Den moderna världen som jag fann den var helt för en modern kalvinism, för nödvändigheten av att saker är som de är. Men när jag började ställa frågor fann jag att den verkligen saknade bevis för denna oundvikliga återupprepning av saker, förutom det faktum att saker återupprepades. Nå, blotta repetitionen gjorde i mina ögon att sakerna snarare verkade mer besynnerliga än mer rationella. Det var som om jag, sedan jag sett en underligt formad näsa på gatan och avfärdat den som en tillfällighet, skulle se sex andra näsor av samma förbluffande form. Jag skulle för ett ögonblick ha antagit att det måste handla om något lokalt hemligt sällskap. På samma sätt var det märkligt att en elefant hade en snabel. Men att alla elefanter har snablar såg ut som en konspiration.
Här talar jag bara om en känsla, och om en känsla som på en gång var bångstyrig och subtil. Men återupprepningen i Naturen verkade ibland vara en uppvarvad återupprepning, ungefär som hos en arg rektor som säger samma sak om och om igen. Gräset verkade signalera till mej med alla sina fingrar på en gång, skarorna av stjärnor verkade buga sej för att bli förstådda. Solen skulle få mej att se den om den steg upp tusen gånger. Universums upprepningar uppträdde till den enerverande rytmen hos en besvärjelse, och jag började se en idé.
No comments:
Post a Comment