Detta kapitel är rent praktiskt och rör sej om vad som verkligen är vansinnets huvudsakliga kännetecken; vi kan som sammandrag säga att det är förnuft utan rot, förnuft i ett tomrum. Den människa som börjar tänka utan att ha de riktiga grundläggande principerna mister förståndet, så gör även den människa som börjar tänka i fel ände. På de följande sidorna ska vi försöka upptäcka vilket som är den rätta änden.
Som följd härav kan vi fråga oss: om detta är vad som kommer människor att förlora förståndet – vad är det då som gör att de inte förlorar det? I slutet av denna bok hoppas jag att kunna ge ett bestämt (några kommer att tycka ett alltför bestämt) svar. Men redan nu är det möjligt för oss att på samma rent praktiska sätt ge ett allmänt svar, som rör just detta problem: hur har människor genom tiderna kunnat behålla förståndet?
Så länge man har mysticismer är man frisk, när man tar bort mysticism skapar man morbiditet. En vanlig människa har alltid varit normal eftersom en vanlig människa alltid varit mystiker. Hon har behållit skymningen. Hon har alltid haft en fot på jorden och en i Sagolandet. Hon har alltid givit sej själv tillåtelse att tvivla på sina gudar, men har också alltid (i olikhet med dagens agnostiker) tillåtit sej själv att tro på dem. Hon har brytt sej mer om sanning än om logik. Om en normal människa skulle upptäcka två varandra motsägande sanningar skulle hon acceptera båda och motsägelsen på köpet. Hennes andliga seende är liksom hennes fysiska stereoskopiskt; hon ser två bilder på en gång och ser ändå – eller just därför – bättre. Sålunda har hon alltid trott på ödet, men också på den fria viljan. Sålunda har hon också trott på att barnen hör himmelriket till, men även att de ska lyda det jordiska riket. Hon har beundrat de unga för att de är unga och de gamla för att de inte är det.
Det är just denna balansakt mellan skenbara motsägelser som alltid varit grunden för en frisk människas andliga spänst. Den morbida logiken strävar efter att göra allting tydligt och lyckas med att göra allting mystiskt, men mysticismen tillåter en sak att vara mystisk, varpå allt annat blir tydligt. Deterministen gör en sak fullständigt klar, nämligen kasualteorin, och upptäcker sedan att han inte kan säga “om du skulle vilja vara så vänlig” till pigan. Den kristne tillåter den fria viljan att förbli ett heligt mysterium, men just av det skälet får hans förhållande till pigan en gnistrande, genomskinlig klarhet. Han sår dogmats frö i mörker, men när trädet vuxit upp sträcker sej dess grenar mot ljuset med sprudlande naturlig friskhet.
No comments:
Post a Comment