III. Tankens självmord (9)

Det är sant att en människa (en korkad människa) skulle kunna göra förändringen i sej själv till sitt objekt eller sitt ideal. Men som ideal blir förändringen själv oföränderlig. Om en förändringsdyrkare vill bedöma sina egna framsteg, måste han vara strikt lojal mot förändringens ideal, han får inte börja flörta glatt med monotonins ideal. Framåtskridantet själv kan inte skrida framåt.

Det är i förbigående anmärkningsvärt, att när Tennyson, på ett vilt men ganska svagt sätt, välkomnade iden om oändlig förändring i samhällslivet, valde han instinktivt en metafor som antyder inspärrad leda. Han skrev: "Låt hela världen för evigt rotera nerför förändringens klingande bana." Han trodde att förändringen själv är en oföränderlig bana, och det är den. Förändring är ungefär den trängsta och hårdaste bana en människa kan hamna i.

Huvudpoängen här är emellertid att denna ide om grundläggande förändring av normen är en av de saker som omöjliggör tänkande kring det förgångna eller kring framtiden. Teorin om fullständiga förändringar av normer i mänsklighetens historia berövar oss inte bara nöjet att hedra våra förfäder - det berövar oss till och med det mer moderna och aristokratiska nöjet att förakta dem.