Detta hade åtminstone kommit att bli min inställning till allt som kallades optimism, pessimism och framsteg. Före varje kosmisk reformation måste vi ha en kosmisk trohetsed. En människa måste vara intresserad av livet - sedan kan han vara ointresserad av sina livsåskådningar. "Min son, giv mig ditt hjärta"; hjärtat måste inriktas på rätt sak: i den stund vi har ett inriktat hjärta har vi en fri hand.
Jag måste stanna upp för att föregripa en uppenbar invändning. Det kommer att sägas att en förnuftig person godtar världen som en blandning av gott och ont med en passande tillfredsställelse och en passande uthållighet. Men detta är exakt den attityd som jag hävdar är felaktig. Jo, jag vet att den är mycket vanlig i vår tid, och den uttrycktes perfekt i dessa tysta rader hos Matthew Arnold som är mer skärande hädiska än Schopenhauers skrik:
Enough we live - and if a life,
with large results so little rife,
though bearable, seem hardly worth
this pomp of worlds, this pain of birth.
Jag vet att denna känsla fyller vår tid, och jag tror att den paralyserar vår tid. För våra titaniska avsikter i fråga om tro och revolution behöver vi inte den kalla acceptansen av världen som en kompromiss, utan ett sätt att hjärtligt hata och hjärtligt älska den. Vi vill inte att glädje och ilska ska neutralisera varandra och skapa en butter belåtenhet; vi vill en våldsammare glädje och ett våldsammare missnöje. Vi måste uppleva universum som en jättes slott som vi ska storma, och på samma gång som vår egen stuga som vi kan återvända till på kvällen.
No comments:
Post a Comment