VI. Kristendomens paradoxer (10)

Nu måste ni förstå att jag inte genast drog slutsatsen att anklagelserna var falska eller anklagarna idioter. Jag drog helt enkelt slutsatsen att kristendomen måste vara något ännu knasigare och ondare än de begripit.

Någonting kan ha dessa två motsatta laster, men det måste vara en ganska konstig sak som har dem. En person kan vara alltför fet på ett ställe och alltför smal på ett annat, men skulle då vara en ganska udda figur.

Vid denna tidpunkt hade jag mina tankar enbart på den kristna religionens underliga form - jag antog ingen underlighet hos det rationalistiska sinnet.

VI. Kristendomens paradoxer (9)

En anklagelse mot kristendomen var att den, genom morbida tårar och skräckupplevelser, hindrade människorna från att söka glädje och frihet i Naturens sköte. Men en annan anklagelse var att den tröstade människorna med en påhittad Försyn, och försatte dem i en vitrosa barnkammare. En stor agnostiker frågade varför Naturen inte var vacker nog, och varför det var svårt att vara fri. En annan stor agnostiker hade invändningen att kristen optimism, "trosskapandets plagg vävt av fromma händer", för oss dolde det faktum att Naturen var ful och att det var omöjligt att vara fri. En rationalist hade knappt hunnit kalla kristendomen en mardröm förrän en annan kallade den dårarnas paradis.

Detta förbryllade mej, anklagelserna verkade osammanhängande. Kristendomen kunde inte på en gång vara en svart förklädnad på en vit värld, och samtidigt en vit förklädnad på en svart värld. Den kristnes tillstånd kunde inte på en gång vara så bekvämt att han var en fegis som klamrade sej fast vid det, och så obekvämt att han var en idiot som stod ut. Om det förfalskade den mänskliga synen måste det förfalska det på ett eller annat sätt; det kunde inte bära både gröna och rosafärgade glasögon. På min tunga rullade med fasansfull glädje, som hos alla unga män på den tiden, de glåpord Swinburne kastade efter trosbekännelsens tristhet: "Du har segrat, o bleke Galilé - världen har blivit grå av Din andedräkt." 

Men när jag läste samme poets redogörelse för hedendomen (som i "Atalanta"), summerade jag att världen om möjligt var ännu mer grå innan Galilén andades på den än efteråt. Poeten påstod verkligen, på ett mer abstrakt sätt, att livet i sej självt var becksvart. Och ändå hade kristendomen på något sätt förmörkat det. Samme man som fördömde kristendomen för pessimism var själv en pessimist. Jag tänkte att någonting måste vara fel här. Och det slog mej ett vilt ögonblick att de kanske inte var de bästa bedömarna av relationen mellan religion och lycka som, enligt egen utsago, varken hade det ena eller det andra. 

VI. Kristendomens paradoxer (8)

Denna märkliga effekt av de stora agnostikerna som väckte tvivel djupare än sina egna kan illustreras på många sätt. Jag tar bara ett. Medan jag läste och läste om alla icke-kristna eller anti-kristna redogörelser för tron, från Huxley till Bradlaugh, växte ett långsamt och förfärligt intryck gradvis men åskådligt inom mej: intrycket att kristendomen måste vara något alldeles extraordinärt!

För den var inte bara skuld till (som jag förstod det) de mest upprörande ogärningarna, utan den hade som det verkade en mystisk talang för att kombinera ogärningar som inte tycktes kunna existera tillsammans! Den attackerades från alla sidor och av de mest motsatta anledningar. Knappt hade en rationalist visat att den var alldeles för österländsk innan en annan med samma klarhet visade att den var alldeles för västerländsk. Knappt hade min indignation dött ut beträffande dess vassa och aggressiva fyrkantighet, förrän jag ropades upp igen för att uppmärksamma och fördöma dess enervereande och sensuella rundhet.

Ifall någon läsare inte stött på det jag menar, ska jag ge några exempel som händelsevis faller mej i minnet på denna självmotsägelse i skeptikernas attack. Jag ska ge fyra eller fem exempel - det finns femtio andra.

Så var jag till exempel mycket tagen av den eleganta attacken på kristendomens omänskliga dysterhet. För jag tyckte (och tycker fortfarande) att uppriktig pessimism är den oförlåtliga synden. Oärlig pessimism är en social prestation, snarare angenäm än motsatsen, och lyckligtvis är nästan all pessimism oärlig. Men om kristendomen, som dessa människor påstod, var något rent pessimistiskt och i motsatsställning till livet, då var jag helt och fullt beredd att spränga S:t Pauls-katedralen. Men den extraordinära saken är denna: de bevisade för mej i kapitel I (till min fullständiga tillfredsställelse) att kristendomen var alltför pessimistisk, och sedan, i kapitel II, började de bevisa att den var alldeles för optimistisk.

VI. Kristendomens paradoxer (7)

Därför finns det vad gäller all total övertygelse ett slags jättelik hjälplöshet. Själva tron är så stor att det tar lång tid att få den i rörelse. Och denna tvekan uppstår, konstigt nog, huvudsakligen från en likgiltighet beträffande var en borde börja. Alla vägar leder till Rom - vilket är ett skäl till att många människor aldrig kommer dit.

I fallet med detta försvar för kristen övertygelse bekänner jag att jag lika gärna skulle börja diskussionen med en sak som med en annan; jag skulle börja den med en rova eller en taxi. Men om jag alls ska vara noggrann med att göra min mening klar, tror jag det vore klokare att fortsätta det senaste kapitlets pågående diskussion, som handlade om att betona den första av dessa mystiska sammanträffanden, eller snarare ratificeringar.

Allt jag hittills hört om kristen teologi hade fjärmat mej från den. Jag var hedning vid tolv års ålder, och en komplett agnostiker vid sextion, och jag kan inte förstå någon som passerat sjutton års ålder och inte ställt sej själv en så enkel fråga. Jag behöll förvisso en dimmig vördnad för en kosmisk gudom och ett stort historiskt intresse för kristendomens grundare. Men jag ansåg honom förvisso vara en människa även om jag kanske även på den punkten tänkte att han ägde ett försteg framför en del av sina moderna kritiker.

Jag läste hela min tids vetenskapliga och skeptiska litteratur -  åtminstone allt jag kunde hitta skrivet på engelska och liggande runt omkring mej, och jag läste ingenting annat, jag menar att jag inte läste något med någon annan syn på filosofi. Kioskböckerna jag också läste var faktiskt skrivna i en heroisk och hälsosam kristen tradition, men jag visste det inte på den tiden. Jag läste aldrig en rad kristen apologetik, och jag läser så lite jag kan av det nu med. Det var Huxley och Spencer och Bradlaugh som förde mej tillbaka till ortodox teologi. De sådde i mitt sinne de första vilda tvivlen på tvivlen.

Våra mormödrar hade alldeles rätt när de sa att Tom Paine och fritänkarna förvirrade våra sinnen. Det gör de. De förvirrade mina något rent förskräckligt. Rationalisten fick mej att ifrågasätta huruvida förnuftet hade någon användning över huvud taget, och när jag läst ut Herbert Spencer hade jag gått så långt som till att (för första gången) betvivla huruvida evolutionen alls hade ägt rum. När jag la ifrån mej den sista av överste Ingersolls ateistiska föreläsningar genombröts mitt huvud av den fasansfulla tanken: "Föga fattas att du övertalar mej att bli kristen." Jag var på väg att bli desperat.