Men det moderna tänkandet drabbade också min andra mänskliga tradition. Det drabbade den sagoliknande känslan av strikta gränser och villkor. Det enda det älskade att tala om var expansion och storlek.
Herbert Spencer skulle ha blivit mycket förargad om någon kallat honom imperialist, och därför är det mycket beklagansvärt att ingen gjorde det. Men han var imperialist - av den värsta sorten. Han populariserade den föraktliga åsikten att solystemets storlek borde övertrumfa människans andliga dogmer.
Varför skulle en man uppge sin dignitet för solsystemets skull mer än för en vals? Om ren storlek bevisar att människan inte är Guds avbild, så kan väl en val vara Guds avbild? En något formlös avbild, vad någon skulle kunna kalla ett impressionistiskt porträtt.
Det är ganska futilt att argumentera utifrån att en människa är liten jämfört med kosmos, för människan var alltid liten jämfört med närmaste träd. Men Herbert Spencer skulle, sedan han huvudstupa kastat sej in i sin imperialism, insistera på att vi på något sätt blivit erövrade och annekterade av det astronomiska universum. Han talade om människorna och deras ideal exakt som de mest oförskämda unionisterna talar om irländarna och deras ideal. Han gjorde mänskligheten till en liten nationalitet.
Och hans dåliga inflytande kan ses även hos de mest spirituella och hedervärda av de följande naturvetenskapliga författarna, och helt tydligt i H G Wells tidiga romaner. Många moralister har på ett överdrivet sätt karaktäriserat jorden som ond. Men Wells och hans skola gjorde himlarna onda. Vi ska lyfta våra ögon upp till stjärnorna, från vilka vår undergång kommer.
No comments:
Post a Comment