshet. Hon är den mest logiska eftersom hon saknar vissa normala känsloreaktioner. Egentligen är därför den vanliga termen för sinnessjukdom missledande. Den sinnessjuka är inte en människa som förlorat förståndet; hon är en människa som förlorat allt utom förståndet.

Den sinnessjukas förklaring till en företeelse är alltid fullständig, och ofta helt tillfredsställande logiskt sett. Eller, för att uttrycka sej mer koncist är den vansinniga förklaringen, om inte slutgiltig, så åtminstone omöjlig att säga emot, vilket man kan iaktta speciellt i de två eller tre vanligaste varianterna av sinnessjukdom. Om en människa t.ex. säger, att alla människor sammansvurit sej mot henne, kan man inte prestera något annat motargument än att alla människor förnekar sammansvärjningen, vilket är just vad de skulle göra om de vore sammansvurna. Hennes bevisning är lika bindande som er. Om någon påstår att han är den som rätteligen borde vara Englands kung, är det ett ofullständigt motargument att de makthavande anser honom vansinnig, för om han vore kung av England skulle det kanske vara det klokaste de makthavande kunde göra. Anta att en man påstår sej vara Jesus Kristus. Är det då ett svar att säga att människorna förnekar att han är Frälsaren? Världen förnekade att Kristus var Frälsaren.

Icke desto mindre har han fel. Men om vi försöker att exakt definiera felaktigheten i hans resonemang, kommer vi att finna det något svårare än vi väntat. Kanske är den riktigaste förklaring vi kan ge att hans tankar rör sej i en perfekt men trång cirkel. En liten cirkel är lika oändlig som en stor cirkel, men trots att den är oändlig är den inte lika stor. På samma sätt är den sinnessjukas förklaring lika fullständig som den klokas, men den är inte lika omfattande. En kula är lika rund som jorden, men den är inte jorden. Det finns något sådant som ett trångt universum, och det finns något sådant som en liten och förkrympt evighet. Det kan man konstatera i många moderna religioner.

Om man nu ser saken helt utifrån och empiriskt kan man säga att det starkaste och mest omisskännliga tecknet på vansinne är denna kombination av logisk fullständighet och själslig inskränkthet. Den vansinnigas teori förklarar i stort sett allt, men hon kan inte se i stort. Vad jag menar är att om ni eller jag finge att göra med en människa vars sinne håller på att insjukna borde vi framför allt försöka, inte så mycket ge henne argument, men fastmer att ge henne luft, att övertyga henne om att det finns något renare och svalare utanför ett enda arguments kvävande famntag.

Låt oss nu anta att det gällde det första fall jag tagit som typiskt, den människa som trodde att alla sammansvurit sej mot henne. Hur skulle vi bäst kunna vädja till henne och protestera mot hennes tvångsföreställning? Jag tror att vi skulle säga ungefär så här: “Ja, jag medger att din anklagelse inte är grundlös, och att det är åtskilligt som pekar i den riktning som du antyder. Jag medger att din förklaring förklarar mycket, men tänk så mycket som den inte förklarar. Finns det inga andra levnadsöden i världen än ditt, är alla människor intresserade av just ditt öde? Anta att vi går med på detaljerna; kanske det bara var förslagenhet när den där mannen på gatan inte tycktes se dej; kanske det enda skälet till att polisen frågade efter ditt namn var att han redan visste det. Men hur mycket lyckligare skulle du inte vara om du bara hade klart för dej att dessa människor inte brydde sej det minsta om dej! Hur mycket större skulle inte ditt liv bli, om ditt jag kunde bli mindre, om du bara kunde betrakta andra människor med vanlig nyfikenhet och förnöjelse, om du kunde se dem vandra fram i sin soliga själviskhet och sin virila likgiltighet! Då skulle du bli intresserad av dem eftersom de inte är intresserade av dej. Då skulle du bryta dej ut från den lilla eländiga teater där ditt eget skådespel spelas om och om igen och du skulle finna att du var under en friare himmel på en gata full av underbara främlingar.”

Eller anta att vi hade att göra med det andra fallet av vansinne, där den sjuke gjorde anspråk på kronan. Då skulle er impuls vara att säga: “Javisst, du kanske vet att du är kung av England, men vad bryr du dej om det? Gör en enda kraftansträngning och du kommer att bli en människa och kunna se ner på alla jordens kungar.” Eller det kanske gällde det tredje fallet, där den sjuke påstod sej vara Kristus. Om vi då gåve uttryck åt vad vi kände, skulle vi säga: “Du är alltså världens Skapare och Frälsare – vilken liten värld det måste vara! Vilken liten himmel du måtte bebo med änglar mindre än fjärilar! Så nedslående de måste vara att vara Gud, och en ofullkomlig Gud! Finns det verkligen inget liv som är fullkomligare och ingen kärlek mer underbar än din? Och är det verkligen till din lilla och ömkansvärda gestalt, som allt skapat måste sätta sin tro? Hur mycket lyckligare skulle du inte vara, hur mycket större skulle du inte vara, om en högre Guds hammare kunde krossa ditt lilla kosmos, skingrande stjärnorna som julgransglitter, och lämna dej under den fria rymden med samma rätt som andra människor att blicka uppåt likaväl som nedåt!”

Vi måste komma ihåg att den mest praktiska vetenskapen just anlägger denna synpunkt på själslig sjukdom. Den försöker inte resonera bort den, som om den vore kätteri, utan bryta den som en förtrollning. Varken den moderna vetenskapen
eller den antika religionen tror på den fullständigt fria tanken. Teologin bannlyser vissa tankar genom att kalla dem hädiska. Vetenskapen bannlyser vissa tankar genom att kalla dem morbida. Vissa religiösa samfund försöker i större eller mindre utsträckning att få människor att låta bli att tänka på könet. Det nya vetenskapliga samfundet försöker avgjort att få människor att låta bli att tänka på döden. Den är en realitet, men den anses vara en morbid realitet. Och när den har att göra med sådana vilkas morbiditet har en anstrykning av mani, ja, då bryr sej den moderna vetenskapen mycket mindre om logik än en dansande dervisch. I sådana fall räcker det inte att den olyckliga människan kräver sanning, hon måste kräva hälsa. Ingenting annat kan frälsa henne än ett blint begär att bli normal. En människa kan inte tänka sej ur sin sinnessjukdom, ty det är just tankarnas organ som har blivit sjukt, omöjligt att styra och så att säga osjälvständigt. Hon kan endast frälsas genom vilja eller tro. Så snart tankarna rör sej, rör de sej bara i sin vanliga kretsgång. Hon kommer att färdas runt, runt sin logiska cirkel, precis som en man i en vagn på ringlinjen kommer att färdas runt, runt längs ringlinjen försåvitt han inte fattar det frivilliga, kraftfulla och mystiska beslutet att stiga av vid en viss hållplats. Det hela hänger på beslutet, en dörr måste stängas för alltid. Varje botemedel är ett desperat botemedel, varje kur en mirakelkur. Att bota en vansinnig är inte att disputera med en filosof, det är att driva ut djävulen. Och hur stillsamt läkare och psykiatriker än skrider till verket i denna sak är deras inställning utpräglat intolerant – lika intolerant som Blodiga Marias. Deras inställning är i själva verket att människan måste sluta tänka, om hon ska fortsätta att leva. Deras ordination är intellektuell amputering. Om ditt huvud är dej till förargelse, hugg av det; för det är bättre, inte bara att komma in i Himmelriket som ett barn utan att komma in som en imbecill hellre än att med hela sin tankeförmåga i behåll kastas i helvetet – eller sättas på Hanwell.

Sådan visar erfarenheten att den sinnessjuka är: hon resonerar ofta logiskt, för det mesta med framgång. Utan tvivel skulle man kunna besegra henne med motargument och bevisningen mot henne föras rent logiskt. Men hennes fall kan definieras mycket mer exakt, om man använder allmännare och till och med estetiska begrepp. En sinnessjuk människa befinner sej i en skarpt avgränsad och upplyst cell: hennes fixa idé. Hon är slipad till en spets som sargar henne själv. Hon är utan den tveksamhet och sammansatthet som betyder hälsa.

Som jag klarlade i inledningen har jag beslutat att i dessa första kapitel lägga fram inte så mycket ett doktrindiagram som fastmer några aspekter på en åsikt. Varför jag så omständligt beskrivit min syn på sinnessjukdom är av ett särskilt skäl, ty sinnessjuka gör samma intryck på mej som de flesta moderna filosofer. Den omisskännliga stämning, som hör Hanwell till är också förhärskande vid minst hälften av alla vetenskapliga institutioner och lärdomsstolar och de flesta psykiatriker är också på sitt sätt psykopater. Hos dem alla finner vi den kombination vi redan lagt märke till: kombinationen av ett expansivt och uttömmande logiskt resonemang med ett förkrympt sunt förnuft. De är endast universella i det avseendet att de först tar en otillfredsställande förklaring och sedan med den förklarar allting annat. Men något småprickigt får inte större prickar om det breder ut sej i all oändlighet. Dessa människor ser ett schackbräde som vitt på svart och även om universum är stenlagt med detta mönster är det fortfarande vitt på svart. Liksom den sinnessjuka kan de inte tänka sej mer än en utgångspunkt, de kan inte göra en andlig kraftansträngning och med ens se det som svart på vitt.

Vi kan börja med det mest uppenbara fallet, materialismen. Dess förklaring av världen har en slags förryckt enkelhet. Den har just den egenskap som kännetecknar en sinnessjuks argument; vi har på en gång en känsla av att den täcker allt och en känsla av att den utelämnar allt. Betrakta noggrant en sådan förträfflig och grundlig materialist som t.ex. McCabe och ni kommer i utomordentligt hög grad att erfara denna säregna känsla. Han förstår allting och ingenting tycks vara värt att förstå. Hans kosmos kanske är fullständig ned till minsta nit och kugghjul, men ändå är hans kosmos mindre än vår värld. I sin förklaring, liksom de sinnessjukas, tycks han vara omedveten om att det finns oförklarliga krafter och att vår jord är så likgiltig; den befattar sej inte med väsentligheter som kämpande människor eller modersstolthet, den första kärleken eller dödsångesten. Jorden är så stor och kosmos så litet. Kosmos är, kan man säga, det minsta hål som en människa kan gömma huvudet i.

Man måste förstå att jag inte nu diskuterar dessa åsikters förhållande till sanningen, utan för närvarande enbart deras förhållande till hälsan. När jag hunnit längre i argumenteringen hoppas jag kunna ge mej in på problemets sanningsenlighet, objektivt sett, men än så länge talar jag bara om den psykologiska sidan av saken. Jag tänker inte nu bevisa för Haeckel att materialismen inte är sann, lika litet som jag försökte bevisa för den man som trodde sej vara Kristus att han led av en inbillning. Jag vill här bara påpeka det faktum att båda fallen äger samma slags fullständighet och samma slags ofullständighet. Man kan förklara att en likgiltig allmänhet spärrat in en man på Hanwell genom att säga att det är korsfästandet av en gud, som världen inte är värdig. Denna förklaring är en förklaring. Likadant kan man förklara världens gång med att allting, till och med människornas själar, är blad som obevekligt växer fram på ett suveränt omedvetet träd – en materiens blinda förutbestämdhet. Förklaringen är även här en förklaring fast den naturligtvis inte är så fullständig som den sinnessjukas. Men det väsentliga i detta fall är att en normal människas sinne inte bara måste invända mot båda utan även att det har samma invändningar mot båda. Dess ungefärliga uppfattning är nog att om mannen på Hanwell är den enda rätta Guden, är han inte någon särdeles fullkomlig gud. Och likadant: om materialistens kosmos är det enda rätta kosmos är det inte något särdeles fullkomligt kosmos. Det har kyrmpt och gudomligheten är mindre gudomlig än åtskilliga människor och (enligt Haeckel) är livet i sin helhet mera inskränkt, grått och trivialt än olika sidor av det sedda var för sej. Delarna tycks större än det hela.

Vi måste komma ihåg att den materialistiska filosofin (sann eller ej) utan tvekan har en vida mer begränsande effekt än någon religion. På sätt och vis är givetvis alla intelligenta idéer trånga. De kan inte vara bredare än sej själva. En kristen har endast begränsningar på samma sätt som en ateist. Han kan inte anse kristendomen falsk och fortsätta att vara kristen och ateisten kan inte anse ateismen falsk och fortsätta att vara ateist. Men nu råkar det faktiskt vara så att materialismen i ett speciellt avseende är mera begränsad än spiritualismen. Mr McCabe anser mej vara en slav därför att jag inte får tro på determinismen. Jag anser Mr McCabe vara en slav därför att han inte får tro på älvor. Om vi närmare granskar dessa två förbud ska vi finna att hans är betydligt mer restriktivt än mitt. Den kristna människan har full frihet att tro att det finns en viss grad av bestämd ordning och oundviklig utveckling i universum. Men materialisten får inte låta ett enda korn av spiritualism eller mirakel komma in i sin ofelbara maskin. Stackars Mr McCabe får inte behålla ens den allra minsta lilla älva, även om den är så liten att den kan gömmas i en blåklocka. Den kristen medger att universum är mångsidigt och till och med brokigt precis som en normal människa vet att hon är sammansatt. Den normala människan vet att hon i sej har en bit djur, en bit djävul, en bit helgon och en bit medborgare. Ja, en verkligt normal människa vet att hon har en anstrykning av abnormitet. Men materialismens värld är fullständigt enkel och solid, precis som den vansinnige är fullständigt säker på att han är klok. Materialisten är säker på att historien helt enkelt varit en orsakskedja, precis som den intressante person vi tidigare nämnt är fullständigt säker på att han helt enkelt är en kyckling. Materialister och vansinniga är aldrig tveksamma.

Andliga doktriner begränsar inte människan i så hög grad som materialistiska förnekanden. Även om jag tror på odödlighet behöver jag inte tänka på den, men om jag inte tror på odödlighet får jag inte tänka på den. I första fallet är vägen öppen och jag kan gå hur långt jag vill, men i det andra fallet är vägen stängd. Men vi kan ställa saken på sin spets och likheten med vansinne blir allt mer slående. Ty vår invändning mot dårens uttömmande och logiska teori var den, att antingen den var riktig eller ej förstörde den gradvis hans mänsklighet. Nu är också anklagelsen mot materialistens huvudsakliga slutsatser, riktiga eller ej, att de gradvis förstör hans mänsklighet, och därmed menar jag inte bara vänlighet utan hoppfullhet, mod, fantasi, initiativ, allt som är mänskligt. När nu materialismen t.ex. kan leda en människa till fullständig fatalism (vilket den vanligen gör) är det fullkomligt lönlöst att påstå att detta på något sätt kan vara en befrielse. Det är orimligt att påstå att man särskilt befrämjar frihet, när man bara använder den fria tanken till att förstöra den fria viljan. Deterministerna binder människan, lösgör henne inte. De kallar sin lag orsakskedjan. Det är den värsta kedja som någonsin fjättrat en mänsklig varelse. Man kan om man vill använda frihetens terminologi på den materialistiska läran, men det är alldeles uppenbart att det är lika orimligt att använda denna terminologi som att anavända den på en människa som sitter på dårhus. Man kan om man vill säga att en människa har sin fulla frihet att anse sej vara ett förlorat ägg. Men det är väl ändå ett mera orubbligt och viktigt faktum att om hon är ett förlorat ägg har hon inte sin fulla frihet att äta, dricka, sova, promenera eller röka en cigarett. Likadant kan man om man vill säga, att den djärve, spekulative deterministen har sin frihet att förneka existensen av viljan. Men det är ett långt mer betydelsefullt faktum att han inte har sin frihet att lovorda, att förbanna, att tacka, att rättfärdiga, att påverka, att straffa, att motstå frestelser, att reta upp pöbeln, att göra nyårslöften, att förlåta syndare, att resa sej mot förtryckare eller ens att säga “tack så mycket” när någon räcker honom senapen.

Innan jag lämnar detta ämne vill jag framhålla att man tycks benägen att tro att den materialistiska fatalismen på något sätt är gynnsamt inställd till nåd, till utplånandet av grymma straff, ja, av straff över huvud taget. Detta är att låta sanningen göra helomvändning. Man skulle däremot lätt kunna tänka sej att nödvändighetsläran varken gör till eller från, att den låter mannen med piskan fortsätta att slå och att den inte förändrar den godhjärtade vännen. Att synderna är oundvikliga utesluter inte straff, om det utesluter något är det möjlighet till bättring. Det är lika troligt att determinismen leder till grymhet som det är säkert att den leder till feghet. Determinismen står inte i något motsatsförhållande till en grym behandling av brottslingar. Vad den (kanske) står i motsättning till är en tolerant behandling av brottslingar, till något försök att räcka dem en hjälpande hand i deras moraliska kamp. Deterministen tror inte på att vädja till viljan, men han tror på att flytta syndaren till en annan omgivning. Han får inte säga till syndaren: “gå i frid och synda inte mer”, ty denne kan inte hjälpa det. Men han kan koka honom i olja, ty kokande olja är en omgivning. När vi därför nu ser på materialistens gestalt har den samma fantastiska konturer som den vansinniges: båda intar en ohållbar och outhärdlig position.

Naturligtvis gäller allt detta inte bara om materialisten. Detsamma gäller den andra ytterligheten inom den spekulativa filosofin. Det finns en sorts skeptiker som är vida mer fruktansvärda än den som tror att allting har sin upprinnelse i materia. Man kan stöta på en skeptiker som tror att allting har sin upprinnelse i honom själv. Han betvivlar inte existensen av änglar och djävlar utan existensen av människor och kor. I hans ögon är hans vänner en myt uppfunnen av honom själv. Han har skapat sin egen fader och moder. Denna kusliga fantasi har i sej något avgjort tilldragande för våra dagars mystiskt anstrukna egoism. Förläggaren som trodde att en människa kunde gå långt “för att han trodde på sej själv”, de som söker Övermänniskan och alltid söker henne i spegeln, de författar som talar om att skapa intryck genom sin personlighet i stället för att skapa liv till glädje för andra människor – alla dessa människor har i realiteten endast en tum mellan sej och denna förfärliga ekande tomhet. När sedan den vänliga världen omkring en sådan människa har utplånats, eftersom den är en lögn, när hennes vänner bleknar till skuggor och världens grundvalar rämnar; när sedan den människa som tror på inget och ingen är ensam i sin egen mardröm, då kan det storslagna individualistiska mottot passas in på henne som en ironisk hämnd. Stjärnorna är endast lysande punkter i hans hjärnas mörker, hans moders ansikte är endast en skiss på cellväggen gjord med hans vanvetts penna. Men över dörren står skrivet den skrämmande sanningen: “Han tror på sej själv.”

Huvudsaken här är emellertid att lägga märke till att denna panegoistiska ytterlighet inom filosofin uppvisar samma paradox som den motsatta ytterligheten, materialism. Den är lika fullständig i teorin och lika bristfällig i praktiken. För enkelhetens skull kan vi klargöra saken för oss genom att säga att en människa kan leva i tron att hon alltid drömmer. Men det är uppenbart att man inte kan ge henne något positivt bevis för att hon inte drömmer, av den enkla orsaken att man inte kan bevisa något som inte också kan bevisas i en dröm. Men om en man sätter eld på London och sedan säger att hans hushållerska snart kommer att väcka honom med morgontéet skulle vi spärra in honom tillsammans med en del andra logikmänniskor på ett ställe vi ofta alluderat på i detta kapitel.

En människa som inte tror på sina sinnen och en människa som inte tror på något annat än sina sinnen är båda sinnessjuka, men denna galenskap kan inte bevisas genom någon felaktighet i deras resonemang utan genom att hela deras liv är felaktigt. De har båda låst in sej i var sin kista, med sol och stjärnor målade på insidan; de är båda oförmögna att ta sej ut, den ena till hälsa och lycka i himlen, den andra till hälsa och lycka på jorden. Deras resonemang är fullständigt förnuftigt, ja, på sätt och vis oändligt förnuftigt precis som en slant är oändlig rund. Men det finns något sådant som en ynklig oändlighet, en lumpen och förträlad evighet. Jag har gjort den roande iakttagelsen att många moderna filosofer, antingen de är skeptiker eller mystiker, har tagit som sitt tecken en viss österländsk symbol,
som är själva symbolen för denna slutgiltiga intighet. När de vill avbilda evigheten avbildar de den som en orm som biter sej själv i stjärten. Det ligger en lite förbluffande sarkasm i avbildningen av denna mycket otillfredsställande måltid. Evigheten hos de materialistiska fatalisterna, de österländska pessimisterna, de högmodiga teosoferna och vetenskapsmännen av idag kan med fog representeras av en orm, som biter sej själv i stjärten ett degenererat självförstörande djur.

Detta kapitel är rent praktiskt och rör sej om vad som verkligen är vansinnets huvudsakliga kännetecken; vi kan som sammandrag säga att det är förnuft utan rot, förnuft i ett tomrum. Den människa som börjar tänka utan att ha de riktiga grundläggande principerna mister förståndet, så gör även den människa som börjar tänka i fel ände. På de följande sidorna ska vi försöka upptäcka vilket som är den rätta änden. Som följd härav kan vi fråga oss: om detta är vad som kommer människor att förlora förståndet – vad är det då som gör att de inte förlorar det? I slutet av denna bok hoppas jag att kunna giva ett bestämt (några kommer att tycka ett alltför bestämt) svar. Men redan nu är det möjligt för oss att på samma rent praktiska sätt ge ett allmänt svar, som rör just detta problem: hur har människor genom tiderna kunnat behålla förståndet. Så länge man har mysticismer är man frisk, när man tar bort mysticism skapar man morbiditet. En vanlig människa har alltid varit normal eftersom en vanlig människa alltid varit mystiker. Hon har behållit skymningen. Hon har alltid haft en fot på jorden och en i Sagolandet. Hon har alltid givit sej själv tillåtelse att tvivla på sina gudar, men har också alltid (i olikhet med dagens agnostiker) tillåtit sej själv att tro på dem. Hon har brytt sej mer om sanning än om logik. Om en normal människa skulle upptäcka två varandra motsägande sanningar skulle hon acceptera båda och motsägelsen på köpet. Hennes andliga seende är liksom hennes fysiska stereoskopiskt; hon ser två bilder på en gång och ser ändå – eller just därför – bättre. Sålunda har hon alltid trott på ödet, men också på den fria viljan. Sålunda har hon också trott på att barnen hör himmelriket till, men även att de ska lyda det jordiska riket. Hon har beundrat de unga för att de är unga och de gamla för att de inte är det.

Det är just denna balansakt mellan skenbara motsägelser som alltid varit grunden för en frisk människas andliga spänst. Den morbida logiken strävar efter att göra allting tydligt och lyckas med att göra allting mystiskt, men mysticismen tillåter en sak att vara mystisk, varpå allt annat blir tydligt. Deterministen gör en sak fullständigt klar, nämligen kasualteorin, och upptäcker sedan att han inte kan säga “om du skulle vilja vara så vänlig” till pigan. Den kristne tilåter den fria viljan att förbli ett heligt mysterium, men just av det skälet får hans förhållande till pigan en gnistrande, genomskinlig klarhet. Han sår dogmats frö i mörker, men när trädet vuxit upp sträcker sej dess grenar mot ljuset med sprudlande naturlig friskhet.

Liksom vi tagit cirkel till symbol för logik och galenskap kan vi med all rätt ta korset som symbol för både mysterium och hälsa. Buddismen är centripetal, kristendomen centrifugal. Den bryter sej utåt. Cirkeln är perfekt och oändlig till sin natur, men dess storlek är orubbligt fixerad. Den kan aldrig bli mindre eller större. Men korset, trots att det i sitt hjärta har en sammanstötning och en motsägelse, kan sträcka ut sina fyra armar i oändlighet utan att någonsin ändra skepnad. Det kan växa utan att förändras eftersom det i sitt centrum har en paradox. Cirkeln är bunden – den återvänder ständigt till sej själv. Korset öppnar sina armar för himlens fyra vindar, en vägvisare för alla fria vandrare.

Symboler har ett visst, om än dimmigt, värde när man avhandlar dessa djupa spörsmål. En symbol tagen från naturen klargör med tillräcklig tydlighet mysticismens betydelse för människosläktet. Det enda skapade som vi inte kan betrakta, är just det vars ljus belyser atllt vi ser. Med samma kraft som solen vid middagstiden belyser mysticismen allt i det bländande skenet av sin egen segerrika osynlighet. Den rena intellektualismen är bara månsken; den är ljus utan värme, sekundärt ljus reflekterat från en död värld. Men grekerna hade rätt när de gjorde Apollon både till fantasins och sundhetens gud, ty han var både diktens och läkekonstens skyddspatron. Om de nödvändiga dogmerna och den speciella tron ska jag tala längre fram. Men den transcedentalism efter vilken alla människor lever har mycket av den ställning solen intar på himlen. Vi är medvetna om den som något strålande och förvirrande, på en gång en bländande flamma och en obestämd fläck. Men månens cirkel är klar och omöjlig att ta miste på, den återvänder alltid och oundvikligt som Euklides cirkel på svarta tavlan. Ty månen är en kallt förnuftig företeelse – och månen är alla dårars moder.