V. Världens fana (4)

Låt oss anta att vi konfronteras med något desperat, t ex Pimlico. Om vi överväger vad som verkligen är bäst för Pimlico ska vi finna att tanketråden leder oss till tronen eller det mystiska och godtyckliga. Det är inte nog för en människa att ogilla Pimlico, i det fallet kommer han bara att skära strupen av sej eller flytta till Chelsea. Förvisso är det inte heller nog för en människa att gilla Pimlico, för då skulle det förbli Pimlico, vilket vore fruktansvärt. Den enda vägen ut tycks vara att älska Pimlico: att älska det med ett transcendent band och utan jordisk anledning. Om det uppstod en människa som älskade Pimlico, skulle Pimlico förvandlas till elfenbenstorn och gyllene tinnar; Pimlico skulle klä sej som en kvinna gör när hon är älskad. För en dekoration ges inte för att dölja hemska saker utan för att dekorera saker som redan är bedårande. En mamma ger inte sitt barn en blå rosett för att barnet är så fult utan den. En älskare ger inte sin flicka ett halsband för att dölja hennes nacke. Om människor älskade Pimlico som mammor älskar barn, godtyckligt för att det är DERAS, kunde Pimlico om ett år eller två vara vackrare än Florens. 

Somliga läsare kommer att säga att detta är ren fantasi. Jag svarar att det är mänsklighetens verkliga historia. Detta är faktiskt hur städer växte sej stora. Gå tillbaka till civilisationens mörkaste rötter och du kommer att finna dem knutna kring någon helig sten eller slingrande runt någon helig källa. Människor hedrade först en plats och vann efteråt ära för det. Människor älskade inte Rom för att Rom var stort. Rom var stort för att de hade älskat Rom.