Kapitel IX: Auktoriteten och äventyraren

Det sista kapitlet sysslade med påståendet att ortodoxi inte bara (som ofta hävdas) är den enda säkra väktaren av moral eller ordning, utan också det enda logiska skyddet för frihet, uppfinningar och framsteg. Om vi önskar hålla nere den rike förtryckaren kan vi inte göra det med den nya doktrinen om mänsklig perfektion; men vi kan göra det med den gamla doktrinen om arvsynden. Om vi vill utrota inneboende grymheter eller lyfta upp förlorade folkgrupper kan vi inte göra det med hjälp av den vetenskapliga teorin att materien föregår sinnet, men vi kan göra det med hjälp av den övernaturliga teorin att sinnet föregår materien. Om vi särskilt vill väcka människor till social medvetenhet och oförtröttlig jakt på dess utövning, kan vi inte hjälpa saken mycket genom att insistera på Den Immanente Guden och Det Inre Ljuset, ty dessa är de bästa skälen till belåtenhet. Men vi kan hjälpa saken mycket genom att insistera på den transcendente Guden och den flygande och undflyende glimten, ty denna innebär gudomligt missnöje.

Om vi särskilt önskar understödja idén om en generös balans mot idén om en förfärlig autokrati, ska vi instinktivt bli Trinitarier snarare än Unitarier. Om vi önskar att europeisk civilisation ska vara en räd och en räddning, ska vi hellre insistera på att själarna är i verklig fara än på att faran är ytterst overklig. Och om vi önskar att upphöja den utstötte och korsfäste, ska vi hellre önska tänka att en verklig Gud var korsfäst, snarare än en vis man eller hjälte. Framför allt: om vi vill skydda de fattiga ska vi vara för fixerade regler och tydliga dogmer. En klubbs regler är då och då till fördel för den fattige medlemmen. Klubbens själva administration är alltid till fördel för den rike.

Och nu kommer vi till den avgörande frågan som verkligen sammanfattar hela saken. En förnuftig agnostiker kan, om han händelsevis håller med mej så här långt, helt välmotiverat vända sej om och säga:

"Du har funnit en praktiskt filosofi i läran om syndafallet, mycket bra. Du har funnit en sida av demokratin som nu negligeras till stor fara för oss alla, vist framställd i läran om arvsynden, okej. Du har funnit en sanning i läran om helvetet, jag gratulerar dej. Du är övertygad om att de som dyrkar en personlig Gud blickar utåt och är framstegsvänliga, jag gratulerar dem. Men även om vi antar att dessa doktriner inbegriper dessa sanningar, varför kan vi inte behålla sanningarna och lämna doktrinerna? Om vi förutsätter att hela det moderna samhället litar på de rika alltför mycket eftersom det inte tar mänsklig svaghet med i beräkningen, om vi förutsätter att ortodoxa tidsåldrar haft en stor fördel på grund av att de (som trodde på syndafallet) tog hänsyn till mänsklig svaghet, varför kan du inte helt enkelt ta mänsklig svaghet med i beräkningen utan att tro på syndafallet? Om du har upptäckt att iden om förtappelsen representerar en hälsosam idé om fara, varför kan du inte helt enkelt behålla den idén och lämna idén om förtappelse bakom dej? Om du klart kan se kärnan av sunt förnuft i den kristna ortodoxins nöt, varför kan du inte helt enkelt behålla kärnan och lämna skalet? Varför kan du inte (för att nu använda den floskulösa frasen i den tidning jag som högutbildad agnostiker skäms lite för att läsa) helt enkelt behålla det som är bra i kristendomen, det du kan definiera som värdefullt, det du kan begripa, och lämna resten, alla de absoluta dogmerna som till sin natur är obegripliga?"

Detta är den verkliga frågan, detta är den sista frågan - och det är mej ett sant nöje att försöka besvara den.

Det första svaret är att helt enkelt säga att jag är rationalist. Jag tycker om att ha intellektuella skäl för mina intuitioner. Om jag behandlar en människa som en fallen varelse är det en intellektuell bekvämlighet för mej att tro att hon föll, och jag finner, av något märkligt psykologiskt skäl, att jag kan hantera en människas utövning av sin fria vilja bättre om jag tror att hon har den.

Men i detta fall är jag ännu mer definitivt rationalist. Jag ämnar inte göra denna bok till en om vanlig kristen apologetik; jag skulle när som helst gladeligen möta kristendomens fiender på denna mer tydliga arena. Här ger jag bara en redogörelse för min egen tillväxt i andlig övertygelse. Men jag kan göra en paus för att anmärka att ju mer jag såg av de rent abstrakta argumenten mot kristen kosmologi, desto mindre värda ansåg jag dem vara. Jag menar att när jag funnit inkarnationens moraliska atmosfär vara allmän sans och balans, såg jag på de etablerade intellektuella argumenten mot inkarnationen och fann dem vara allmänt sanslösa. Ifall diskussionen skulle anses lida av bristen på vanlig apologetik, ska jag här mycket kort summera mina egna argument och slutsatser vad angår den rent objektiva eller vetenskapliga sanningen i detta fall.

Om jag tillfrågas, som en rent intellektuell fråga, varför jag tror på kristendomen, kan jag vara svara: "Av samma skäl som en intelligent agnostiker inte tror på kristendomen." Jag tror på den helt rationellt utifrån bevis. Men beviset i mitt fall, som i fallet med den intelligente agnostikern, ligger inte riktigt i den eller den påstådda demonstrationen - det utgörs av en enorm ackumulering av små men samstämmiga fakta. Sekularisten ska inte klandras för att hans invändningar mot kristendomen är blandade och t o m osammanhängande; det är precis sådana osammanhängande bevis som övertygar sinnet. Jag menar att en människa mycket väl kan bli mindre övertygad av en filosofi från fyra böcker, än från en bok, ett slag, ett landskap och en gammal vän. Själva det faktum att tingen är av olika slag ökar vikten av det faktum att de alla pekar mot en enda slutsats. Nåväl, icke-kristendomen hos varje genomsnittlig utbildad människa idag är nästan alltid, för att göra henne rättvisa, sammansatt av dessa lösa men levande erfarenheter. Jag kan bara säg att mina bevis för kristendomen är av samma levande men varierade slag som hennes bevis mot den. För när jag tittar på dessa varierade anti-kristna sanningar, upptäcker jag helt enkelt att ingen av dem är sann.

Låt oss ta några exempel. Många känsliga moderna människor har övergivit kristendomen under pressen från tre sådana konvergerande övertygelser som dessa: först att människorna med sin skapnad, struktur och sexualitet när allt kommer omkring är mycket lika djuren, en ren variation inom djurriket; för det andra att den ursprungliga religionen uppstod i okunnighet och fruktan; för det tredje att prästerna fördärvat samhällena med bitterhet och dysterhet. Dessa tre anti-kristna argument är mycket olika, men de är alla helt logiska och legitima, och de pekar alla åt samma håll. Den enda invändningen mot dem (som jag upptäckt) är att de alla är osanna. Om du låter bli att läsa böcker om djur och människor, om du börjar studera djur och människor, då kommer du (om du har någon humor och fantasi alls, någon känsla för det oorganiserade och farsartade) att upptäcka att det uppseendeväckande inte är hur lik människan är djuren, utan hur olik hon är. Det är den monstruösa storleken på denna skillnad som kräver en förklaring. Att människan och djuret är lika är i en mening en truism, men att de som är så lika är så vansinnigt olika, det är chocken och gåtan.

Att apan har händer är långt mindre intressant för filosofen än det faktum att den, trots att den har händer, nästan inte gör något med dem: spelar varken kort eller fiol, karvar varken marmor eller fårkött. Folk pratar om barbarisk arkitektur eller urartad konst. Men elefanter bygger inte kolossala tempel av elfenben ens i rokokostil; kameler målar inte ens dåliga tavlor, fastän utrustade med material till många kamelhårspenslar.

Vissa moderna drömmare säger att myror och bin har samhällen som är överlägsna vårt. De har, verkligen, en civilisation; men själva den sanningen påminner oss bara om att det är en underlägsen civilisation. Vem fann någonsin en myrstack dekorerad med statyer över firade myror? Vem har sett en bikupa med inristningar av praktfulla gamla drottningar? Nej, klyftan mellan människan och andra varelser må ha en naturlig förklaring, men den är en klyfta.

Vi talar om vilda djur, men människan är det enda vilda djuret. Det är människan som har slagit sej ut. Alla andra djur är tama djur som följer den grovhuggna respektabliteten hos arten eller typen. Alla andra djur är husdjur, bara människan är alltid ohuslig, antingen som en festprisse eller som en munk. Så att detta första ytliga skäl för materialism om något är ett skäl för motsatsen: det är exakt där biologin lämnar oss i sticket som all religion tar sin början.

Det skulle bli likadant om jag undersökte det andra av de tre slumpartade rationalistargumenten: argumentet att allt vi kallar gudomligt började i någon form av mörker och skräck. När jag försökte undersöka fundamenten för denna moderna ide fann jag helt enkelt att det inte fanns några. Vetenskapen vet ingenting över huvud taget om den förhistoriska människan - av det utmärkta skälet att hon är förhistorisk.

Några få professorer väljer att anta att sådana ting som människooffer en gång i tiden var oskyldiga och allmänna och att de gradvis minskade, men det finns inga direkta bevis för det, och den lilla mängden indirekta bevis pekar ofta i motsatt riktning. I de äldsta legenderna, som t ex berättelserna om Isak och Ifgenia, har vi människooffren presenterade inte som något gammalt utan snarare som något nytt; som ett märkligt och förfärligt undantag som dunkelt nog krävdes av gudarna. Historien säger ingenting; och legenderna säger alla att jorden var vänligare i äldsta tider.

Det finns ingen tradition om framsteg, men hela mänskligheten har traditionen om Fallet. Lustigt nog används själva spridningen av idén mot dess autenticitet. Lärda män säger bokstavligen att denna prehistoriska kalamitet inte kan vara sann eftersom varje folkslag och stam kommer ihåg den. Jag kan inte hålla jämna steg med dessa paradoxer.

Och om vi tog det tredje slumpvis valda exemplet skulle det vara samma sak: synen att prästerna förmörkade och förbittrade världen. Jag ser på världen och upptäcker helt enkelt att de inte gjorde det. De länder i Europa som fortfarande påverkas av präster, är exakt just de länder där det fortfarande finns sång och dans och färgglada dräkter och konst under öppen himmel.

Katolsk lära och disciplin kan vara staketen, men de är staketen runt en lekpark. Kristendomen är den ena ram som har bevarat hedendomens nöjen. Vi kan föreställa oss några barn som leker på den platta, gräsbevuxna ytan på någon hög ö i havet. Så länge det fanns ett staket runt klippans kant kunde de kasta sej själva in i varje intensiv lek och göra platsen till den bullrigaste av barnkammare. Men staketen bröts ner, och utlämnade dem åt stupets nakna fara. De föll inte över kanten - men när deras vänner återvände till dem var alla sammankrupna av skräck i mitten av ön, och deras sång hade tystnat.

På så vis har dessa tre fakta ur erfarenheten, sådana fakta som går och gör en agnostiker, i denna översyn vänts helt upp och ner. Jag är kvar, och jag säger: "Ge mej en förklaring 1) till människans gigantiska excentricitet jämfört med alla djuren, 2) till den världsvida mänskliga traditionen om något slags forntida lycka, 3) till det ensidiga fortbeståndet av denna hedniska glädje i de katolska länderna."

En förklaring täcker i vilket fall som helst alla tre frågorna: teorin att den naturliga ordningen två gånger har störts av någon explosion eller uppenbarelse som människor nu kallar "psykisk". En gång kom Himmelen till gjorden med en makt eller sigill som kallades Guds avbild, varigenom människan tog makten över Naturen; och en annan gång (när i imperium efter imperium människan hade befunnits bristfällig) kom Himmelen för att frälsa mänskligheten i den fruktansvärda skepnaden av en människa. Detta skulle förklara varför den stora mängden människor alltid ser bakåt, och varför det enda hörn där de i någon mening ser framåt är den lilla kontinent där Kristus har sin Kyrka.

Jag vet att det kommer att sägas att Japan har blivit framstegsvänligt. Men hur kan detta vara ett svar när vi t o m genom att säga "Japan har blivit progressivt" bara menar att "Japan har blivit europeiskt?" Men jag vill här inte så mycket insistera på min egen förklaring som insistera på min ursprungliga anmärkning. Jag låter mej likt den vanliga icke-troende människan på gatan ledas av tre eller fyra udda fakta som alla pekar mot någonting; det är bara det att när jag begrundar fakta upptäcker jag alltid att de pekar mot något annat.

Jag har ställt upp en triad av sådana vanliga anti-kristna argument; om detta tycks vara en alltför trång bas ska jag ögonblickligen ge er en annan. Det här är den sorts tankar som i kombination ger intrycket att kristendomen är något svagt och sjukligt. För det första t ex att Jesus var en snäll varelse, fåraktig och ovärldslig, en rent ineffektiv appell till världen, för det andra att kristendomen växte fram och blomstrade i okunnighetens mörka tider, och att Kyrkan skulle dra oss tillbaka till dem; för det tredje att människor som fortfarande är starkt religiösa eller (om du vill) vidskepliga, sådana människor som irländarna, är svaga, opraktiska och efter sin tid.

Jag nämner bara dessa ideer för att bekräfta samma sak: att när jag betraktade dem fördomsfritt fann jag, inte att slutsatserna var ofilosofiska utan helt enkelt att fakta inte var fakta. Istället för att titta på böcker och bilder om Nya testamentet tittade jag på Nya testamentet. Där fann jag en redogörelse som inte det minsta handlade om en person med mittbena eller sina händer hoplagda i vädjan, utan om en extraordinär varelse med dundrande läppar och handlingar av hemsk beslutsamhet, som kastade bord omkring sej, drev ut djävlar, rörde sej med vindens vilda hemlighetsfullhet från isoleringen i bergen till en slags förfärlig demagogi, en varelse som ofta agerade som en vred gud - och alltid som en gud.

Kristus hade t o m en egen litterär stil, som jag inte tror kan hittas någon annanstans: den består av en nästan furiös användning av a fortiori. Hans "hur mycket mer" är staplade på varandra som slott på slott i molnen. Diktionen som använts om Kristus har, kanske visligen, varit söt och undergiven. Men diktionen som använts av Kristus är helt förundransvärt storslagen: den är full av kameler som hoppar genom nålsögon och berg som kastas i havet. Moraliskt är den lika fruktansvärd: han kallar själv ett huggande svärd och sa åt folk att sälja mantlar och köpa svärd. Att han använde ännu vildare ord för icke-våldets sak ökar mysteriet enormt, men det ökar också, om någonting, själva våldsamheten. Vi kan inte ens förklara det genom att kalla det vansinnigt, för vansinne går vanligen konsekvent längs en enda kanal. Den maniske är vanligtvis monoman.

Här måste vi komma ihåg den svåra definition av kristendom som redan givits: kristendom är en övermänsklig paradox genom vilken två motsatta passioner kan flamma bredvid varandra. Den enda förklaring till evangeliernas språk som verkligen förklarar det, är att det är kartläggningen av någon som från en övernaturlig höjd ser någon mer förbluffande syntes.

Jag tar nu nästa exempel i ordningen: idén att kristendomen tillhör de mörka tidsåldrarna. Här nöjde jag mej inte med att läsa moderna generaliseringar - jag läste lite historia också. Och i historien fann jag att kristendomen, långt ifrån att tillhöra de mörka tidsåldrarna, var den enda stigen genom de mörka tidsåldrarna som inte var mörk. Den var en lysande bro som band samman två lysande civilisationer.

Om någon säger att tron växte upp ur okunnighet och barbari är svaret enkelt: det gjorde den inte. Den växte fram i Medelhavets civilisation under det romerska imperiets högsommar. Världen svärmade av skeptiker, och panteismen var lika enkel som solen, när Konstantin fäste korset vid masten. Det är alldeles sant att skeppet efteråt sjönk, men det är långt mer extraordinärt att skeppet kom upp igen, nymålat och glittrande, fortfarande med korset i toppen. Detta är det fantastiska som religionen gjorde: den förvandlade ett sjunket skepp till en ubåt. Arken överlevde under vattnens tyngd; efter att ha begravts under dynastiernas och klanernas skräp uppstod vi och kom ihåg Rom.

Om vår tro hade varit en ren fluga från det bleknande imperiet, skulle fluga ha följt fluga i skymningen, och om civilisationen någonsin återuppstod (och många sådana har aldrig återuppstått) skulle det ha blivit under någon ny barbarisk flagga. Men den kristna Kyrkan var det gamla samhällets sista liv - och även det nya samhällets första. Hon tog ett folk som höll på att glömma hur man gjorde en båge och lärde det att uppfinna den gotiska valvbågen. Med ett ord, det mest absurda som kan sägas om Kyrkan är vad vi alla har hört sägas om den. Hur kan vi säga att Kyrkan vill ta oss tillbaka till de mörka tidsåldrarna? Kyrkan var det enda som någonsin tog oss ut ur dem.

I denna andra treenighet av invändningar la jag till ett gagnlöst exempel taget från dem som upplever sådana folk som det irländska vara försvagade eller stagnerade genom vidskepelse. Jag la till detta exempel bara för att detta är ett egendomligt fall av ett faktapåstående som visar sej vara ett lögnaktigt påstående. Det sägs hela tiden om irländarna att de är opraktiska. Men om vi för ett ögonblick avstår från att se på vad som sägs om dem och istället ser på vad som görs av dem, ska vi se att irländarna inte bara är praktiska utan rent smärtsamt framgångsrika. Deras lands fattigdom och deras ringa antal är helt enkelt de förhållanden under vilka de ombads verka - men ingen annan grupp i det brittiska imperiet har gjort så mycket under sådana förhållanden. Nationalisterna var den enda minoritet som någonsin lyckades vrida hela brittiska parlamentet rejält ur sina gängor. De irländska bönderna är de enda fattiga människor på de brittiska öarna som tvingat sina herrar att dela med sej. Dessa människor som vi kallar präststyrda är de enda britter som aldrig kommer att bli styrda av patroner.

Och när jag kom att se på den verkliga irländska karaktären, var detsamma fallet. Irländare är bäst på de speciellt svåra yrkena: järnhanteringen, juridiken och militären. I alla dessa fall kom jag därför tillbaka till samma slutsats: skeptikern gjorde alldeles rätt i att hålla sej till fakta, han hade bara inte undersökt fakta. Skeptikern är alltför godtrogen: han tror på tidningarna och t o m uppslagsböckerna. Återigen lämnade mej de tre frågorna med tre mycket motsägelsefulla frågor. Genomsnittsskeptikern ville veta hur jag förklarade mjäkigheten i evangeliet, trosbekännelsens sammanhang med det medeltida mörkret - samt den politiska opraktiskheten hos keltiska kristna. Men jag ville fråga, och fråga med ett allvar som växte till iver: "vilken är den ojämförliga energi som först visar sig i en som vandrar på denna jord som en levande domedag, den energi som kan dö med en döende civilisation och ändå tvinga den till uppståndelse från de döda; den energi som allra sist kan antända en bankrutt bondeklass med en så orubblig tro på rättvisa att de får vad de vill ha, medan andra går tomhänta bort, så att den mest hjälplösa ön i hela imperiet faktiskt kan hjälpa sej själv?"

Det finns ett svar: det är ett svar att säga att energin faktiskt har sitt ursprung utanför världen, att den är psykisk eller åtminstone ett av resultaten av en verklig psykisk störning. Vi är skyldiga de stora mänskliga civilisationerna som den gamla egyptiska eller den existerande kinesiska den högsta tacksamhet. Icke desto mindre är det ingen orättvisa mot dem att säga att bara det moderna Europa oupphörligt har visat en kraft till självförnyelse som ofta uppträtt efter de kortaste intervall och stigit ner till minsta delar av byggnads- eller beklädnadskonst. Alla andra samhällen dör slutligen och med värdighet. Vi dör dagligen. Vi pånyttföds alltid med nästan opassande förlossningskonst.

Det är knappast någon överdrift att säga att det i historisk kristendom finns ett slags onaturligt liv: det skulle kunna förklaras som ett övernaturligt liv. Det skulle kunna förklaras som ett fruktansvärt galvaniskt liv som arbetar i vad som skulle ha varit ett lik. För vår civilisation borde ha dött, genom alla paralleller, genom all sociologisk probabilitet, i Roms undergångs Ragnarök. Detta är den galna inspirationen för vår belägenhet: du och jag har ingen anledning att vara här alls. Vi är alla återuppståndna från de döda, alla levande kristna är döda hedningar som vandrar omkring. Just som Europa höll på att samlas till sina fäder likt Assyrien och Babylon, for någonting in i dess kropp. Och Europa har haft ett märkligt liv - det är inte för mycket sagt att det har haft ryck - ända sen dess.

Jag har sysslat så länge med sådana typiska triader av tvivel för att framföra mitt huvudpåstående: att min egen sakframställan för kristendomen är rationell - men inte enkel. Den bygger på en sammanställning av varierade fakta, likt den vanlige agnostikerns attityd. Men den vanlige agnostikern har fått alla sina fakta om bakfoten. Han är en icke-troende pga en hel massa skäl, men skälen är osanna. Han tvivlar för att medeltiden var barbarisk, men den var inte, för att darwinismen är bevisad, men det är den inte, för att mirakel inte händer, men det gör de, för att munkarna var lata, men de var flitiga, för att nunnorna är olyckliga, men de är ovanligt glättiga, för att kristen konst var sorglig och blek, men den var framställd i särskilt ljusa färger och strålande av guld, för att modern vetenskap rör sej bort från det övernaturliga, men det gör den inte, den rör sej fram mot det övernaturliga med ett expresstågs fart.

Men bland dessa millioner fakta som alla rinner åt samma håll finns det, naturligtvis, en fråga som är tillräckligt solid och separat för att behandlas kortfattat, men för sej själv: jag menar den objektiva förekomsten av det övernaturliga. I ett annat kapitel har jag indikerat felslutet bakom det vanliga antagandet att världen måste vara opersonlig för att den är ordnad. Det är precis lika troligt att en person önskar en ordnad sak som en oordnad sak. Men min egen positiva övertygelse att personlig skapelse är mer fattbar än ett materialistiskt öde, är, det erkänner jag, i en mening odiskutabel. Jag kommer inte att kalla den en tro eller en intuition, för dessa ord är uppblandade med rena känslor; det är helt strikt en intellektuell övertygelse; men det är en primär intellektuell övertygelse lik övertygelsen om det egna jaget eller om det goda i att leva. Vem som vill kan därför kalla min tro på Gud ren mysticism, frasen är inte värd att kämpa om. Men min tro att mirakel har hänt i den mänskliga historien är inte en mystisk tro alls, jag tror på dem p g a mänskliga redogörelser liksom jag gör beträffande upptäckten av Amerika.

På denna punkt finns det ett enkelt logiskt faktum som bara behöver fastslås och klaras upp. På ett eller annat sätt har den extraordinära idén uppstått att de som inte tror på mirakler betraktar dem kallt och rättvisande, medan de som tror på mirakler bara accepterar dem på grund av någon dogm. Men verkligheten är precis den motsatta. De som tror på mirakler accepterar dem (rätt eller fel) för att de har indicier för dem. De som inte tror på mirakler förnekar dem (rätt eller fel) för att de har en doktrin som går emot dem.

Det öppna, uppenbara, demokratiska förhållandet är att tro en gammal äppelförsäljerska när hon vittnar om ett mirakel, precis som du tror en gammal äppelförsäljerska när hon vittnar om ett mord. Det raka, folkliga sättet är att lita på drängens ord om spöket lika mycket som du litar på drängens ord om godsherren. Som dräng har han troligen ganska mycket hälsosam agnosticism i förhållande till båda. Ändå skulle du kunna fylla British Museum med vittnesbörd från drängen till spökets fördel.

När det kommer till mänskliga vittnesbörd finns det en fullständigt överväldigande ström av mänskliga vittnesbörd till förmån för det övernaturliga. Om du avvisar dem kan du bara mena en av två saker: du avvisar drängens berättelse för att han är dräng eller för att spökhistorien är en spökhistoria. D v s antingen förnekar du demokratins huvudprincip eller också bekräftar du materialismens huvudprincip: den abstrakta omöjligheten av mirakler.

Du har all rätt i världen att göra så, men i så fall är det du som är dogmatikern. Det är vi kristna som accepterar alla tillgängliga indicier; det är ni materialister som avvisar tillgängliga indicier för att ni av er trosbekännelse tvingas göra så. Men jag är inte bunden av någon trosbekännelse i denna sak, och när jag opartiskt betraktar vissa mirakler från medeltiden och nutiden, har jag kommit till slutsatsen att de inträffade.

Alla argument emot dessa rena fakta är alltid cirkelargument. Om jag säger: "medeltida dokument bekräftar vissa mirakel lika mycket som de bekräftar vissa fältslag", svarar de: "men medeltidsmänniskorna var så vidskepliga!" Om jag vill veta på vilket sätt de var vidskepliga, är det enda svaret ytterst det faktum att de trodde på mirakler. Om jag säger "en dräng såg ett spöke", får jag svaret: "men drängar är så lättrogna". Om jag frågar: "på vilket sätt är de lättrogna?" är det enda svaret - - - att de ser spöken. Island är omöjligt eftersom endast dumma seglare har sett det, och seglarna är dumma bara för att de har sagt sej se Island.

Det är bara rättvist att tillägga att det finns ett annat argument som den icke-troende rent rationellt skulle kunna använda mot mirakler, även om han själv vanligen glömmer bort att använda det. Han skulle kunna säga att det i många mirakelberättelser har funnits en notering om andlig beredskap och acceptans: kort sagt, att miraklet bara kunde hända den som trodde på det. Så kan det vara, och hur ska vi kunna testa om det är så? Om vi ifrågasätter huruvida särskilda resultat följer av tron, är det meningslöst att med tröttsam envishet upprepa att de (om det händer) följer av tron. Om tro är ett av villkoren, har de utan tro en hälsosam rätt att skratta. Men de har ingen rätt att döma.

Att vara troende kan, om du så vill, vara lika dåligt som att vara full - ändå är det så att om vi extraherade psykologiska fakta från fyllerister, vore det absurt att alltid pika dem för att de är fulla. Anta att vi undersökte huruvida arga personer verkligen såg en röd dimma framför sina ögon. Anta att sextio utmärkta medborgare svor på att de när de var arga hade sett detta purpurmoln - nog vore det väl absurt att svara: "åhå, men du medger alltså att du var arg hela tiden?" De skulle med skäl förena sina röster och svara (med stentorsstämma): "Hur i hela fridens dagar skulle vi utan att vara arga kunna undersöka huruvida arga personer ser rött?" På samma sätt skulle helgonen och asketerna med fog kunna svara: "Anta att frågan gäller huruvida troende människor kan få visioner - i så fall, och om du är intresserad av visioner, är det ingen poäng med att invända mot att det är troende som får dem." Du argumenterar fortfarande i cirklar - i samma gamla galna cirklar som den här boken började med.

Frågan om huruvida mirakler någonsin inträffar är en fråga om sunt förnuft och om vanlig historisk inlevelse: inte om något slutgiltigt fysikaliskt experiment. Man kan här med säkerhet avvisa det helt hjärndöda stycke pedanteri som talar om behovet av "vetenskapliga förutsättningar" i förbindelse med påstådda andliga fenomen. Om vi frågar oss huruvida en död själ kan kommunicera med en levande är det löjligt att insistera på att det måste vara under förhållanden i vilka två levande själar vid sina sinnens fulla bruk aldrig på allvar skulle kommunicera med varandra. Det faktum att spöken föredrar mörker motbevisar inte spökenas existens mer än det faktum att älskande föredrar mörker motbevisar kärlekens existens.

Om du väljer att säga: "jag kommer att tro på att fröken Brown kallade sin fästman snigel eller någon annan älskvärd term om hon upprepar ordet inför sjutton psykologer", så kommer jag att svara: "nåväl, om detta är dina villkor kommer du aldrig att få veta sanningen, för hon kommer naturligtvis inte att säga det." Det är precis lika ovetenskapligt som det är ofilosofiskt att förvånas över att vissa extraordinära sympatier inte uppstår i en osympatisk atmosfär. Det är som om jag sa att jag inte kunde säga huruvida det var dimmigt eftersom luften inte var klar nog - eller som om jag insisterade på perfekt solljus för att kunna se en solförmörkelse.

Som en slutledning med hjälp av sunt förnuft, lik dem vi kommer fram till vad gäller könet eller midnattstimmen (väl vetande att många detaljer genom sin egen natur måste förbli dolda), drar jag slutsatsen att mirakler händer. Jag tvingas göra det genom en konspiration av fakta: det faktum att de människor som möter älvor eller änglar inte är mystiker eller morbida drömmare, utan fiskare, bönder och alla möjliga människor som på en gång är grova och försiktiga, det faktum att vi alla känner människor som vittnar om spiritualistiska händelser utan att vara spiritualister, det faktum att vetenskapen själv erkänner sådana saker mer och mer för varje dag. Vetenskapen kommer t o m att erkänna Himmelsfärden om du kallar den Levitationen, och kommer högst sannolikt även att erkänna Uppståndelsen när den har tänkt ut ett annat ord för den, jag föreslår Regalvanisationen.

Men starkast av allt är dilemmat som nämnts här ovan, att dessa övernaturliga ting aldrig förnekas annat än på grundval av antingen anti-demokrati eller materialistisk dogmatism, jag skulle kunna kalla det materialistisk mysticism. Skeptikern intar alltid en av två positioner: antingen behöver en vanlig människa inte bli trodd eller också får en extraordinär händelse inte bli trodd. För jag hoppas att vi kan avvisa det argument mot underverk som består i det rena återgivandet av bedrägerier, av bluffmedier eller fejkade mirakler. Det är ju inte ett argument alls, gott eller dåligt. Ett falskt spöke motbevisar spökens existens exakt lika mycket som en förfalskad sedel motbevisar Bank of England - om något bevisar den snarare dess existens.

Givet denna övertygelse att andliga fenomen inträffar (för vilket mina skäl är komplexa men rationella), krockar vi så med en av vår tidsålders värsta mentala avigsidor. Den största katastrofen under 1800-talet var denna: att människor började använda ordet "andlig" som synonym till ordet "god". De trodde att växande i förfining och okroppslighet var ett växande i dygd.

När naturvetenskaplig evolution proklamerades, fruktade några att den skulle uppmuntra ren djuriskhet. Den gjorde något värre: den uppmuntrade ren andlighet. Den lärde människor att tänka att så länge de härstammade från apor var de på väg att bli änglar. Men du kan härstamma från apan och gå till djävulen. En genial man, som var mycket typisk för denna förvirringens tid, uttryckte det perfekt. Benjamin Disraeli hade rätt när han sa att han var på änglarnas sida. Det var han verkligen: han var på de fallna änglarnas sida. Han var inte på det rena begärets eller den djuriska brutalitetens sida, men han var på samma sida som hela imperialismen hos avgrundens furstar: han var på arrogansens och mysteriets sida och delade föraktet mot det uppenbart goda.

Mellan denna sjunkna stolthet och himmelens upptornande ödmjukheter finns det, får man anta, andar av olika former och storlekar. Människan som stöter på dem måste göra mycket av samma misstag som hon gör när hon stöter på vilka som helst variationer av typer i vilka som helst avlägsna kontinenter. Det måste till en början vara svårt att veta vem som är överlägsen och vem som är underlägsen.

Om en skugga reste sej från underjorden och stirrade på Piccadilly, skulle denna skugga inte alldeles förstå idén med en vanlig sluten vagn. Han skulle anta att kusken var en triumferande erövrare, som bakom sej drog en sparkande och fastkedjad fånge. På samma sätt: om vi för första gången ser andliga fakta, kan vi missta oss beträffande vem som är överst. Det är inte nog att finna gudarna, de är uppenbara, utan vi måste finna Gud, den verklige hövdingen över alla gudar. Vi måste få en lång historisk erfarenhet av övernaturliga fenomen - för att upptäcka vilka som verkligen är naturliga.

I detta ljus finner jag kristendomens historia, och även historien om dess hebreiska ursprung, mycket praktisk och klar. Det bekymrar mej inte att någon berättar att den hebreiske guden var en av många. Jag vet att han var det utan att någon forskare behöver berätta det för mej. Jehova och Baal såg lika viktiga ut, precis som solen och månen såg ut att vara av samma storlek. Vi har endast långsamt lärt oss att solen är vår omätlige mästare, och att den lilla månen bara är vår satellit. Eftersom jag tror att det finns en andevärld, ska jag vandra in i den som jag gör i människovärlden, och leta efter det jag tycker om och tror är bra. Just som jag i öknen skulle söka efter rent vatten, eller vid Nordpolen arbeta för att göra i ordning en värmande eld, så ska jag i landet av tomhet och visioner söka tills jag finner något lika friskt som vatten och lika värmande som eld, tills jag finner någon plats i evigheten där jag bokstavligen är hemma. Och det finns bara en sådan plats att finna.

Jag har nu sagt nog för att visa vem som helst (för vilken en sådan förklaring är nödvändig) att jag på apologetikens vanliga arena har en grund för tro. I rena experimentrapporter (om dessa tas demokratiskt utan förakt eller favörer) finns det tydliga indicier på 1) att mirakler inträffar och 2) att de ädlare miraklerna tillhör vår tradition.

Men jag ska inte låtsas att denna kyliga diskussion är mitt verkliga skäl för att acceptera kristendomen istället för att ta det moraliska goda ur kristendomen som jag skulle ta det ur konfucianismen. Jag har en annan mycket mer solid och central grund för att överlåta mej till den som till en tro, istället för att bara plocka upp ledstjärnor från den som från ett schema. Och den är: att den kristna kyrkan i sin praktiska relation till min själ är en levande lärare, inte en död. Den undervisade mej inte bara igår, med all säkerhet, utan kommer nästan lika säkert att undervisa mej även i morgon. '

En dag såg jag plötsligt meningen med korsets form; någon dag kanske jag plötsligt ser meningen med mitrans. En fri morgon såg jag varför fönster var spetsiga, en fin morgon kanske jag ser varför präster är rakade. Platon har sagt dej en sanning, men Platon är död. Shakespeare har förbluffat dej med en bild, men Shakespeare kommer inte att förbluffa dej mer. Men tänk dej vad det skulle innebära att leva med sådana män ännu levande, att veta att Platon kanske kommer att brista ut i en originalföreläsning imorgon, eller att Shakespeare vilket ögonblick som helst kanske krossar allting med en enda sång. Den människa som lever i kontakt med vad hon tror är en levande Kyrka är en människa som alltid väntar sej att möta Platon och Shakespeare vid frukosten imorgon. Hon väntar sej alltid att se någon sanning som aldrig har blivit sedd tidigare.

Det finns bara en parallell till denna position, och det är livet vi alla började i. När din far, medan ni vandrade omkring i trädgården, berättade för dej att bin sticker eller att rosor doftar sött, pratade du inte om att ta ut det bästa från hans filosofi. När bina stack dej, kallade du det inte för ett roande sammanträffande. När rosen doftade sött sa du inte: "Min far är en rå, barbarisk symbol, som (kanske omedvetet) omfattar de djupa, delikata sanningarna att blommor doftar." Nej, du trodde din far, eftersom du hade funnit honom vara en levande källa av fakta, något som verkligen visste mer än du; något som skulle berätta sanningar för dej imorgon likaväl som idag. Och om detta var sant om din far, var det ännu sannare beträffande din mor, åtminstone var det sant beträffande min - som denna bok tillägnas.

Nåväl, när samhället är mitt i ett ganska futilt gräl om kvinnors underordnande, kommer ingen att säga hur mycket varje man står i tacksamhetsskuld till kvinnors tyranni och privilegium, till det faktum att enbart de styr utbildningen tills utbildningen blir futil: för pojken sänds till skolan för att undervisas först när det är för sent att lära honom någonting. Den verkliga saken är då redan gjord, och Gud ske lov att den nästan alltid görs av kvinnor. Varje man är feminiserad bara genom att bli född. Folk talar om den maskulina kvinnan, men varje man är en feminiserad man. Och om män någonsin går till Westminster för att protestera mot detta kvinnliga privilegium, kommer jag inte att ansluta mej till deras procession.

För jag minns med säkerhet detta fastslagna psykologiska faktum: att just den tid då jag mest stod under en kvinnas auktoritet, var jag mest fylld av flammande äventyr. Just för att myrorna bet mej när min mor sa att myrorna bits, och just för att snön kom när det blev vinter (som hon sa), just på grund av det var hela världen ett sagoland för mej, fyllt av underbara uppfyllelser, och det var som att leva i någon hebreisk tidsålder, när profetia efter profetia blev verklighet. Jag gick ut som ett barn i trädgården, och den var en förfärlig plats för mej, just för att jag hade en nyckel till den: om jag inte hade haft någon nyckel skulle den inte ha varit förfärlig utan tam. En ren meningslös vildmark är inte ens imponerande. Men barndomens trädgård var fascinerande, just för att allting hade en fastslagen mening som i sin tur kunde räknas ut. Tum för tum kunde jag upptäcka vad som var avsikten med den otäcka form som kallades räfsa - eller forma någon dimmig hypotes om varför mina föräldrar hade en katt.

Så, eftersom jag har accepterat kristenheten som min mor och inte bara som ett slumpartat exempel, har jag än en gång funnit Europa och världen likna den lilla trädgård där jag stirrade på de symboliska formerna katt och räfsa; jag ser på allt med gammal älvlik okunnighet och förväntan. Den eller den riten eller doktrinen kan se lika otäck och extraordinär ut som en räfsa; men jag har genom erfarenhet funnit att sådana saker på något sätt slutar med gräs och blommor. En präst kan skenbart vara lika oanvändbar som en katt, men han är också lika fascinerande, för det måste finnas något konstigt skäl till hans existens.

Jag ger ett exempel av hundra: jag har inte själv någon instinktiv släktskap med den entusiasmen för fysisk jungfrudom, som förvisso har varit ett kännetecken på historisk kristendeom. Men när jag inte ser på mej själv utan på världen, uppfattar jag att denna entusiasm inte bara är ett kännetecken på kristendomen, utan ett kännetecken på hedendomen, ett tecken på hög mänsklig natur i många sfärer.
Grekerna kände jungfrudomen när de skulpterade Artemis, romarna när de klädde vestalerna, de värsta och vildaste av de stora Elisabetanska dramatikerna klängde sej fast vid den bokstavliga renheten hos en kvinna som vid världens centrala pelare. Framför allt har den moderna världen (t o m när den hånar sexuell oskuld) kastat sej själv in i en generös dyrkan av sexuell oskuld - den stora moderna dyrkan av barnet. För vilken människa som helst som älskar barn kommer att hålla med om att deras särskilda skönhet såras av varje antydan om fysisk sexualitet. Med all denna mänskliga erfarenhet, allierad med den kristna auktoriteten, drar jag helt enkelt slutsatsen att jag har fel och Kyrkan rätt, eller rättare sagt att jag är defekt men Kyrkan universell. Det krävs alla sorter för att bilda en Kyrka; hon ber inte mej att vara celibatär. Men det faktum att jag inte uppskattar celibatet, accepterar jag på samma sätt som det faktum att jag inte har musiköra. Den bästa mänskliga erfarenheten talar emot mej, liksom den gör beträffande Johann Sebastian Bach. Celibatet är i min faders trädgård en blomma, vars ljuvliga eller fruktansvärda namn jag ännu inte har fått veta. Men jag får kanske veta det en vacker dag.

Detta är därför, sammanfattningsvis, mitt skäl för att acceptera religionen och inte bara de spridda och sekulära sanningarna tagna från religionen. Jag gör det eftersom saken inte bara berättat den eller den sanningen, utan uppenbarat sej själv som en sanningssägande sak. Alla andra filosofier säger de saker som helt enkelt verkar vara sanna; endast denna filosofi har åter och åter igen sagt det som inte verkar vara sant, men som är sant. Ensam bland alla trosbekännelser är den övertygande där den inte är attraktiv; den visar sej ha rätt, liksom min far i trädgården.

Teosofer kommer t ex att predika en uppenbart attraktiv ide som t ex reinkarnation; men om vi väntar på dess logiska resultat, är det andlig högdragenhet och kastsystemets grymhet. För om en människa är tiggare för sina egna prenatala synders skull, kommer folk tendera att förakta tiggaren. Men kristendomen predikar en uppenbart oattraktiv ide, som t ex arvsynden, men när vi väntar in dess resultat är de medlidande och broderskap, och rent dundrande skratt och omsorg, för bara med arvsynden kan vi på en gång förbarma oss över tiggaren och skratta åt kungen. Vetenskapsmän erbjuder oss hälsa, en uppenbar fördel; det är bara efteråt vi upptäcker att de med hälsa menar kroppsligt slaveri och andlig leda. Ortodoxi får oss att hoppa till vid helvetets plötsligt uppdykande rand, det är först efteråt vi inser att hoppandet var en atletisk övning som var mycket fördelaktig för vår hälsa. Det är först efteråt vi inser att denna risk är roten till all dramatik - och all romantik.

De impopulära delarna av kristendomen visar sej, när de undersöks, vara folkfesternas verkliga rekvisita. Kristendomens yttre ring är en rigid vakt av etiska avslag och professionella präster, men inuti denna omänskliga väktarring kommer du att finna det gamla mänskliga livet dansa som barn och dricka vin som män, för kristendomen är den enda ramen för hednisk frihet. Men i den moderna filosofin är fallet det omvända: det är dess yttre ring som är uppenbart konstnärlig och emanciperad - dess förtvivlan är inuti.

Och dess förtvivlan är denna, att den inte riktigt tror på att det finns någon mening med universum; därför kan den inte hoppas finna någon romantik och dess romaner kommer inte att ha någon intrig. En människa kan inte förvänta sej några äventyr i anarkins land. Men en människa kan förvänta sej oräkneliga äventyr om hon far på resa i ett land styrt av myndigheter. Man kan inte finna någon mening i en djungel av skepticism, men mer och mer mening finner den som vandrar genom en skog av doktrin och design. Här har allting en berättelse bunden vid sin svans, lik verktygen eller tavlorna i min fars hus, för det är min fars hus. Jag slutar där jag började - i rätt ände. Jag har till sist gått genom porten till all god filosofi. Jag har kommit in i min andra barndom.

Men detta större och mer äventyrliga kristna universum har ett slutligt kännetecken som är svårt att uttrycka - ändå ska jag försöka uttrycka det som en sammanfattning av hela saken. All verklig diskussion om religion rör sej om frågan huruvida en människa som föddes upp och ner kan säga när hon blivit rättvänd. Den primära paradoxen i kristendomen är att människans vanliga förhållanden inte är hennes vettiga eller förnuftiga förhållanden, att det normala i sej självt är en abnormitet. Detta är Syndafallets innersta filosofi.

I Sir Oliver Lodges intressanta "nya katekes" var de två första frågorna: "Vad är du?" och "Vad är i så fall betydelsen av Syndafallet?" Jag kommer ihåg att jag roade mej själv med att skriva mina egna svar på frågorna; men snart fann jag att de var mycket trasiga och agnostiska svar. På frågan "Vad är du?" kunde jag bara svara: "Gud vet". Och på frågan "vad är betydelsen av Syndafallet?" kunde jag svara med total uppriktighet: "Att vad jag än är, är jag inte mej själv." Detta är den primära paradoxen i vår religion: något vi aldrig i fullkomlig mening har känt är inte bara bättre än vi själva, men t o m mer naturligt för oss än vi själva. Och det finns verkligen inget test för detta utom det rent experimentella som dessa sidor började med: testet med den vadderade cellen och den öppna dörren.

Det är bara sedan jag lärde känna ortodoxin som jag har haft kännedom om mental frigörelse. Men sammanfattningsvis har den en särskild tillämpning på den ultimata iden om glädje. Det har sagts att hedendomen är en glädjens religion och kristendomen en sorgens: det skulle vara precis lika lätt att bevisa att hedendom är ren sorg och kristendom ren glädje. Sådana konflikter betyder ingenting och leder ingenstans. Allt mänskligt måste ha i sej både glädje och sorg; det enda intressanta är det sätt på vilket de två sakerna balanseras eller delas upp.

Och den verkligt intressanta saken är denna: att hedningen (i huvudsak) var lyckligare och lyckligare ju mer han närmade sej jorden, men sorgsnare och sorgsnare ju mer han närmade sej himlarna. Uppsluppenheten hos den bästa hedendomen, liksom i Catullus´ eller Theocritus´ lekfullhet, är verkligen en evig uppsluppenhet som aldrig ska glömmas av en tacksam mänsklighet. Men alltsammans är en uppsluppenhet kring livets fakta, inte kring livets ursprung. För hedningen är de små tingen lika söta som de små bäckarna som kastar sej ut från bergen - men de större tingen är lika salta som havet. När hedningen ser mot kosmos´ själva kärna ryser han. Bakom gudarna, som är rent despotiska, sitter ödena, som är dödliga. Nej, ödena är värre än dödliga, de är döda.

Och när rationalister säger att den antika världen var mer upplyst än den kristna, har de ur sin synvinkel rätt. För när de säger "upplysta" menar de förmörkade av obotlig förtvivlan. Det är grundläggande sant att den antika världen var mer modern än den kristna. Det gemensamma bandet ligger i det faktum att både antikens och nutidens människor blev olyckliga ifråga om existensen, om alltet, medan medeltidsmänniskorna var lyckliga beträffande det - åtminstone. Jag medger fritt att hedningarna, likt moderna människor, bara var olyckliga beträffande alltet - de var glada beträffande allting annat. Jag medger att medeltidens kristna bara var tillfredsställda när det gäller alltet - de var på krigsstigen när det gällde allting annat. Men om frågan rör kosmos´ primära axel, fanns det mer kosmisk tillfredsställelse i Florens´ trånga och blodiga gator än i Atens teatrar eller Epikurus´ öppna trädgård. Giotto levde i en dystrare stad än Euripides, men han levde i ett gladare universum.

Människomassan har tvingats vara glad åt de små tingen, men vara sorgsen åt de stora. Icke desto mindre (jag erbjuder min sista dogm på rent trots) är det inte naturligt för människan att vara så. Människan är mer sej själv, människan är mer människolik, när glädjen är det mest grundläggande och sorgen mer tillfällig. Melankoli borde vara ett oskyldigt mellanspel, ett ömsint och flyktigt sinnestillstånd, lovsång borde vara själens permanenta puls. Pessimismen är som bäst en emotionell halvhelgdag; glädjen är det upplivande arbete som allting lever av. Ändå kan, utifrån människans skenbara tillstånd, betraktat av hedningen eller agnostikern, detta primära behov hos den mänskliga naturen aldrig fyllas. Glädjen borde utvidga sej, men för agnostikern måste den dras ihop, den måste hålla sej i ett hörn av världen. Sorgen borde vara en koncentration, men för agnostikern sprider sej dess ödslighet genom en ofattbar evighet. Detta är vad jag kallar att bli född upp och ner.

Skeptikern kan sanningsenligt sägas leva upp och ner, för hans fötter dansar uppåt i tomma extaser, medan hans hjärna är nere i avgrunden. För den moderne mannen är himlarna verkligen under jorden. Förklaringen är enkel: han står på huvudet, vilket är en mycket svag piedestal att stå på. Men när han har funnit sina fötter igen vet han om det. Kristendomen tillfredsställer plötsligt och perfekt människans instinkt att komma på fötter, tillfredsställer den suveränt i detta: att genom dess trosbekännelse blir glädjen något gigantiskt och sorgen något speciellt och smått. Himlavalvet ovanför oss är inte dövt för att universum är en idiot, tystnaden är inte den hjärtlösa tystnaden hos en ändlös och meningslös värld. Snarare är tystnaden omkring oss en liten deltagande stillhet, lik tystnaden i en sjuksal. Vi kanske tillåts tragedin som en slags bermhärtig komedi: för att  den frenetiska energin hos det gudomliga skulle välta oss överända som en drucken fars. Vi kan ta våra egna tårar mer lättsamt än vi skulle ta det enorma lättsinnet hos änglarna. Så vi sitter kanske i en stjärnfylld kammare av tystnad, medan himlarnas skrattsalvor är för högljudda för att vi ska höra dem.

Glädjen, som var hedningens lilla reklam, är den gigantiska hemligheten hos den kristne. Och när jag nu avslutar denna kaotiska volym öppnar jag åter den märkliga lilla bok från vilken all kristendom kom; och jag slås återigen av ett slags bekräftelse. Den enorma figur som fyller Evangelierna tornar i detta avseende, liksom i varje annat, upp sej långt över de tänkare som någonsin sett sej själva som stora. Hans pathos var naturligt, nästan lättsamt. Stoikerna, antika och moderna, var stolta över att dölja sina tårar. Han dolde aldrig sina tårar, han visade dem öppet på sitt nakna ansikte vid vilken tid som helst, t ex när han såg Jerusalem. Ändå dolde han någonting. Allvarliga övermänniskor och imperiediplomater är stolta över att hålla tillbaka sin vrede. Han höll aldrig tillbaka sin vrede. Han kastade möbler nerför templets trappor, och frågade människor hur de kunde förvänta sej att undkomma helvetets fördömelse. Ändå höll han tillbaka någonting. Jag säger det med vördnad: det fanns i denna mångsidiga personlighet ett drag som måste kallas blyghet. Det fanns någonting som han gömde för alla människor när han gick upp på berget för att bedja. Det fanns någonting som han ständigt övertäckte genom plötslig tystnad eller impulsiv isolering. Det fanns någonting som var alltför stort för Gud att visa oss när han vandrade på vår jord - och jag har ibland föreställt mej att det var hans munterhet.