Kapitel 1: Inledning till försvar för allt möjligt annat

[Se även Inledande anmärkningar om betydelsen av ordet ortodoxi, prologen ur Chestertons Heretics från 1905].

Den enda möjliga ursäkten för den här boken är att den är ett svar på en utmaning. Även en dålig skytt får sin värdighet om han accepterar en duell. När jag för en tid sedan publicerade en serie hastigt tillkomna men allvarligt menade essäer under titeln Kättare [eng Heretics], sa åtskilliga kritiker vars intellekt jag varmt respekterar (jag kan särskilt nämna herr G S Street) att det var enkelt för mej att säga åt alla andra att fastslå sin teori om universum, men att jag nogsamt undvikit att stödja min egen teori med exempel. "Jag ska börja bekymra mej om min filosofi", sa herr Street, "när Chesterton har givit oss sin."

Det var kanske ett oförsiktigt förslag till någon, som endast är alltför villig att skriva böcker av minsta lilla anledning. Men trots att det är herr Street som inspirerat och så att säga skapat denna bok, behöver han ju när allt kommer omkring inte läsa den. Och om han läser den, kommer han att finna att jag på dessa sidor på ett personligt och osystematiskt sätt försökt fastslå den filosofi jag kommit att tro på, genom inre bilder snarare än en serie slutledningar. Jag ska inte kalla den min filosofi, för jag skapade den inte. Gud och mänskligheten skapade den, och den skapade mej.

Jag har ofta haft lust att skriva en roman om en engelsk seglare som missbedömt sin kurs en aning och upptäckt England i tron att det var en ny ö i Söderhavet. Men jag har alltid funnit att jag antingen är för upptagen eller för lat för att skriva detta fina verk, så jag kan lika gärna ge idén vidare för den filosofiska illustrationens skull. Det allmänna intrycket är förmodligen att den person som landsteg (beväpnad till tänderna och talande teckenspråk), för att sätta upp den brittiska flaggan på det barbariska tempel som visade sej vara Strandpaviljongen i Brighton, skulle känna sej ganska fånig. Och jag tänker inte förneka att han skulle se ganska fånig ut. Men om ni inbillar er att han kände sej fånig, eller att hans känsla av fånighet var hans enda eller dominerande känsla, ja, då har ni inte tillräckligt noggrant studerat vår hjältes rika romantiska natur.

Hans misstag var verkligen högst avundsvärt, och det visste han om han var den man jag tar honom för. Vad kunde vara mer förtjusande än att under samma korta minuter få all den fascinerande skräcken hos utlandsresan kombinerad med återkomstens mänskliga trygghet? Vad kunde vara bättre än att ha hela nöjet av att upptäcka Sydafrika utan den frånstötande nödvändigheten av att landstiga där? Vad kan vara mer ärorikt än att bereda sej på att upptäcka New South Wales bara för att med en flod av glädjetårar inse att det faktiskt var det gamla vanliga södra Wales? 

Åtminstone tycks detta mej vara filosofernas huvudproblem, och det är på sätt och vis denna boks huvudproblem. Hur ska vi lyckas med att på en och samma gång häpna över världen och känna oss hemma i den? Hur kan denna märkliga kosmiska stad, med sina mångbenta medborgare, med sina monstruösa och antika lampor, hur kan denna värld på en enda gång ge oss fascinationen över en främmande stad och tryggheten och stoltheten i att vara i den egna staden?

Att visa att en tro eller en filosofi är sann från varje synpunkt skulle vara en alltför stor uppgift också för en mycket större bok än den här; det är nödvändigt att följa en argumentationslinje, och detta är den linje jag här tänker följa. Jag önskar lägga fram min tro som ett svar på detta dubbla andliga behov: behovet av den blandning av välbekant och obekant som kristendomen med rätta har benämnt romantik. Blotta ordet "romantik" bär med sej mysteriet och den forntida innebörden av Rom.

Var och en som tänker diskutera något borde alltid börja med att säga vad han inte diskuterar. Utöver att slå fast vad han försöker bevisa borde han alltid slå fast vad han inte försöker bevisa. Vad jag inte försöker bevisa, vad jag tänker ta som gemensam utgångspunkt för mej själv och den genomsnittlige läsaren, är önskvärdheten av ett aktivt och fantasirikt liv, pittoreskt och fullt av poetisk nyfikenhet, ett liv som åtminstone en västerlänning alltid tycks ha eftersträvat. Om en människa säger att utplåning är bättre än existens eller att ren och skär existens är bättre än omväxling och äventyr, då är han inte en av de vanliga människor som jag vänder mej till. Om en person inte önskar något kan jag inte ge honom något. Men nästan alla människor jag någonsin har mött i det västerländska samhälle jag lever i skulle instämma i den allmänna idén att vi behöver det här livet av praktisk romantik, kombinationen av något som är underligt med något som är tryggt. Vi behöver se världen så för att kunna kombinera en känsla av under med en känsla av välkomnande. Vi behöver vara lyckliga i detta underland utan att ens ha det bekvämt. Det är i huvudsak detta resultat av min tro som jag vill framställa på dessa sidor.

Men jag har en särskild anledning att nämna seglaren som upptäckte England. För jag är den seglaren. Jag upptäckte England. Jag kan inte inse hur denna bok ska kunna undvika att handla om mej själv, och om sanningen ska fram kan jag faktiskt inte inse hur den ska kunna undvika att bli tråkig. Tråkigheten kommer emellertid att fria mej från den anklagelse som gör mej mest ont, anklagelsen att vara ytlig. Rena ytliga sofismer är händelsevis vad jag föraktar mest av allt, och det kanske är ett hälsosamt faktum att just detta är vad jag i allmänhet anklagas för. Jag vet inget som är så föraktligt som en ren paradox, ett alldeles genialt försvar för det oförsvarliga. Om det vore sant det som sagts att Bernard Shaw lever på paradoxer, så borde han nu vara en miljonär vilken som helst; för en person med en inre aktivitet som hans skulle kunna hitta på en sofism var sjätte minut. Det är lika lätt som att ljuga, för det är att ljuga. Sanningen är naturligtvis att Mr Shaw är grymt tillbakahållen av det faktum att han inte kan säga en lögn om han inte själv tror att det är sanningen. 

Jag befinner mej själv i samma outhärdliga slaveri. Jag har inte i hela mitt liv sagt något bara för att jag tyckte att det var roligt; även om jag naturligtvis lider av vanlig mänsklig fåfänga och kanske kan ha ansett något roligt bara för att jag själv sagt det. Det är en sak att beskriva en intervju med en gorgon eller en grip, en varelse som inte existerar. Det är en annan sak att upptäcka att noshörningen existerar och sedan roas av det faktum att han ser ut som om han inte gjorde det. Man söker sanningen, men det kan hända att man instinktivt letar rätt på de mer extraordinära sanningarna. Och jag tillägnar denna bok - med mina hjärtligaste hälsningar - alla de trevliga människor som hatar vad jag skriver och (kanske med all rätt) anser det vara ett dåligt clownuppträdande eller ett enda tröttsamt skämt.

För om denna bok är ett skämt, så är den ett skämt riktat mot mej själv. Jag är den man som med allra största djärvhet upptäckte vad som upptäckts förut. Om det finns något farsartat i det som följer nu, så är farsen på min bekostnad, för denna bok förklarar hur jag inbillade mej vara den förste som landsteg i Brighton och sedan upptäckte att jag var den siste. Den återger mina storslagna äventyr under sökandet av det uppenbara. Ingen kan finna mitt fall löjligare än jag själv; ingen läsare kan här anklaga mej för att försöka göra narr av honom: jag är narren i denna berättelse, och ingen rebell ska störta mej från min tron. 

Jag erkänner frivilligt alla mina idiotiska ambitioner från slutet av 1800-talet. Jag försökte, precis som alla andra allvarliga små pojkar, att vara före min tid. Likt dem försökte jag vara så där en tio minuter före sanningen. Och jag fann att jag var 1800 år efter den. Jag ansträngde min röst med pinsamt ungdomlig överdrift när jag yttrade mina sanningar. Och jag bestraffades på det mest passande och mest lustiga sätt, för jag har behållit mina sanningar: men jag har upptäckt, inte att de inte var sanningar, utan helt enkelt att de inte var mina. När jag inbillade mej stå ensam befann jag mej i verkligheten i den löjliga situationen att ha hela kristenheten bakom ryggen. Det kan hända - himlen förlåte mej! - att jag försökte vara originell; men själv lyckades jag bara med att uppfinna en underlägsen kopia av den civiliserade religionens existerande traditioner. Mannen i segelbåten trodde att han var den förste som upptäckte England; jag trodde att jag var den förste som upptäckte Europa. Jag försökte finna en egen heresi, och när jag lagt sista handen vid den, upptäckte jag att den var ortodoxi.

Kanske någon kommer att roas av redogörelsen för detta lyckliga fiasko. Det kanske kan glädja en vän eller en fiende att läsa hur jag gradvis ur sanningen i en och annan legend eller ur felen i någon dominerande filosofi lärde mej saker som jag kunde ha lärt mej i min katekes - om jag någonsin hade lärt mej den. Det kanske - eller kanske inte - ligger en viss underhållning i att läsa hur jag till sist i en anarkistklubb eller i ett babyloniskt tempel fann vad jag kunnat finna i närmaste församlingskyrka. Om någon roas av att lära sej hur ängens blommor eller bussens fraser, politikens sammanträffanden eller ungdomens lidanden slog sej samman i en viss ordning för att producera en viss övertygelse om kristen ortodoxi, så kan han möjligen läsa denna bok. Men det finns en förnuftig arbetsfördelning i allting. Jag har skrivit boken, och inget i världen skulle kunna förmå mej att läsa den.

Jag bifogar en rent pedantisk anmärkning, som, helt naturligt för en anmärkning, kommer här i början av boken. Dessa essäer diskuterar enbart det aktuella faktum att central kristen teologi (tillräckligt sammanfattad i den apostoliska trosbekännelsen) är den främsta roten till verklig energi och sund etik. De avser inte att diskutera den mycket fascinerande men helt annorlunda frågan om var auktoriteten att proklamera denna tro har sitt nuvarande säte. När ordet "ortodoxi" här används innebär det den apostoliska trosbekännelsen, förstådd så som den förstods av alla som kallade sej kristna tills för en mycket kort tid sedan, och det allmänna historiska uppförandet hos dem som bekände en sådan tro. Utrymmet har tvingat mej att begränsa mej till vad jag själv fått från denna tro; jag berör inte det som ofta diskuteras bland moderna kristna, nämligen var vi själva fick den ifrån. Detta är inte en avhandling i kyrkovetenskap utan ett slags hafsig självbiografi.

Men om någon vill veta mina åsikter om auktoritetens verkliga karaktär, så behöver G S Street bara kasta åt mej ännu en utmaning, så ska jag skriva ihop ännu en bok åt honom.