VI. Kristendomens paradoxer (19)

Icke desto mindre kände jag att det inte kunde vara sant att kristendomen var rent förnuftig och stod i mitten. Det fanns verkligen ett element i den av betoning och t o m frenesi som hade rättfärdigat sekularisternas ytliga kritik. Den kunde förvisso vara vis, jag började mer och mer tro att den var vis, men den var inte rent världsligt vis; den var inte bara behärskad och respektabel. Dess våldsamma korsfarare och ödmjuka helgon kanske uppväger varandra, men fortfarande var korsfararna mycket våldsamma och helgonen mycket ödmjuka, ödmjuka långt bortom det passande.

Nåväl, det var just vid denna punkt i mina funderingar som jag kom ihåg mina tankar om martyren och självmördaren. I det fallet hade det funnits den där kombinationen av två nästan vansinniga positioner som ändå på något sätt slutade i förnuft. Det här var just en annan sådan motsättning, och denna hade jag redan funnit vara sann. Detta var exakt en av de paradoxer på grund av vilken skeptikerna ansåg att trosbekännelsen var felaktig, och på grund av vilken jag ansåg att den hade rätt. Hur vansinnigt kristna än kunde älska martyren och hata självmördaren, kände de aldrig dessa passioner mer vansinnigt än jag hade känt dem långt innan jag ens drömde om kristendomen.