Men här sysslar jag inte med någon av de enskilda statuterna i sagolandet, utan med själva andan i dess lag, som jag lärde mej innan jag kunde tala och ska behålla när jag inte kan skriva. Jag sysslar med ett visst sätt att se på livet som skapades i mej genom sagorna, men som sedan i all ödmjukhet bekräftats genom rena fakta.
Det kan formuleras på följande sätt: Det finns vissa sekvenser eller utvecklingskedjor (fall där en sak följer en annan) som i ordets verkliga mening är förnuftiga. De är, i ordets sanna bemärkelse, nödvändiga. Sådana samband är matematiska och rent logiska. Vi i sagolandet (som är de mest förnuftiga av alla varelser) medger detta förnuft och denna nödvändighet.
T.ex.: om de äldre systrarna är äldre än Askungen, så är det (i en järnhård, fruktansvärd mening) absolut nödvändigt att Askungen är yngre än dem. Det finns inget sätt att komma ifrån det, Haeckel må tala så mycket om faktafatalism som han önskar: det måste verkligen vara så. Om Jack är en mjölnares son, så är en mjölnare Jacks förälder. Det kalla förnuftet dekreterar detta från sin upphöjda tron, och vi i sagolandet underordnar oss det. Om de tre bröderna alla rider hästar, så har vi sex varelser och arton ben inblandade - det är verklig rationalism, och sagolandet är fullt av det.
Men när jag lyfte mitt huvud över älvornas häck och började notera den naturliga världen, iakttog jag något mycket märkvärdigt. Jag observerade att lärda personer i glasögon talade om de verkliga ting som inträffade - gryningen och döden o.s.v. - som om dessa vore rationella och oundvikliga. De talade som om det faktum att träd bär frukt vore precis lika nödvändigt som det faktum att två träd och ett träd blir tre träd. Men det är det inte. Det är en enorm skillnad däremellan, visad genom sagolandets test, som är ett test av fantasin. Du kan inte ens föreställa dej att två och ett inte blir tre. Men du kan lätt föreställa dej träd som inte bär frukt; du kan föreställa dej att de bär gyllene stearinljus eller tigrar hängande i svansen.
Dessa män i glasögon talade mycket om en man vid namn Newton, som träffades av ett äpple, och som upptäckte en lag. Men de kunde inte förmås att inse distinktionen mellan en sann lag, en förnuftets lag, och rena fakta om fallande äpplen. Om ett äpple träffade Newtons näsa, träffade Newtons näsa äpplet. Det är en verklig nödvändighet, eftersom vi inte kan tänka oss det ena inträffa utan det andra. Men vi kan mycket väl föreställa oss att äpplet inte träffade hans näsa; vi kan fantisera om att det ivrigt flög omkring genom luften för att träffa någon annan näsa som det tyckte ännu sämre om. Vi har alltid i våra sagor behållit denna skarpa distinktion mellan vetenskapen om logiska relationer, där det verkligen finns lagar, och vetenskapen om fysiska fakta, där det inte finns några lagar, bara galna upprepningar. Vi tror på kroppsliga mirakler, men inte på logiska omöjligheter. Vi tror att en bönstjälk klättrade upp till himmelen, men det förändrar inte alls våra övertygelser beträffande den filosofiska frågan om hur många bönor som tillsammans blir fem.
