Här är ett annat fall av samma slag: jag kände att en stark invändning mot kristendomen låg i anklagelsen att det ligger något blygt, munkaktigt och omanligt i allt som kallas "kristet", särskilt i dess attityd vad gäller motstånd och kamp. De stora skeptikerna från 1800-talet var i stor utsträckning virila. Bradlaugh, på ett expansivt sätt, och Huxley, på ett tystlåtet sätt, var helt avgjort män. Vid en jämförelse verkade det försvarbart att säga att det var något svagt och överdrivet tålmodigt över de kristna rekommendationerna. Evangeliets paradox om den andra kinden, det faktum att präster aldrig slogs, hundra andra saker gjorde anklagelsen trolig att kristendomen var ett försök att göra människan alltför lik ett får. Jag läste det och jag trodde på det, och om jag inte hade läst något annat skulle jag ha fortsatt tro på det.
Men jag läste något mycket annorlunda. Jag vände blad i min agnostiska manual, och min hjärna vändes upp-och-ner. Nu fann jag att jag borde hata kristendomen, inte för att den kämpade alltför lite, utan för att den kämpade alltför mycket. Kristendomen var, tycktes det, alla krigs moder. Kristendomen hade dränkt världen i blod. Jag hade blivit grundligt arg på den kristne för att han aldrig blev arg. Och nu blev jag tillsagd att vara arg på honom för att hans vrede hade varit den mest jättelika och fruktansvärda saken i den mänskliga historien, eftersom hans vrede hade östs över jorden och stigit upp till solen.
Samma människor som klandrat kristendomen för klostrens ödmjukhet och icke-våld var också de som klandrade den för våldsamheten och tapperheten hos korstågen. Det var den stackars gamla kristendomens fel (på ett eller annat sätt) både att Edvard Bekännaren inte stred och att Rickard Lejonhjärta gjorde det. Kväkarna (sa man) var de enda karaktäristiska kristna, och ändå var Cromwells och Alvas massakrer karaktäristiska kristna brott.
Vad kunde allt detta betyda? Vad var denna kristendom som alltid förbjöd krig och alltid producerade krig? Vad kunde vara den verkliga naturen hos någonting som man först kunde smäda för att den inte ville slåss och sedan för att den alltid slogs? I vilken gåtornas värld föddes denna monstruösa mordlust och denna monstruösa foglighet? Kristendomens skepnad blev varje ögonblick allt underligare.
No comments:
Post a Comment