III. Tankens självmord (5)

De visa kan - sägs det ofta - inte se något svar på religionens gåta. Men felet med de visa är inte att de inte kan se svaret, utan att de inte ens kan se gåtan. De är lika barn som är för dumma för att kunna se något paradoxalt i det skämtsamma påståendet att en dörr inte är en dörr. 

De moderna fritänkarna talar t.ex. om auktoritet i religionen inte bara som om det inte funnes något förnuft i den, utan också som om det aldrig funnits något skäl för den. Långt ifrån att se dess filosofiska grund, kan de inte ens se dess historiska orsak. 

Religiös auktoritet har utan tvekan ofta varit förtryckande och oresonlig, liksom varje lagsystem (och särskilt vårt nuvarande) har varit känslolöst och full av grym likgiltighet. Det är rationellt att attackera polisen, nej, det är ärorikt! Men de som nu kritiserar den religiösa auktoriteten påminner om människor som skulle attackera polisen utan att någonsin ha hört talas om tjuvar. 

För det finns en stor och verklig fara som hotar människornas sinnen, en fara lika påtaglig som risken för inbrott. Och det var mot denna fara som den religiösa auktoriteten, med rätt eller orätt, restes som en barriär. Och mot denna fara måste förvisso något resas som barriär, om vårt släkte ska undgå förstörelse. Den faran är att det mänskliga intellektet är fritt att förstöra sej själv.