Esteterna uppnådde språkets sista förryckta gränser i sin lovprisning av lovvärda ting. Tistelfjun fick dem att gråta, en borstad skalbagge fick dem på knä. Men deras känslor imponerade aldrig på mej för ett enda ögonblick, av det skälet att det aldrig föll dem in att betala för sitt nöje med någon sorts symbolisk uppoffring.
Människan (kände jag) borde fasta fyrtio dagar för att få höra en koltrast sjunga. Människan borde gå genom eld för att hitta en gullviva. Ändå kunde dessa skönhetsdyrkare inte ens hålla sej nyktra för att få höra en koltrast. De kunde inte gå igenom ett vanligt kristet äktenskap i gengäld för att de fått se en gullviva.
Förvisso borde man betala för extraordinär glädje genom ordinär moral. Oscar Wilde sa att solnedgångar inte värderades eftersom vi inte kan betala för solnedgångar. Men Oscar Wilde hade fel. Vi kan betala för solnedgångar. Vi kan betala för dem genom att inte vara Oscar Wilde.
No comments:
Post a Comment