För att detta inte ska kallas lösa påståenden är den kanske önskvärt, om än tråkigt, att snabbt gå igenom de viktigaste moderna tankesätt som har just denna effekt att hejda själva tänkandet. Materialismen och åsikten att allt är en individuell illusion har en viss effekt av det slaget; för om sinnet är mekaniskt kan tänkandet inte vara särskilt spännande, och om kosmos är overkligt finns det ingenting där att tänka på. Men i dessa fall är effekten indirekt och tvivelaktig. I några fall är den däremot direkt och klar, särskilt vad gäller så kallad evolution.
Evolutionism är ett bra exempel på den moderna intelligens som, om den förstör någonting, förstör sej själv. Evolutionism är antingen en oskyldig vetenskaplig beskrivning av hur vissa jordiska ting blev till, eller, om den är någonting mer än detta, en attack på tanken själv. Om evolutionismen undergräver något, undergräver den rationalismen, inte religionen. Om evolutionismen helt enkelt betyder att ett positivt fenomen, apan, mycket långsamt förändrades till ett positivt fenomen, människan, då är denna lära ofarlig även för den mest ortodoxe, för en personlig Gud skulle lika väl kunnat skapa tingen långsamt som hastigt, särskilt om han, som de kristnas Gud, är utanför tiden. Men om den menar något mer, menar den att det inte finns något sådant som en apa att förändra, och inte något sådant som en människa som den kan förändras till. Det betyder då att det inte finns något sådant ting som ett ting. I bästa fall finns det bara ett ting, och det är en ständig växling av allting och vad som helst.
Detta är en attack, inte mot tron, utan mot våra sinnen; man kan inte tänka om det inte finns något att tänka på. Man kan inte tänka, om man inte är skild från det man tänker på. Descartes sa: "Jag tänker, alltså är jag till." Den filosofiska evolutionisten vänder på och negerar epigrammet. Han säger: "Jag är inte till och därför kan jag inte tänka."
No comments:
Post a Comment