VII. Den ändlösa revolutionen (29)

Du kommer att i all oändlighet, i alla diskussioner om tidningar, företag, aristokratier eller partipolitik, få höra det här argumentet att en rik person inte kan mutas. Faktum är naturligtvis att den rike är mutad, han har redan blivit mutad. Det är därför den rike är rik.

Kristendomens hållning är att en människa som är beroende av detta livets lyx och flärd är en korrupt person, andligen korrupt, politiskt korrupt, finansiellt korrupt. Det finns en sak som Kristus och alla kristna helgon har sagt med ett slags primitiv monotoni. De har helt enkelt sagt att det att vara rik är att i särskilt hög grad riskera moraliskt skeppsbrott.

Det är inte uppenbart okristet att döda de rika som kränkare av all definierbar rättvisa. Det är inte uppenbart okristet att kröna de rika som passande härskare över samhället. Men det är alldeles säkert okristet att förlita sej på de rika, att anse de rika som mer moraliskt säkra än de fattiga.

En kristen kan helt konsekvent säga: "Jag respekterar den här personens ställning, trots att han tar mutor." Men en kristen kan inte säga som alla moderna människor säger till lunch och frukost: "En person med hans ställning skulle inte kunna ta mutor". För det är en del av det kristna dogmat att vilken människa som helst i vilken ställning som helst skulle kunna ta mutor.

Det är en del av det kristna dogmat; det är också händelsevis, genom ett mystiskt sammanträffande, en del av den uppenbara mänskliga historien. När människor påstår att en person "i den positionen" skulle vara omutbar, finns det ingen anledning att dra in kristendomen i diskussionen. Var Lord Bacon skoputsare? Var Hertigen av Marlborough gatsopare?

I det bästa Utopia måste jag vara beredd på det moraliska raset hos vilken människa som helst i vilken position som helst i vilket ögonblick som helst - och alldeles särskilt på mitt eget fall från min egen position i detta ögonblick. 

VII. Den ändlösa revolutionen (28)

Finns det något svar på antagandet att de som har haft de bästa möjligheterna troligen kommer att vara våra bästa gajder? Finns det något svar på argumentet att de som andats ren luft borde bestämma över dem som andats dålig luft?

Så vitt jag vet finns det bara ett svar, och det svaret är kristendomen. Bara den kristna kyrkan kan erbjuda någon rationell invändning mot att helt anförtro sej åt de rika. För hon har ända från begynnelsen hävdat att faran inte låg i människans omgivning utan i människan själv. Hon har vidare hävdat att om vi talar om en farlig omgivning, så är den farligaste omgivningen av alla den bekväma omgivningen.

Jag vet att den modernaste fabriken verkligen sysslat med att producera en abnormt stor nål. Jag vet att de senaste biologerna huvudsakligen sysslat med att upptäcka en mycket liten kamel. Men om vi förminskar kamelen så mycket som möjligt, eller ökar nålens öga till ett maximum - om, kort sagt, vi antar att Kristi ord betyder det minsta de kunde betyda, måste dessa ord åtminstone betyda att det inte är så väldigt troligt att rika personer är moraliskt värda vårt förtroende.

Kristendomen är, även som urvattnad, het nog att koka ner hela det moderna samhället till trasor. Kyrkans blotta minimum skulle bli ett dödligt ultimatum till världen. För hela den moderna världen är absolut grundad på antagandet, inte att de rika är nödvändiga (vilket är hållbart) utan att de rika är värda vårt förtroende (vilket för en kristen inte är hållbart).

VII. Den ändlösa revolutionen (27)

Det är mej ett förfärligt nöje att observera den väg genom vilken de allvarligaste socialister flitigt lägger grunden för all aristokrati, genom att milt avslöja de fattigas uppenbara oförmåga att regera. Det är som att på en kvällsbjudning lyssna till någon som ber om ursäkt för att ha kommit utan påbjuden klädsel, och förklara att han nyligen blivit förgiftad och hade för vana att ta av sig sina kläder på gatan och dessutom just hade bytt om från fängelseklädsel. I varje ögonblick känner man att värden skulle kunna säga att personen, om det var så illa, verkligen inte hade behövt komma alls.

Likadant är det när den vanlige socialisten med strålande ansikte bevisar att de fattiga, efter sina förkrossande erfarenheter, inte kan vara värda något förtroende. I varje ögonblick kan den rike säga: "Nåväl, vi kommer inte att lita på dem" och slå igen dörren i ansiktet på honom. På basis av Mr Blatchfords syn på arv och miljö är aristokratins argument helt överväldigande. Om rena hem och ren luft gör rena själar, varför då inte ge makten (i varje fall för närvarande) till dem som utan tvivel lever i den renaste luften? Om bättre förhållanden kommer att göra de fattiga mer lämpliga att styra sej själva, varför skulle inte bättre förhållanden redan nu göra de rika mer lämpliga att styra dem? Om vi utgår från det vanliga miljöargumentet är saken ganska klar. Den mest vällevande klassen måste bli vår förtrupp i Utopia.

VII. Den ändlösa revolutionen (26)

Jag har talat om hur ortodoxin kommer in som ett svärd; men här erkänner jag att den kom in som en stridsyxa. För kristendomen är verkligen (när jag kommer att tänka på den) det enda ting som finns kvar som har någon verklig rätt att ifrågasätta de väluppfostrades eller välföddas makt.

Jag har ofta nog lyssnat till socialister, eller t o m demokrater, som säger att de fattigas fysiska tillstånd med nödvändighet gör dem mentalt och moraliskt underlägsna. Jag har lyssnat till vetenskapsmän (och det finns fortfarande vetenskapsmän som inte motsätter sig demokrati) som säger att om vi ger de fattiga hälsosammare förhållanden, så kommer ondska och brott att försvinna. Jag har lyssnat till dem med fruktansvärd uppmärksamhet, med otäck fascination. För det var som att se en man energiskt såga av från trädet den gren han själv satt på.

Om dessa lyckliga demokrater kunde leda sin tes i bevis, skulle den slå ihjäl demokratin. Om de fattiga är så ytterst demoraliserande, kan det varar praktiskt att uppfostra dem - eller inte. Men det är helt säkert fullständigt praktiskt att ta ifrån dem alla medborgerliga rättigheter.  Om mannen med ett dåligt sovrum inte kan avge en bra röst, så är den första och snabbaste slutsatsen att han inte ska få avge någon röst.

Den härskande klassen kan inte utan skäl säga: "Det kommer kanske att ta oss en del tid att reparera hans sovrum. Men om han är det odjur ni säger att han är, kommer det att ta honom väldigt lite tid att förstöra vårt land. Därför ska vi ta till oss er varning och inte ens ge honom chansen."

VII. Den ändlösa revolutionen (25)

Den häpnadsväckande snabbhet med vilken folkliga system blir förtryckande är det tredje faktum vi ska begära att vår perfekta framstegsteori tar med i beräkningen. Den måste alltid vara uppmärksam på varje privilegium som missbrukas, för varje fungerande rättighet som blir ett fel. I detta fall är jag helt och hållet på revolutionärernas sida. De har verkligen rätt när när de alltid misstänker mänskliga institutioner, de har rätt när de inte förtröstar på furstar eller på någon människoson. Hövdingen som valdes för att vara folkets vän blir folkets fiende; tidningen som startade för att säga sanningen existerar nu för att hindra sanningen från att komma fram.

Här kände jag att jag verkligen till sist var på revolutionärens sida. Och sedan drog jag andan igen: för jag kom på att jag återigen var på den ortodoxes sida. Kristendomen talade på nytt och sa: "Jag har alltid hävdat att människan var naturliga avfällingar; att mänsklig dygd genom sin egen natur tenderade att rosta eller ruttna; jag har alltid sagt att människorna som sådana tar fel, särskilt lyckliga människor, speciellt stolta och rika människor. Denna eviga revolution, denna misstanke som oavbruten går genom seklerna, kallar du (som är en vag modernist) framstegets doktrin. Om du vore filosof skulle du liksom jag kalla den för doktrinen om arvsynden. Du kan kalla den kosmiskt framsteg så mycket du vill - men jag kallar den för vad den är: Syndafallet.

VII. Den ändlösa revolutionen (24)

På samma sätt blev den radikale fabrikören under engelskt 1800-tal helt och hållet betrodd som folkets sanne tribun, tills vi plötsligt hörde socialisternas vrål om att han var en tyrann som åt människor som bröd. Och på samma sätt har vi nästan till det senaste ögonblicket litat på tidningarna som organ för den allmänna opinionen. Alldeles nyss har några av oss insett (inte sakta utan med ett ryck) att de helt uppenbart inte är något sådant. De är, genom själva sakens natur, några få rika människors hobby. Vi har inget behov av att revolutera mot det antika; vi måste revoltera mot det moderna. Det är de nya härskarna, kapitalisten eller redaktören, som verkligen håller den moderna världen uppe.

Det är ingen risk att en modern kung kommer att försöka välta konstitutionen överända, det är mera troligt att han kommer att ignorera konstitutionen och arbeta bakom dess rygg. Han kommer inte att dra någon fördel av sin kungliga makt; det är mer troligt att han kommer att dra fördel av sin kungliga maktlöshet, av det faktum att han är fri från kritik och publicitet. För kungen är vår tids meste privatperson. Det kommer inte att bli nödvändigt för någon att kämpa mot något förslag om censur av pressen. Det behövs ingen censur av pressen. Det är pressen som censurerar. 

VII. Den ändlösa revolutionen (23)

Men detta som är sant även om själlösa ting är på ett alldeles speciellt och fruktansvärt sätt sant om alla mänskliga ting. En nästan onaturlig vaksamhet krävs verkligen av medborgaren, på grund av hur förfärligt snabbt mänskliga institutioner blir gamla. Det tillhör vanan hos romantiker och journalister att tala om hur människor lider under gamla tyrannier. Men faktum är att människan nästan alltid har lidit under nya tyrannier, under tyannier som skulle ha varit allmänna friheter knappt tjugo år dessförinnan.

Sålunda blev England tokigt av glädje över Elisabets patriotiska monarki, och blev sedan (nästan omedelbart efteråt) galet av ilska över att bli fångat i fällan av Karl I:s tyranni. Och så, återigen, blev monarkin intolerabel i Frankrike, inte just efter att den varit tolererad, men just efter att den hade varit dyrkad. Sonen till Ludvig den älskade var Ludvig den giljotinerade. 

VII. Den ändlösa revolutionen (22)

Två gånger hade alltså kristendomen kommit med exakt det svar jag hade efterlyst. Jag hade sagt: "Idealet måste vara fixerat", och Kyrkan hade svarat: "Mitt är bokstavligen fixerat, för det existerade före allt annat". Jag hade för det andra sagt: "Det måste vara konstärligt komponerat, som en tavla", och Kyrkan svarade: "Mitt är alldeles bokstavligen en tavla, för jag vet vem som målade den." Sedan fortsatte jag till den tredje sak, som i mina ögon behövdes för ett Utopia eller ett mål för framsteget. Och av alla tre är den utan jämförelse svårast att uttrycka. Kanske kan den uttryckas så här: att vi behöver vaksamhet även i Utopia, om vi inte ska falla från Utopia som vi föll från Eden. 

Vi har anmärkt att ett skäl som framförs för att vara "progressiv" är att saker och ting helt naturligt tenderar att bli bättre. Men det enda skälet för att vara progressiv är att saker och ting helt naturligt tenderar att bli sämre. Tingens förgänglighet är inte bara det bästa argumentet för att vara progressiv; det är också det enda argumentet mot att vara konservativ. Den konservativa teorin skulle verkligen vara helt allomfattande och omöjligt att bemöta om det inte vore för detta enda faktum. All konservatism baseras på iden att om du lämnar saker och ting i fred, lämnar du dem som de är. Men det gör du inte. Om du lämnar något i fred lämnar du det till en flod av förändring. Om du lämnar en vit stolpe i fred kommer den snart att bli en svart stolpe. Om du verkligen vill ha den vit måste du alltid måla den på nytt; d v s du måste alltid hålla på med en revolution. Kort sagt: om du vill ha den gamla vita stolpen måste du ha en ny vit stolpe.

VII. Den ändlösa revolutionen (21)

Detta är alltså vårt andra krav på framstegsidealet. För det första: det måste vara fixerat. För det andra: det måste vara sammansatt. Det får inte (om det ska tillfredsställa våra själar) vara den rena segern för något som slukar upp allt annat - kärlek eller stolthet eller fred eller äventyr. Det måste vara en viss bild sammansatt av dessa element i deras bästa proportion och relation. Jag sysslar inte här med att förneka att en sådan god kulmen, genom tingens natur, kan vara reserverad för den mänskliga rasen. Jag pekar bara på att om denna sammansatta lycka är fixerad för oss måste den vara fixerad av någons medvetande, för bara ett medvetande kan utportionera de exakta proportionerna i en sammansatt lycka. Om världens lyckliggörande helt och hållet är naturens eget verk, måste det vara lika enkelt som världens nedfrysning, eller världens uppbrännande. Men om världens lyckliggörande inte är ett verk av naturen, utan ett konstverk, då inbegriper det en konstnär.

Och här avbröts återigen min kontemplation av den forntida röst som sa: "Jag kunde ha berättat allt det här för dig för länge sedan. Om det finns något särskilt framsteg kan det bara vara mitt slag av framsteg, framsteget mot en fullkomlig stad av dygder och där rättfärdighet och frid blomstrar och kysser varandra. En opersonlig kraft skulle kunna leda er till en vildmark av fullkomlig platthet eller till en topp av perfekt höjd. Men bara en personlig Gud kan leda er (om ni verkligen är ledda) till en stad med och arkitektoniska proportioner, en stad i vilken var och en av er kan bidra med den exakt rätta mängden av er egen färg till Josefs mångfärgade mantel."

VII. Den ändlösa revolutionen (20)

Men detta är knappast vår huvudpoäng för närvarande; jag har medgivit allt detta bara för att visa hur nyckeln ständigt, och som om det vore av en händelse, passar in i de allra minsta dörrar. Vår huvudpoäng här är att om det finns en ren trend av opersonlig utveckling i Naturen, får vi förmoda att det är en enkel trend mot någon enkel triumf. Man kan tänka sej att någon automatisk tendens i biologin arbetar för att ge oss längre och längre näsor. Men frågan är: vill vi ha längre och längre näsor? Jag antar att vi inte vill det; jag tror att de flesta av oss skulle vilja säga till våra näsor: "så långt men inte längre - här ska din stolta nästipp hejda sig." Vi önskar en näsa av sådan längd att den garanterar ett intressant ansikte. Men vi kan inte föreställa oss en rent biologisk trend i riktning mot att producera intressanta ansikten, eftersom ett intressant ansikte är ett visst arrangemang av ögon, näsa och mun, i den mest komplexa relation till varandra. Proportion kan inte vara en drift, den är antingen ett sammanträffande eller en formgivning.

Och så är det med idealet om mänsklig moral och dess relation till humanitarianerna och anti-humanitarianerna. Det kan tänkas att vi mer och mer håller våra händer borta från saker och ting: att vi slutar köra hästar eller plocka blommor. Vi kanske slutligen förpliktigar oss att inte störa någon människas sinne ens genom diskussion, att inte störa fåglarnas sömn genom att hosta. Det ultimata gudomliggörandet verkar vara att sitta helt stilla och inte våga stirra av fruktan för att störa en fluga och inte våga äta av fruktan att göra en mikrob obekväm. Vi kanske omedvetet är på väg mot en så brutal fulländning. Men vill vi ha en så brutal fulländning? På samma sätt kanske vi omedvetet utvecklas längs den motsatta eller nietzscheanska vägen mot fulländning: övermänniskan som krossar övermänniskan i ett tyrannernas torn - tills universum slås sönder för skojs skull. Men vill vi ha universum sönderslaget för skojs skull? Är det inte alldeles klart att vad vi verkligen hoppas på är en särskild hantering och blandning av dessa två saker: en viss mängd av självbehärskning och respekt, och en viss mängd av energi och herravälde?

Om vårt liv någonsin verkligen är så vackert som en saga, ska vi minnas att sagans hela skönhet ligger i detta: att prinsen har en förundran som hejdar sig precis innan den blir till fruktan. Om han är rädd för jätten blir det slutet för honom, men om jätten inte slår honom med häpnad blir det slutet för sagan. Hela poängen beror på att han på en gång är ödmjuk nog att förundras och högdragen nog att trotsa. Så vår attityd till världens jätte får inte endast vara minskad finkänslighet eller minskat förakt: den måste vara en viss proportion av båda två - som är exakt rätt. Vi måste inom oss ha vördnad nog för allt utanför oss - så att vi beträder gräset med fruktan. Vi måste också ha förakt nog för allt utanför oss, så att vi vid lämpligt tillfälle kan spotta på stjärnorna. Men dessa två saker måste (om vi ska vara goda eller lyckliga) kombineras, inte i vilken kombination som helst, utan i en viss kombination. Den perfekta lyckan för människor på jorden kommer inte (om den någonsin kommer) att vara en platt och solid sak, som djurens tillfredsställelse. Den kommer att vara en exakt och farlig balans, lik en desperat romans. Människan måste ha just precis nog mycket tro på sej själv för att ge sej ut på äventyr, och just precis nog mycket tvivel på sej själv för att kunna njuta av dem. 

VII. Den ändlösa revolutionen (19)

Om du vill behandla en tiger förnuftigt, måste du gå tillbaka till Edens lustgård. Ty den envisa påminnelsen fortsatte återkomma: endast det övernaturliga har intagit ett fönuftigt perspektiv på Naturen. Essensen hos all panteism, evolutionism och modern kosmisk religion ligger verkligen i detta påstående: att Naturen är vår mor. Olyckligtvis kommer du, om du ser Naturen som en mor, att upptäcka att hon är en styvmor.

Kristendomens huvudpoäng var denna: att Naturen inte är vår mor. Naturen är vår syster. Vi kan vara stolta över hennes skönhet eftersom vi har samme far, men hon har ingen auktoritet över oss. Vi måste beundra men inte imitera. Detta ger en märklig anstrykning av lätthet i den typiskt kristna glädjen över denna jord, en lätthet som nästan är lättsinne.

Naturen var en allvarlig moder för dem som dyrkade Isis och Cybele. Naturen var en allvarlig moder för Wordsworth eller för Emerson. Men Naturen är inte allvarlig för Frans av Assisi eller för George Herbert. För S:t Franciskus är Naturen en syster, ja, t o m en lillasyster: en liten, dansande syster att skratta åt lika väl som att älska.

VII. Den ändlösa revolutionen (18)

Om distinktionen inte är uppenbar, ska jag ge ett vanligt exempel. Vi hör hela tiden en särskild kosmisk bekännelse från de moderna humanitarianerna - jag använder ordet humanitarian i dess vanliga mening, som betyder en som stödjer alla skapade varelsers krav mot mänsklighetens. De hävdar att vi genom tidsåldrarna blivit mer och mer humana, d v s att den ena efter den andra, grupper eller sektioner av varelser, slavar, barn, kvinnor, kor, eller vad allt kan det inte handla om, gradvis har blivit erkända barmhärtighet eller rättvisa.

De säger att vi en gång i tiden ansåg det rätt att äta människor (vilket vi inte gjorde!), men här är jag inte ute efter deras historieskrivning, som är ytterst ohistorisk. Faktum är att antropofagi säkerligen är något dekadent, inte något primitivt. Det är mycket troligare att moderna människor börjar äta mänskligt kött av ren tillgjordhet, än att primitiva människor någonsin gjorde det av okunnighet.

Här följer jag bara konturerna av deras argument, som består i att hävda att människan steg för steg blivit allt mildare, först mot andra medborgare, sedan mot slavar,  sedan mot djur, och sedan (antagligen) mot växter. Jag tycker att det är fel att sitta på en människa. Snart kommer jag att tycka att det är fel att sitta på en häst. Och slutligen (antar jag) ska jag tycka att det är fel att sitta på en stol. Detta är argumentets riktning.

Och om detta argument kan sägas att det är möjligt att tala om det i termer av utveckling eller oundvikliga framsteg. En ständig tendens att vidröra färre och färre ting kan, känner man, vara en rent djurisk, omedveten tendens, som hos en art som producerar färre och färre barn. Denna drift kan vara verkligt evolutionär, eftersom den är så dum. Darwinismen kan användas för att stödja två galna moraler, men den kan inte användas som stöd för en enda förnuftig. Släktskapen och konkurrensen mellan alla levande varelser kan användas som skäl för att vara vansinnigt grym eller vansinnigt sentimental; men inte för en hälsosam kärlek till djur. På evolutionär basis kan du vara inhuman, eller du kan vara absurt human; men du kan inte vara mänsklig.

Att du och en tiger är ett kan vara ett skäl för att vara snäll mot tigern. Eller också kan det vara ett skäl för att vara lika grym som tigern. En väg att gå är att träna tigern i att härma dig själv; men det går snabbare att imitera tigern. Men i ingendera fallet lär dej evolutionen hur du ska behandla en tiger förnuftigt, d v s beundra hans ränder men undvika hans klor.

VII. Den ändlösa revolutionen (17)

Jag fortsatte till nästa nödvändighet av något framstegsideal. Några människor verkar som sagt tro på att automatiska och opersonliga framsteg ligger i tingens natur. Men det är klart att ingen politisk aktivitet kan uppmuntras genom att säga att framsteg är naturliga och oundvikliga; det är inget skäl för att vara aktiv utan snarare ett skäl för att vara lat. Om vi oundvikligen förbättras, behöver vi inte bekymra oss om att förbättras. Den rena framstegsdoktrinen är den bästa av alla skäl för att inte vara progressiv. Men jag vill inte i första hand fästa uppmärksamheten vid någon av dessa uppenbara anmärkningar.

Den enda slående poängen är denna: att om vi antar att förbättring är naturlig, måste den vara ganska enkel. Världen skulle mycket väl kunna gå mot en fulländning, men knappast mot vilket arrangemang av många kvaliteter som helst. För att ta vår ursprungliga liknelse: Naturen kanske av sej själv är på väg att bli mer blå: d v s en process så enkel att den skulle kunna vara opersonlig. Men Naturen kan inte göra en noggrann bild bestående av många utvalda färger, om Naturen inte är personlig. Om världens mål vore rent mörker eller rent ljus, skulle det kunna komma lika långsamt och oundvikligt som skymning eller gryning. Men om världens mål är att bli ett stycke utarbetad och konstnärlig clair-obscur, så måste det finnas design, mänsklig eller gudomlig. Världen skulle genom ren tidsutdräkt kunna bli svart som en gammal bild, eller vit som en gammal rock; men om den bleve ett visst stycke svart-vit konst, ja, då finns där en konstnär.

VII. Den ändlösa revolutionen (16)

När jag hade skrivit ner detta, kände jag än en gång närvaron av något annat i diskussionen: som en person hör en kyrkklocka ovanför gatularmet. Någonting tycktes säga:

"Åtminstone mitt ideal är fixerat, ty det var fixerat före världens grundläggning. Min vision av fullkomning kan förvisso inte ändras; ty den kallas Eden. Du kan ändra den plats du är på väg till, men du kan inte ändra den plats från vilken du har kommit. För den ortodoxe måste det alltid finnas anledning till revolution, ty i människornas hjärtan har Gud lagts under Satans fötter. I den övre världen revolterade helvetet en gång mot himlen. Men i denna värld revolterar himlen mot helvetet. För den ortodoxe kan det alltid vara revolution, ty revolution är återställelse. I varje ögonblick kan du slå ett slag för den fullkomning som ingen människa har sett alltsedan Adam. Ingen oföränderlig vana, ingen föränderlig utveckling kan göra det ursprungliga goda till något annat än gott. Människan kan ha varit otrogen lika länge som kor haft horn; men fortfarande är det inte en del av människan om det är syndigt. Människan kan ha varit förtryckt lika länge som fiskar funnits under vattnet; men fortfarande borde människan inte vara förtryckt om förtryck är syndigt. Kedjan kanske verkar naturlig för slaven eller sminket för skökan, liksom plymen för fågeln eller svansen för räven - men de är fortfarande inte det om de är syndiga. Jag håller upp min förhistoriska legend för att trotsa hela din historia. Din vision är inte bara ett gammalt inventarium - den är ett faktum."

Jag stannade upp för att notera det nya sammanträffandet med kristendomen, men jag fortsatte. 

VII. Den ändlösa revolutionen (15)

Därför kan vi säga att ett permanent ideal är lika nödvändigt för nydanaren som för den konservative. Det är nödvändigt vare sej vi önskar att kungens order genast ska uträttas eller bara att kungen själv genast ska avrättas.

Giljotinen har många synder på sitt samvete, men för att göra den rättvisa är det ingen evolutionärt med den. Evolutionistens favoritargument finner sitt bästa svar i bilan. Evolutionisten säger: "Var drar du gränsen?" och revolutionären svarar: "Jag drar den här: exakt mellan ditt huvud och din bål." Det måste vid varje givet ögonblick finnas något abstrakt rätt och fel om ett huvud plötsligt ska slås av - och det måste finnas något evigt om det ska finnas något plötsligt.

Därför: För alla förnuftiga mänskliga avsikter, för att ändra saker eller för att behålla saker som de är, för att hålla igång ett system för alltid, som i Kina, eller för att ändra systemet varje månad som under den tidiga franska revolutionen, är det lika nödvändigt att visionen är en fixerad vision. Detta är vårt första krav.

VII. Den ändlösa revolutionen (14)

En strikt regel är inte bara nödvändigt för att regera, den är också nödvändig för att revoltera. Det fixerade och välbekanta idealet är nödvändigt för varje slags revolution. Människor kommer ibland att handla långsamt utifrån nya ideer, men de kommer bara att handla kvickt utifrån gamla ideer. Om jag bara ska flyta eller blekna eller utvecklas, kan det bli mot något anarkistiskt - men om jag ska göra upplopp måste det vara för något respektabelt.

Detta är hela svagheten hos vissa skolor beträffande framsteg och moralisk utveckling. De påstår att det har funnits en långsam rörelse i riktning mot moralitet, med en osynlig etisk förändring varje år eller varje ögonblick. Det finns bara en stor nackdel med denna teori. Den talar om en långsam rörelse mot rättvisa, men den tillåter inte en snabb rörelse. En person tillåts inte springa fram och förklara att ett visst sakernas tillstånd i sej självt är oacceptabelt.

För att göra saken tydlig är det bättre att ta ett specifikt exempel. Vissa av de idealistiska vegetarianerna, sådana som herr Salt, säger att tiden nu är kommen för att sluta äta kött, vilket implicerar ett antagande att det en gång i tiden var rätt att äta kött, och de påstår (med ord som kan citeras) att det en dag kommer att bli fel att äta mjölk och ägg. Jag diskuterar här inte frågan om vad som är rättvist mot djuren. Jag säger bara att vad som än är rättvist, under givna förhållandena, borde vara rättvist med en gång. Om ett djur misshandlas, borde vi kunna skynda till dess räddning. Men hur kan vi skynda om vi kanske är före vår tid? Hur kan vi skynda oss för att hinna med ett tåg som kanske anländer om några århundraden? Hur kan jag fördöma en man för att flå katter, om han bara just nu är vad jag möjligen blir genom att dricka ett glas mjölk?

En glänsande och galen rysk sekt for omkring och befriade alla djur från alla lagårdar. Hur ska jag få mod att befria hästen från min droska, när jag inte vet huruvida min utvecklingsklocka bara är lite tidig eller kuskens lite sen? Anta att jag sa till en utsugare: "Slaveri passade ett utvecklingsstadium." Och anta att han svarar: "Och utsugning passar detta utvecklingsstadium." Hur ska jag svara om det inte finns något tidlöst prov? Om utsugare ligger efter den nuvarande moralen, varför skulle inte filantroper ligga före den? Vad i all världen är den nuvarande moralen om inte en moral som hela tiden springer iväg? 

VII. Den ändlösa revolutionen (13)

Därför är vårt första krav på det ideal mot vilket framstegen riktas att det måste vara fixerat. Whistler brukade göra många snabba skisser av en modell; det betydde ingenting om han rev sönder tjugo porträtt. Men det skulle betyda något om han tittade upp tjugo gånger, och varje gång såg en ny person sitta där fridfullt för att bli avporträtterad.

På samma sätt betyder det ingenting (jämförelsevis talat) hur ofta mänskligheten misslyckas att uppnå sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktbara. Men det betyder fruktansvärt mycket hur ofta mänskligheten förändrar sitt ideal - för då är alla dess gamla misslyckanden fruktlösa.

Frågan blir därför denna: Hur kan vi hålla konstnären missnöjd med sina bilder utan att göra honom dödligt missnöjd med sin konst? Hur kan vi få en människa att alltid vara otillfredsställd med sitt arbete, men ändå tillfredsställd med att arbeta? Hur kan vi se till att porträttmålaren kastar ut porträttet genom fönstret istället för den naturliga och mer mänskliga åtgärden att kasta ut modellen genom fönstret?

VII. Den ändlösa revolutionen (12)

Vi skulle allmänt talat kunna säga att fritänkeri är det bästa av alla skyddsåtgärder mot frihet. Ledd på modernt vis är emancipationen av slavens tänkesätt det bästa sättet att hindra slavens emancipation. Lär honom att bekymra sej om huruvida han vill bli fri, och han kommer inte att befria sej själv.

Återigen: det skulle kunna sägas att detta exempel är avlägset eller extremt. Men, återigen, det är den exakta sanningen om människorna på våra gator. Det är kanske sant att den svarte slaven som förtryckt barbar varken har den mänskliga lojalitetskänslan eller den mänskliga frihetskänslan. Men den människa vi ser varje dag - arbetaren på Mr Gradgrinds fabrik, den lille kontorsslaven på Mr Gradgrinds kontor - är alltför mentalt störd för att tro på friheten. Han hålls lugn med revolutionär litteratur. Han kyls ner och hålls på plats genom en ständig följd av vilda filosofier. Han är marxist en dag, nietzschean nästa dag, övermänniska (troligen) dagen därefter och en slav varje dag.

Det enda som består efter alla filosofier är fabriken. Den enda människa som tjänar på alla filosofier är Gradgrind. Han skulle tjäna på att hålla sina kommersiella heloter försedda med skeptisk litteratur. Och nu kommer jag att tänka på att Gradgrind, naturligtvis, är berömd för att grunda bibliotek. Han visar sitt förstånd. Alla moderna böcker står på hans sida. Så länge som visionen om himmelen alltid ändras, kommer visionen om jorden att vara helt oförändrad. Inga ideal kommer att bestå länge nog för att realiseras, eller ens delvis realiseras. Den moderne unge mannen kommer aldrig att ändra sin miljö, för han kommer alltid att ändra sej själv.

VII. Den ändlösa revolutionen (11)

Man kommer att påstå att detta måste erkännas vara ett orimligt exempel. Men det är bokstavligen ett faktum från den samtida historien. De stora och seriösa förändringarna i vår politiska civilisation tillhörde alla det tidiga 1800-talet, inte det senare. De tillhörde den svartvita epok när människor definitivt trodde på konservatism, protestantism, kalvinism, reformer och inte sällan revolution. Och vad än varje människa trodde på hamrade den fast stadigt och utan skepticism: och det fanns en tid när den etablerade kyrkan kunde ha fallit och när överhuset närapå föll. Det var för att de radikala var visa nog att vara konservativa.

Men i den nuvarande atmosfären är det inte nog med tid och tradition i radikalismen för att riva ner något. Det finns en stor del sanning i lord Hugh Cecils antagande (som han gjorde i ett fint tal) att förändringens era är över, och att vår tid är en era av konservering och vila. Fast troligen skulle det plåga lord Hugh Cecil om han insåg att (vilket säkerligen är fallet) vår tid är en era av konservering bara för att den är en tid av fullständig otro. Låt människors tro blekna bort snabbt och ofta, om du vill att instutionerna ska förbli desamma. Ju mer sinnets liv hakas bort, desto mer kommer materiens maskineri att lämnas åt sej självt.

Slutresultatet av alla våra politiska förslag, kollektivism, tolstojanism, neofeodalism, kommunism, anarki, vetenskaplig byråkrati - den enkla frukten av alla dessa är att monarkin och överhuset kommer att bestå. Slutresultatet av alla nya religioner kommer att bli att anglikanska kyrkan inte kommer att avvecklas (himlen vet för hur länge). Det var Karl Marx, Nietzsche, Tolstoj, Cunnighame Grahame, Bernard Shaw och Auberon Herbert, som mellan sej, med böjda gigantiska ryggar, bar upp tronen åt ärkebiskopen av Canterbury.

VII. Den ändlösa revolutionen (10)

Dumma exempel är alltid enklare: låt oss anta att en människa ville ha en särskild sorts värld, t ex en blå värld. Han skulle inte ha någon anledning att klaga på sin uppgifts lätthet eller snabbhet; han skulle få arbeta länge på förvandlingen; han skulle få arbeta på tills allt var blått.

Han kunde hamna i heroiska äventyr som att lägga de sista penseldragen på en blå tiger. Han kunde ha vackra drömmar - om hur en blå måne steg upp över horisonten. Men även om han vållade skada, skulle den högsinnade reformatorn säkert ur sin egen synvinkel lämna världen bättre och blåare än han fann den.

Om han ändrade ett grässtrå till sin favoritfärg varje dag skulle han göra långsamma framsteg. Men om han ändrade sin favoritfärg varje dag, skulle han inte göra några framsteg alls. Om han efter att ha läst någon aktuell filosof började måla allting rött eller gult, skulle hans arbete vara bortkastat: det skulle inte finnas något att visa förutom några få blå tigrar som gick omkring som exempel på hans tidigare dåliga smak.

Och precis detta är den genomsnittlige moderne tänkarens position.

VII. Den ändlösa revolutionen (9)

Här kommer nu hela vår tidsålders kollaps och gigantiska blunder. Vi har rört ihop två olika saker, två motsatta saker.

Framsteg borde innebär att vi hela tiden försöker ändra världen för att passa visionen. Framsteg innebär (just nu) att vi hela tiden ändrar visionen. Det borde innebära att vi sakta men säkert för fram rättvisa och barmhärtighet bland människor - det innebär att vi är mycket snabba när det gäller att betvivla önskvärdheten av rättvisa och barmhärtighet: en vild sida from vilken tysk sofist som helst får människor att betvivla den. Framsteg borde innebära att vi alltid vandrar mot Det Nya Jerusalem. Det innebär att Det Nya Jerusalem alltid vandrar bort från oss.

Vi ändrar inte verkligheten för att den ska passa idealet. Vi ändrar idealet för det är lättare.

VII. Den ändlösa revolutionen (8)

Vi behöver inte debattera själva orden utveckling eller framsteg: personligen föredrar jag att tala om reform. Eftersom reform förutsätter form. Alltså förutsätter att vi försöker forma världen efter en viss bild, att vi försöker göra den till något vi redan ser i våra sinnen.

Utveckling är en metafor från ren automatisk utrullning. Framsteg är en metafor från rent vandrande längs en väg - högst troligt fel väg. Men reform är en metafor för förnuftiga och beslutsamma människor: det betyder att vi ser ett visst oformligt ting som vi vill ge en form. Och vi vet vilken form.

VII. Den ändlösa revolutionen (7)

Slutligen: det finns en fjärde klass av människor som tar vad än det är som de händelsevis önskar och säger att detta är utvecklingens yttersta mål. Och detta är de enda förnuftiga människorna. Detta är den enda hälsosamma utvägen med ordet utveckling: att arbeta för vad du vill och att kalla detta utveckling. Den enda begripliga mening som framsteg eller framryckning kan ha bland människor, är att vi har en definitiv vision, och att vi önskar göra hela världen lik denna vision.

Om du skulle vilja uttrycka det så, är doktrinens själva essens att vad vi har omkring oss är själva metoden och förberedelsen för något som vi måste skapa. Detta är inte en värld, utan snarare materialet för en värld. Gud har givit oss, inte så mycket färgerna hos en bild som färgerna hos en palett. Men han har också givit oss ett ämne, en modell, en fastslagen vision. Vi måste vara klara över vad vi vill måla.

Detta adderar ännu en princip till vår tidigare lista över principer. Vi har sagt att vi måste vara förtjusta i denna värld, t o m för att kunna förändra den. Vi lägger nu till att vi måste vara förtjusta i en annan värld (verklig eller inbillad) för att ha någonting att förändra den till.

VII. Den ändlösa revolutionen (6)

Återigen: några människor faller tillbaka till ren underkastelse och sitter still. Naturen kommer att göra någonting någon gång, ingen vet vad och ingen vet vem. Vi har inget skäl till handling, och inget skäl till att inte handla. Om någonting händer är det rätt; om någonting förhindras var det fel.

Återigen: några människor försöker föregripa naturen genom att göra något, genom att göra vad som helst. Eftersom vi kanske får vingar kapar de sina ben. Fast naturen kanske försöker göra dem till tusenfotingar, vad vet vi?

VII. Den ändlösa revolutionen (5)

Detta är händelsevis nästan hela svagheten hos Nietzsche, som somliga framställer som en modig och stark tänkare. Ingen kan förneka att han var en poetisk och suggestiv tänkare, man han var precis motsatsen till stark. Han var inte djärv över huvud taget. Han ställde aldrig sin egen åsikt framför sej själv i nakna abstrakta ord, som Aristoteles och Kalvin gjorde, och t o m Karl Marx, dessa hårda tankens män utan fruktan.

Nietzsche flydde alltid undan en fråga genom en fysisk metafor, likt en skojig mindre poet. Han sa "bortom gott och ont" eftersom han inte hade modet att säga "mer gott än gott och ont" eller "mer ont än gott och ont". Hade han mött sin tanke öga mot öga, utan metaforer, skulle han ha sett att den var nonsens. På samma sätt: när han beskriver sin hjälte vågar han inte säga "den renare mannen" eller "den lyckligare mannen", eller "den sorgsnare mannen", för allt detta är idéer, och idéer är oroväckande. Han säger "den övre mannen" eller "övermänniskan", en fysisk metafor från akrobater eller bergsklättrare.

Nietzsche är verkligen en mycket blyg tänkare. Han vet faktiskt inte det minsta vilken sorts människa han önskar att evolutionen ska producera. Och om han inte vet det, så vet verkligen inte de vanliga evolutionisterna det heller - de som talar om att saker och ting blir "högre".

VII. Den ändlösa revolutionen (4)

Vi kan alltså inte få själva idealet från naturen, och när vi här följer den första och naturliga reflexionen, kommer vi att (för närvarande) utelämna idén att få den från Gud. Vi måste ha vår egen vision. Men de flesta modernisters försök att uttrycka den är förskräckligt vaga.

Några faller helt enkelt tillbaka på klockan: de talar som om ren färd genom tiden förde med sej något slags överlägsenhet, så att t o m personer av utmärkt mental kaliber vårdslöst använder fraser som att mänsklig moral aldrig är "up to date". Hur kan någonting alls vara up to date? Ett datum har ingen karaktär. Hur kan någon säga att julfirande inte är passande den tjugofemte en månad? Vad skribenten menade var naturligtvis att majoriteten är bakom hans favoritminoritet. Eller framför den.

Andra vaga moderna människor tar sin tillflykt till materiella metaforer: faktum är att det är huvudkännetecknet på vaga moderna människor. Eftersom de inte vågar definiera sin doktrin om det goda, använder de fysiska retoriska figurer utan återhållsamhet eller skam, och, vilket är värst av allt, verkar tycka att dessa billiga analogier är utsökt spirituella och överlägsna den gamla moralen. Därför tycker de att det är intellektuellt att tala om saker som "höga". Det är åtminstone motsatsen till intellektuellt: det är en ren fras från en tornspira eller en vindflöjel. "Tommy var en bra pojke" är ett rent filosofiskt påstående, värdigt Platon eller Tomas av Aquino. "Tommy levde det högre livet" är en grov metafor tagen från en tre meters tumstock.

VII. Den ändlösa revolutionen (3)

Uppenbarligen fungerar det inte att ta vårt ideal från naturens principer, av den enkla anledningen att det (med undantag för någon mänsklig eller gudomlig teori) inte finns några principer i naturen. T ex kan dagens billige antidemokrat allvarligt tala om för dej att det inte finns någon jämlikhet i naturen. Han har rätt, men han ser inte den logiska motsvarigheten. Det finns ingen jämlikhet i naturen - men det finns ingen ojämlikhet heller. Ojämlikhet kräver, likaväl som jämlikhet, en värdestandard. Att läsa in aristokrati i djurens anarki är precis lika sentimentalt som att läsa in demokrati i den.

Både aristokrati och demokrati är mänskliga ideal: den ena säger att alla människor är värdefulla och den andra att somliga människor är mer värdefulla. Men naturen säger inte att katter är värdefullare än möss; naturen kommenterar inte den saken alls. Naturen säger inte ens att katten är avundsvärd och musen ömkansvärd. Vi anser katten överlägsen för att vi (eller de flesta av oss) har en särskild filosofi som ser livet som bättre än döden. Men om musen vore en tysk pessimistmus skulle han kanske inte tänka att katten besegrat honom alls. Han skulle kanske tänka att han besegrat katten genom att nå graven före den. Eller han skulle kunna känna att han verkligen utsatt katten för ett fruktansvärt straff genom att hålla honom vid liv. Just liksom en mikrob skulle kunna känna sej stolt över att sprida pesten, skulle den pessimistiska musen kunna jubla vid tanken på att han i katten förnyade den medvetna existensens utdragna tortyr. Allt beror på musens filosofi. Du kan inte ens säga att det finns seger eller överlägsenhet i naturen om du inte har någon doktrin om vilka saker som är överlägsna. Du kan inte ens säga att katten tar poäng om det inte finns något poängsystem. Du kan inte ens säga att katten får det bästa om det inte finns något som är bäst att få.

VII. Den ändlösa revolutionen (2)

Ifall dessa saker medges, om så bara för diskussionens skull, kan vi ta upp tråden om den naturliga människans tänkande där vi lämnade den. Skottarna kallar honom (med beklagansvärd förtrolighet) "den Gamle Mannen".  Vi kan då ställa nästa fråga, den som så tydligt ligger rakt framför oss: viss tillfredsställelse behövs t o m för att göra saker bättre - men vad menar vi med att göra saker bättre?

Det mesta av nutidens tal om denna sak är ett rent cirkelresonemang - samma cirkel som vi redan har gjort till symbol för galenskap och för ren rationalism. Utvecklingen är god endast om den producerar något gott - och det goda är gott endast om det hjälper utvecklingen framåt. Elefanten står på sköldpaddan, och sköldpaddan på elefanten.

VII. Den ändlösa revolutionen (1)

Följande påståenden har hävdats: För det första att någon sorts tro på livet krävs till och med för att förbättra det;  för det andra att ett visst missnöje med sakernas tillstånd är nödvändigt till och med för att bli tillfredsställd; för det tredje att det inte är tillräckligt att äga stoikerns uppenbara balans för att vara tillräckligt nöjd och tillräckligt missnöjd.

Ty ren resignation har varken nöjets gigantiska lättsinne eller smärtans suveräna intolerans. Det finns en vital invändning mot rådet att bara le och härda ut. Invändningen är att om du bara härdar ut kommer du inte att le. Grekiska hjältar ler inte, men skråpukar gör det - för de är kristna. Och när en kristen är nöjd är han (i den mest exakta betydelse) fruktansvärt nöjd, hans tillfredsställelse är förfärlig.

Kristus förutsade hela den gotiska arkitekturen den stund som nervösa och respektabla människor (sådan som nu invänder mot gatupositiv) invände mot rännstensungarnas skrik i Jerusalem. Han sa: "Om dessa tiger, kommer stenarna att ropa." Under impulsen från hans anda reste sej de medeltida katedralernas fasader likt en högröstad kör, fyllda med ropande ansikten och öppna munnar. Profetian har uppfyllts: själva stenarna ropar.

VI. Kristendomens paradoxer (32)

Detta är ortodoxins spännande romantik. Folk har fått den idiotiska vanan att tala om ortodoxi som något tungt, enformigt och tryggt. Men det har aldrig funnits något så farligt eller så spännande som ortodoxi. Den var själva förnuftet, och att vara förnuftig är mer dramatiskt än att vara galen. Den var balansen hos en människa bakom vilt rusande hästar, en som verkade ducka på en väg och vingla på en annan, men som ändå i varje pose hade gracen hos skulpturen och exaktheten hos aritmetiken.

Kyrkan i sina tidiga dagar for fram häftigt och snabbt med varje stridshäst, men ändå är det ytterst ohistoriskt att säga att hon bara stormade fram som en dåre längs en enda ide, som vulgär fanatism.
Hon svängde åt vänster och höger, så precist som för att undvika enorma hinder. Hon lämnade å ena sidan arianismens jättelika massa, som alla världens makter stödde för att göra kristendomen alltför världslig.  Nästa ögonblick svängde hon för att undvika en orientalism som skulle ha gjort henne alltför ovärldslig. Kyrkan var ortodox och tog aldrig den lätta vägen eller accepterade konventionerna; Kyrkan var ortodox och aldrig respektabel.

Det skulle ha varit enklare att ha accepterat arianernas världsliga makt. Det skulle ha varit lätt under det kalvinistiska 1600-talet att falla i predestinationens bottenlösa avgrund. Det är enkelt att vara galen, det är lätt att vara kättare. Det är alltid lätt att låta tiden ha sitt huvud för sej, det svåra är att behålla sitt eget. Det är alltid lätt att vara modernist, precis som det är lätt att vara snobb.

Att falla i någon av dessa öppna fällor av misstag och överdrifter som modenyck efter modenyck och sekt efter sekt lagt längs kristendomens historiska bana - det skulle verkligen ha varit enkelt. Det är alltid enkelt att falla; det finns en oändlig massa vinklar vid vilka man faller - men bara en vid vilken man står. Att ha fallit för någon av dessa nycker från gnosticism till Christian Science skulle verkligen ha varit lättbegripligt och tråkigt. Men att ha undvikit dem alla har varit ett virvlande äventyr; och i min vision dundrar den himmelska vagnen fram genom tidsåldrarna, med de trista kätterierna kringströdda och kullkastade och den vilda sanningen vinglande men upprätt. 

VI. Kristendomens paradoxer (31)

Sist och viktigast av allt: det är just detta som förklarar det som är så oförklarligt för alla moderna kritiker av kristendomens historia. Jag menar de monstruösa krigen om små teologiska poänger, jordbävningarna av känslor kring en gest eller ett ord.

Det handlade inte bara om en tum - men en tum är allting när du balanserar! Kyrkan hade inte råd med att vika av en hårsmån i någon fråga om hon skulle kunna fortsätta sitt stora och vågade experiment med den oregelbunda jämvikten. När väl en idé blivit mindre mäktig skulle någon annan bli alltför mäktig. Det var inte en fårflock den kristne herden ledde, utan en hjord av tjurar och tigrar, av fruktansvärda ideal och alltuppslukande doktriner, var och en av dem stark nog att bli en falsk religion och ödelägga världen.

Kom ihåg att Kyrkan särskilt gick in för farliga idéer: hon var en lejontämjare. Iden om avlelse genom en helig Ande, om en gudomlig varelses död, om syndernas förlåtelse eller profetiornas uppfyllelse är ideer som, vilket var och en kan se, bara behöver en puff för att vändas till något hädiskt eller våldsamt. Om Medelhavets hantverkare lät den minsta länk falla, bröt släktpessimismens lejon sina kedjor i Nordens glömda skogar.

Om dessa teologiska utjämningar måste jag tala längre fram. Här räcker det att notera att om ett litet misstag gjordes beträffande läran, kunde enorma ingrepp göras i den mänskliga lyckan. En felformulerad mening om symbolismens natur skulle ha krossat alla Europas bästa statyer. En glipa i definitionerna kunde stoppa alla danser, riva ner alla julgranar eller slå sönder alla påskägg. Doktriner behövde definieras inom strikta gränser, t o m för att människan skulle kunna njuta av allmänna mänskliga fri- och rättigheter. Kyrkan var tvungen att vara noggrann, om så bara för att världen skulle kunna vara vårdslös.

VI. Kristendomens paradoxer (30)

Detta var den kristna etikens stora faktum: upptäckten av den nya balansen. Hedendomen hade varit som en marmorpelare som stod upprätt för att dess proportioner var symmetriska. Kristendomen var som en väldig och kantig och romantisk klippa, som, fastän den svajar på sin piedestal vid minsta beröring, trots allt tronar där i tusentals år, på grund av att dess överdrivet utskjutande delar exakt balanserar varandra.

I en gotisk katedral var alla pelare olika varandra, men alla var nödvändiga. Varje stötta såg ut som en slumpartad och fantastisk stötta, varje strävpelare var en flygande strävpelare. Så balanserades skenbara sammanträffanden i kristendomen. Becket bar en tagelskjorta under allt sitt guld och purpur, och mycket kan sägas om den kombinationen, ty Becket fick fördelen med tagelskjortan medan folket på gatan fick fördelen av hans guld och purpur. Kombinationen är åtminstone bättre än den moderne miljardärens, som bär det svarta utåt för andras skull och guldet invid sitt hjärta.

Men balansen var inte alltid i en mans kropp som i Beckets; balansen spreds ofta över hela kristenhetens kropp. Eftersom en person bad och fastade i Nordens snö, kunde blommor kastas vid hans fest i Söderns städer; och eftersom fanatiker drack vatten i Syriens sandöken, kunde andra fortfarande dricka cider i Englands fruktträdgårdar. Detta är vad som gör kristendomen på en gång så mycket mer förbluffande och så mycket mer intressant än hedendomens imperier; just som katedralen i Amiens inte är bättre men intressantare än Parthenon.

Om någon vill ha ett modernt bevis på allt detta, låt honom begrunda det märkliga faktum att Europa under kristendomen brutits upp i individuella nationer och ändå förblivit en enhet. Patriotism är ett perfekt exempel på detta avsiktliga balanserande av en betoning med en annan betoning. Instinkten hos ett hedniskt imperium skulle ha sagt: "Ni ska alla bli romerska medborgare, och bli likadana; låt germanerna bli mindre långsamma och vördnadsfulla, låt frankerna bli mindre experimentella och kvicka." Men instinkten hos det kristna Europa säger: "Låt germanerna förbli långsamma och vördnadsfulla, så att frankerna desto tryggare kan vara kvicka och experimentella. Vi ska göra en jämvikt av dessa excesser. Den absurditet som kallas Tyskland ska korrigera den vansinne som kallas Frankrike." 

VI. Kristendomens paradoxer (29)

Detta är vad jag har kallat att gissa livets gömda excentriciteter. Detta är att veta att en människas hjärta är till vänster och inte i mitten. Detta är att veta inte bara att jorden är rund, utan att veta exakt var den är platt. Kristen doktrin upptäckte livets underligheter. Den inte bara upptäckte lagen, utan förutsåg även undantagen.

Den som säger att kristendomen upptäckte barmhärtigheten underskattar den; vem som helst kan upptäcka barmhärtigheten. Faktum är att alla gjorde det. Men att upptäcka en plan för att vara barmhärtig men också sträng - det var att förutse ett märkligt behov hos den mänskliga naturen. För ingen vill bli förlåten för en stor synd som om det vore en liten.

Vem som helst skulle kunna säga att vi varken borde vara särskilt bedrövade eller särskilt lyckliga. Men att komma på hur långt man kan gå i att vara helt olycklig utan att göra det omöjligt att vara helt lycklig - det var en psykologisk upptäckt. Vem som helst skulle kunna säga "varken skryta eller kräla", och det skulle ha varit en begränsning. Men att säga "här kan du skryta och där kan du krypa" - det var en frigörelse!

VI. Kristendomens paradoxer (28)

Så är det naturligtvis också med de antikristnas motsägelsefulla anklagelser om underkastelse och våld. Det är sant att Kyrkan befallde somliga att slåss och andra att inte slåss, och det är sant att de som slogs var som åskviggar och att de som inte slogs var som statyer. Allt detta betyder helt enkelt att Kyrkan föredrog att både använda sina stålmän och använda sina tolstojaner. Det måste vara något gott i fältlivet, eftersom så många goda män har uppskattat att vara soldater. Det måste vara något gott i iden om icke-våld, eftersom så många goda män verkar uppskatta att vara kväkare.

Allt Kyrkan gjorde var att (så långt möjligt) förhindra något av dessa goda ting från att utestänga det andra. De existerade sida vid sida. Tolstojanerna med munkarnas alla skrupler blev helt enkelt munkar. Kväkarna blev en klubb istället för att bli en sekt. Munkarna sa allt som Tolstoj säger, de utgav upplysande klagoskrifter om krigets grymhet och hämndens meningslöshet. Men tolstojanerna har inte tillräckligt rätt för att styra hela världen, och i trons tidsåldrar tilläts de inte göra det. Världen gick inte miste om Sir James Douglas´ sista utmaning eller Jeanne d´Arcs banér.

Och ibland möttes denna rena mildhet och denna rena våldsamhet och rättfärdigade sin förening; alla profeters paradox uppfylldes och i S:t Ludvigs själ vilade lejonet med lammet. Men kom ihåg att denna text tolkas för ytligt. Det försäkras ständigt, särskilt i våra tolstojanska trender, att när lejonet lägger sej ner med lammet blir lejonet likt ett lamm. Det verkliga problemet är: kan lejonet lägga sej ner med lammet och fortfarande behålla sin kungliga vildhet? Detta är det problem Kyrkan tog sej an och detta är det mirakel hon uppnådde. 

VI. Kristendomens paradoxer (27)

Därför kastar sekularisternas dubbla anklagelser, fastän ingenting utom mörker och kaos på dem själva, verkligt ljus över tron. Det är sant att den historiska kyrkan på en gång betonat celibatet och familjen, på en gång (om man kan säga så) varit våldsamt för att ha barn och våldsamt för att inte ha barn. Den har hållit detta sida vid sida som två starka färger, rött och vitt, likt S:t Georges rödvita vapensköld. Den har alltid haft ett hälsosamt hat mot rosa. Den hatar den kombination av två färger som är filosofernas svaga ändamålsenlighet. Den hatar utvecklingen av svart till vitt som är liktydigt med smutsgrått. Faktiskt kan hela kyrkans teori om jungfrudom symboliseras i påståendet att vitt är en färg, inte bara frånvaron av färg.

Allt jag hävdar här kan uttryckas genom att säga att kristendomen i de flesta av dessa fall försökte hålla två färger samexisterande men rena. Den är inte en blandning som rödbrunt eller purpurrött, den är snarare som sidentyg, för den har alltid räta vinklar och finns i korsets mönster. 

VI. Kristendomens paradoxer (26)

Franciskus, som prisade allt gott, kunde vara en mer slående optimist än Walt Whitman. Hieronymus, som fördömde allt ont, kunde måla världen svartare än Schopenhauer. Båda passionerna var fria eftersom de hölls på sin rätta plats. Optimismen kunde ösa ut all lovsång han ville över marschernas glada musik, de gyllene trumpeterna och de purpurröda fanorna som fördes i strid. Men han fick inte kalla kampen meningslös. Pessimisten kunde måla de förfärliga marscherna och de blodiga såren i så mörka färger han ville. Men han fick inte kalla kampen hopplös.

Så var det också med alla andra moraliska problem, med högmod, med uppror och med medlidande. Genom att definiera sin huvuddoktrin, höll Kyrkan inte bara skenbart oförenliga saker sida vid sida, utan, vilket var större, tillät dem att bryta it i en sorts konstnärliga våldsamhet som annars var möjlig bara för anarkister. Ödmjukheten blev mer dramatisk än galenskapen. Historisk kristendom höjde sej till en hög och märklig moralens "coup de théatre", saker som är för dygden vad Neros brott är för lasten. Indignationens och barmhärtighetens andar tog sej fruktansvärda och attraktiva former, alltifrån den munklika våldsamhet som gisslade den första och största av Plantagenets ätt som vore han en hund, till den sublima fromheten hos S:ta Katarina, som i de offentliga slakthusen kysste brottslingens blodiga huvud.

Detta heroiska och monumentala uppförande inom etiken har helt och hållit försvunnet med översinnlig religion. De kunde paradera i sin ödmjukhet, men vi är för stolta för att vara framstående. Våra etiklärare skriver förnuftigt om fängelsereformer, men det är inte troligt att vi kommer att få se herr Cadbury, eller någon annan framstående filantrop, gå in i Readings fängelse och omfamna den strypta kroppen innan den kastas i osläckt kalk. Våra etiklärare skriver milt mot miljardärernas makt, men det är inte troligt att vi kommer att få se herr Rockefeller, eller någon annan modern tyrann, bli offentligt gisslad i Westminster Abbey.

VI. Kristendomens paradoxer (25)

Mental och emotionell frihet är inte så enkelt som det ser ut. Det kräver faktiskt nästan lika noggrann balans hos lagar och förhållanden som social och politisk frihet.

Den vanlige estetiska anarkisten som försöker känna allting fritt knyts till sist in i en paradox som förhindrar honom att känna något över huvud taget. Han bryter sej fri från gränserna hemmavid för att följa poesin. Men genom att sluta känna gränserna hemmavid har han upphört att känna "Odyssén". Han är fri från nationella fördomar och utanför patriotismen. Men genom att vara utanför patriotismen är han utanför "Henrik IV". En sådan litterär person är helt enkelt utanför all litteratur: han är mer av en fånge än den värsta bigott.

För om det finns en vägg mellan dej och världen, gör det viss skillnad om du beskriver dej själv som innestängd eller utestängd. Vad vi vill är inte den universalitet som är utanför alla normala känslor; vi vill den universalitet som är inuti alla normala känslor. Det är stor skillnad mellan att vara fri från dem som än man är fri från ett fängelse, och att vara fri från dem som en man är fri från en stad. Jag är fri från Windsors slott (d v s jag hålls inte där med våld), men jag står på intet sätt känslomässigt fri från denna byggnad.

Hur kan man bli något så när fri från starka känslor, förmögen att svinga dem i en klar rymd utan sprickor eller fel? Detta var vad den kristna paradoxen om de parallella passionerna uppnådde. Givet den primära dogmen om kriget mellan gudomligt och djävulskt, världens uppror och förstörelse, kunde deras optimism och pessimism, som ren poesi, släppas lös som vattenfall. 

VI. Kristendomens paradoxer (24)

Ta ett annat fall: den komplicerade frågan om barmhärtighet, som några högst obarmhärtiga idealister verkar tycka är väldigt lätt. Barmhärtighet är en paradox, precis som anspråkslöshet och mod. För att gå rakt på sak betyder barmhärtighet ett av två ting: att förlåta oförlåtliga handlingar eller att älska oälskbara personer.

Men om vi frågar oss själva (som vi gjorde i fallet med högmod) vad en förnuftig hedning skulle känna om ett sådant ämne, bör vi troligen börja ända ner ifrån botten. En förnuftig hedning skulle säga att det fanns en del människor man kunde förlåta, och några som man inte kunde förlåta: en slav som stal vin kunde man skratta åt; en slav som bedrog sin välgörare kunde man döda och förbanna till och med sedan han dödats. I den utsträckning handlingen var förlåtlig var personen förlåtlig.

Detta är återigen rationellt, och till och med uppfriskande, men det är en utspädning. Det lämnar ingen plats för ren fasa inför orätten, en sådan som är ren skönhet hos oskulden. Och den lämnar ingen plats för ren ömhet för människan som människa, en sådan som är hela det fascinerande hos den barmhärtige.

Kristendomen kom in här liksom förut. Den kom överraskande in med ett svärd och skilde den ena saken från den andra med ett hugg. Den skilde brottet från brottslingen. Brottslingen måste vi förlåta upp till sjuttio gånger sju gånger. Brottet fick vi inte förlåta alls. Det var inte nog att slaven som stal vin inspirerade dels till ilska, dels till godhet. Vi måste vara mycket argare över stöld än förut, och ändå mycket vänligare mot tjuvar än förut. Det fanns plats för både vrede och kärlek att flöda fritt.

Och ju mer jag tänkte på kristendomen, desto mer fann jag att när den hade etablerat en regel och en ordning, var huvudsyftet med den ordningen att ge plats för goda saker att flöda fritt. 

VI. Kristendomens paradoxer (23)

Och nu började jag förstå att denna sammansatta passion överallt var den kristna nyckeln till etiken. Överallt gjorde trosbekännelsen en moderering av den dämpade kollisionen mellan två uppbrusande emotioner.

Ta t ex frågan om blygsamhet, om balans mellan ren stolthet och ren nedbrutenhet. Den genomsnittlige hedningen skulle, likt den genomsnittlige agnostikern, bara säga att han var nöjd med sig själv, men inte oförskämt självtillfredsställd, att det fanns många bättre och många sämre, att hans ödemarker var begränsade men att han skulle se till att han erövrade dem. Kort sagt, han skulle gå med huvudet högt, men inte nödvändigtvis med näsan i vädret. Detta är en manlig och förnuftig position, men den ligger öppen för den invändning vi noterade beträffande kompromissen mellan optimism och pessimism: Matthew Arnolds "resignation". Genom att vara en mix av två ting, är den en utspädning av två ting, och är varken närvarande i sin fulla styrka eller bidrar med sin fulla färg. Denna anständiga stolthet lyfter inte hjärtat som trumpetstötar, man kan inte gå klädd i purpur och guld för detta.  Å andra sidan renar denna milda rationalistblygsamhet inte själen med eld eller gör den klar som kristall; den gör inte (som en strikt och sökande ödmjukhet) människan till ett litet barn som kan sitta vid gräsets fot. Den får henne inte att titta upp och se underverk, för Alice måste växa sej liten om hon ska bli Alice i Underlandet. Därför förlorar den både poesin i att vara stolt och poesin i att vara ödmjuk.

Kristendomen försökte genom sitt märkliga hjälpmedel att bevara bådadera. Den separerade de två ideerna och utvidgade sedan dem båda två. I en mening skulle Människan bli högfärdigare än någonsin tidigare - i en annan mening skulle hon bli ödmjukare än någonsin tidigare. Såvitt jag är Människa är jag skapelsens krona. Såvitf jag är en människa är jag den störste bland syndare. All ödmjukhet som hade inneburit pessimism, som hade betytt att människan fått en vag eller olycksbådande syn på hela sitt öde - allt detta behövde försvinna. Vi skulle inte längre höra Predikarens klagan över att människan inte hade något försteg framför djuren, eller Homeros fruktansvärda rop att människan bara var det sorgsnaste av alla markens vilddjur. Människan var en avbild av Gud som vandrade omkring i trädgården. Människan hade pre-eminens över alla djur, människan var sorgsen just för att hon inte var ett djur utan en trasig gud. Grekerna hade talat om människan krypande på jorden, som om hon klängde sej fast vid den. Nu skulle Människan träda fram på jorden för att bemästra den. Kristendomen framhöll därför en tanke om människans värdighet som bara kunde uttryckas genom kronor strålande som solen och solfjädrar av påfågelstjärtar. Men på samma gång kunde den fasthålla tanken på människans ynkliga litenhet, som bara kunde uttryckas genom fasta och ofattbar undergivenhet, genom S:t Dominicus grå aska och S:t Bernhards vita snö. När någon kom att tänka på sitt ego, fanns det utblick och tomrum tillräckligt för varje ruggig självförnekelse och bitter sanning. Där kunde den realistiske gentlemannen låta sej själv gå, så länge som han lät sej själv gå till sej själv. Där fanns en öppen spelplats för den glade pessimisten. Låt honom säga vad som helst mot sej själv förutom att häda det ursprungliga målet för sitt varande; låt honom kalla sej själv för dåre och t o m förbannad dåre (även om det är kalvinistiskt); men han får inte säga att dårar inte är värda att frälsas. Han får inte säga att en människa, som människa, kan vara värdelös. Här, och återigen kort sagt, kom kristendomen över svårigheten att konbinera våldsamma motsatser, genom att hålla fast vid båda, och bevara båda våldsamma. Kyrkan var positiv på båda punkter. Man kan knappast tänka för litet om sitt ego. Man kan knappast tänka för stort om sin själ.

VI. Kristendomens paradoxer (22)

Hedendomen hävdade att dygden låg i en balans, kristendomen att den låg i en konflikt: kollisionen av två till synes motsatta passioner. Naturligtvis var de i verkligheten inte oförenliga, men de var sådana att det var svårt att ha dem samtidigt. Låt oss för en stund följa ledtråden om martyren och självmördaren och diskutera begreppet mod. Ingen kvalitet har någonsin förvirrat hjärnorna och trasslat till definitionerna för de rent rationella filosoferna lika mycket. Mod är nästan en "contradiction in terms": det innebär en stark önskan att leva som tar formen av en beredskap att dö.

"Den som förlorar sitt liv ska vinna det" är inte ett stycke mysticism för helgon och hjältar. Det är ett stycke vardagsvisdom för seglare och bergsbestigare. Det skulle kunna tryckas i en bok om alpinism eller exercis. Denna paradox är modets hela princip; även vad gäller helt världsligt eller helt fysiskt mod. En man isolerad av havet kan rädda sitt liv om han riskerar det på bråddjupet. Han kan bara undvika döden genom att kontinuerligt röra sej en tumsbredd från den. En soldat omringad av fiender måste, om han ska slå sej ut, kombinera en stark önskan att leva med en märklig vårdslöshet i fråga om att dö. Han får inte bara klänga sej fast vid livet, för då kommer han att bli en fegis och misslyckas med att komma undan. Han får inte bara vänta in döden, för då blir han en självmördare och kommer inte undan. Han måste söka sitt liv i en anda av våldsam likgiltighet för det; han måste önska sej livet likt vatten och ändå dricka döden likt vin.

Ingen filosof har, antar jag, någonsin uttryckt denna romantiska gåta med passande stringens, och förvisso har jag inte gjort det. Men kristendomen har gjort mer än så: den har markerat dess gränser genom de fruktansvärda gravarna för självmördaren och hjälten, genom att visa skillnaden mellan den som dör för levandets skull och den som dör för döendets skull. Och den har sedan dess hållit upp baneret med ridderlighetens mysterium över de europeiska lansarna: det kristna modet, som är ett förakt för döden, inte det kinesiska modet, som är ett förakt för livet.

VI. Kristendomens paradoxer (21)

Alla förnuftiga människor kan se att förnuft är en slags balans: att man kan bli galen och äta för mycket, eller galen och äta för lite. Några modernister har verkligen kommit fram med vaga versioner av framsteg och utveckling, som söker förstöra Aristoteles´ gyllene medelväg. De verkar anta att vi är tänkta att svälta progressivt, eller att fortsätta äta större och större frukostar varje morgon för evigt.

Men den stora triuismen hos den gyllene medelvägen består för alla tänkande människor, och dessa andra människor har inte rubbat någon balans utom sin egen. Men givet att vi alla måste hålla balansen, är det verkligt intressanta frågan hur denna balans kan hållas. Det var problemet som hedendomen försökte lösa - och det var problemet som jag tror att kristendomen löste och löste på ett mycket märkligt sätt. 

VI. Kristendomens paradoxer (20)

Sedan öppnade sej den svåraste delen av den mentala processen, och jag började i hemlighet spåra denna ide genom vår teologis alla enorma tankar. Iden var vad jag skissat rörande optimisten och pessimisten: att vi inte vill ha en legering eller en kompromiss, utan båda sakerna på höjden av sin energi - brinnande kärlek och brinnande vrede. Här ska jag bara teckna den i relation till etiken.

Men jag behöver inte påminna läsaren om att iden om denna kombination verkligen är central i ortodox teologi. För ortodox teologi har särskilt insisterat på att Kristus inte var skild från Gud och människa, som en älva, och inte en varelse som var till hälften människa och till hälften inte, som en kentaur, utan båda sakerna på en gång och båda sakerna genomgående, sann människa och sann Gud.

Låt mej nu teckna denna föreställning som jag fann den.

VI. Kristendomens paradoxer (19)

Icke desto mindre kände jag att det inte kunde vara sant att kristendomen var rent förnuftig och stod i mitten. Det fanns verkligen ett element i den av betoning och t o m frenesi som hade rättfärdigat sekularisternas ytliga kritik. Den kunde förvisso vara vis, jag började mer och mer tro att den var vis, men den var inte rent världsligt vis; den var inte bara behärskad och respektabel. Dess våldsamma korsfarare och ödmjuka helgon kanske uppväger varandra, men fortfarande var korsfararna mycket våldsamma och helgonen mycket ödmjuka, ödmjuka långt bortom det passande.

Nåväl, det var just vid denna punkt i mina funderingar som jag kom ihåg mina tankar om martyren och självmördaren. I det fallet hade det funnits den där kombinationen av två nästan vansinniga positioner som ändå på något sätt slutade i förnuft. Det här var just en annan sådan motsättning, och denna hade jag redan funnit vara sann. Detta var exakt en av de paradoxer på grund av vilken skeptikerna ansåg att trosbekännelsen var felaktig, och på grund av vilken jag ansåg att den hade rätt. Hur vansinnigt kristna än kunde älska martyren och hata självmördaren, kände de aldrig dessa passioner mer vansinnigt än jag hade känt dem långt innan jag ens drömde om kristendomen.

VI. Kristendomens paradoxer (18)

Jag gick igenom alla fallen, och jag fann att nyckeln passade så långt. Det faktum att Swinburne var irriterad över de kristnas brist på lycka och ännu mer irriterade över deras lycka var lätt att förklara. Det hanadlade inte längre om en följd av kristendomens sjukdomar, utan om en följd av Swinburnes. De kristnas återhållsamhet bedrövade honom helt enkelt för att han var mer hedonistisk än en frisk man borde vara. De kristnas tro gjorde honom arg eftersom han var mer pessimistisk än en frisk man borde vara.

På samma sätt attackerade malthusianerna kristendomen rent instinktivt, inte för att det finns något särskilt omalthusianskt i kristendomen, utan för att det finns något aningen omänskligt i malthusianismen.

VI. Kristendomens paradoxer (17)

Jag testade den här idén genom att fråga mej själv huruvida det fanns någon morbid sida hos anklagarna som skulle kunna förklara anklagelsen. Jag blev överraskad av att finna hur väl denna nyckel passade till locket.

T ex var det förvisso udda att den moderna världen anklagade kristendomen både för stränghet mot kroppen och för konstnärlig pompa. Den moderna människan ansåg Beckets dräkter vara alltför rika och hans måltider alltför fattiga. Men så var också den moderna människan exceptionell i hela historien; ingen har någonsin tidigare ätit så utsökta middagar i så fula kläder.

Den moderna människan fann kyrkan alltför enkel just där det moderna livet är alltför komplext: fann kyrkan alltför prunkande just där våra moderna liv är alltför sjabbigta. Den som ogillade de enkla fastorna och festerna var tokig i entrérätter. Den som ogillade skrudar bar ett par löjliga byxor.

Och förvisso: om det fanns något vansinne inblandat i allt detta var det i byxorna, inte i den enkelt fallande skruden. Om det fanns något vansinne alls var det i de extravaganta entréerna, inte i brödet och vinet.

VI. Kristendomens paradoxer (16)

Och sedan, under en stilla stund, slog en märklig tanke ner i mej som en dämpad blixt. Ja, det dök plötsligt upp en annan förklaring i mitt sinne. Anta att vi hört många tala om en okänd man. Anta att vi var förbryllade över att höra att några sa att han var alltför lång och andra att han var alltför kort, några invände mot hans fetma, några beklagade hans smalhet, några ansåg honom för mörk och några för ljus. En förklaring skulle (vilket redan har erkänts) kunna vara att han hade en underlig figur. Men det finns en annan förklaring. Han kunde ha den perfekta figuren.

Vansinnigt långa män skulle kunna uppleva honom som kort. Mycket korta män skulle kunna uppleva honom som lång. Gamla bockar som växt sej feta skulle kunna anse honom otillräckligt utfylld, gamla älskare som blivit tunna skulle kunna anse att han expanderat utöver elegansens trånga gränser. Kanske svenskar (som har hår blekt som halm) skulle kalla honom mörk, medan negrer definitivt skulle anse honom blond. Kort sagt: kanske detta extraordinära ting verkligen är det ordinära, eller åtminstone det normala, centrum.

Kanske är, när allt kommer omkring, kristendomen förnuftig och dess kritiker vansinniga - på olika sätt.

VI. Kristendomens paradoxer (15)

Jag ville vara helt rättvis då, och jag vill vara helt rättvis nu, och jag drog inte slutsatsen att attacken mot kristendomen var helt felaktig. Jag drog bara slutsatsen att om kristendomen hade fel, så hade den verkligen mycket fel. Såna fruktansvärda förskräckligheter kan sammanfalla någonstans, men då måste det vara hos något mycket underligt och enastående.

Det finns människor som är girigbukar men samtidigt slösaktiga, men de är sällsynta. Det finns människor som är vällustiga men samtidigt asketiska, men de är sällsynta. Men om denna mängd av galna motsägelser verkligen existerade, kväkaraktig och blodtörstig, alltför prunkande och alltför trådsliten, spartansk och ändå befängt uppmuntrande all ögats lust, kvinnornas fiende och deras idiotiska tillflykt, en allvarlig pessimist och en naiv optimist, om detta onda existerade, så fanns det i detta onda något helt överväldigande och unikt.

Ty jag fann hos mina rationalistiska lärare ingen förklaring till ett sådant enastående fördärv. Kristendomen var (teoretiskt talat) i deras ögon bara en av alla vanliga myter och missuppfattningar hos de dödliga. De gav mej ingen nyckel till denna vridna och onaturliga dålighet. En sådan ondskans paradox höjde sej till det övernaturligas format.

Den var verkligen nästan lika övernaturlig som påvens ofelbarhet. En historisk institution som aldrig hade rätt är faktiskt precis lika mycket ett mirakel som en institution som aldrig kan ha fel. Den enda förklaring som omedelbart slog mej var att kristendomen inte kom från himmelen utan från helvetet. Ja, faktiskt, om Jesus från Nasaret inte var Kristus måste han ha varit Antikrist. 

VI. Kristendomens paradoxer (14)

Detta började bli alarmerande. Det såg inte så mycket ut som om kristendomen var dålig nog att innehålla alla laster, utan snarare som om varje käpp var god nog att slå kristendomen med. Återigen: vad kunde detta förbluffande ting vara likt som människor var så angelägna att säga emot, att de inte brydde sej om ifall de sa emot sej själva när de gjorde det? Jag såg detsamma på alla sidor.

Jag kan inte ge vidare utrymme till denna diskussion i detalj, men ifall någon antar att jag gjort ett missvisande urval av tre sådana olycksfall, ska jag i korthet gå igenom några till. Alltså: vissa skeptiker skrev att kristendomens stora brott hade varit dess attack på familjen: den hade släpat kvinnor till klostrens ensamhet och kontemplation, långt från hem och barn. Men så hävdade andra skeptiker (något mer avancerade) att kristendomens stora brott var att tvinga familj och äktenskap påp oss; att den dömde kvinnor till slavgöra i hemmen, och förbjöd dem ensamhet och kontemplation. Anklagelsen var faktiskt den omvända!

Eller: vissa fraser i de nytestamentliga breven eller i vigselliturgin sades av de antikristna visa förakt för kvinnors intellekt. Men jag fann att de antikristna själva visade förakt för kvinnors intellekt, ty det var deras stora gliring mot kyrkan på kontinenten att "enbart kvinnor" gick där. Eller också anklagades kristendomen för sina nakna och svältande vanor - för sina säcktyger och torkade ärtor. Men nästa minut anklagade kristendomen för sin pomp och ritualism, för sina kistor av porfyr och mantlar av guld. Den förolämpades för att vara alltför simpel och för att vara alltför mångfärgad.

Och kristendomen hade alltid anklagats för att hålla tillbaka sexualiteten för mycket, när Bradlaugh maltusianen upptäckte att den höll tillbaka den alltför lite. Den anklagas ofta i samma andetag för pryd respektabilitet och religiös extravagans. Mellan pärmarna på samma ateistiska skrift har jag funnit tron klandrad för sin oenighet ("en tror en sak, och den andre en annan") men även för sin enighet ("det är åsiktsskillnader som hindrar världen från att gå till hundarna"). I samma konversation anklagade en fritänkare, en av mina vänner, kristendomen för att förakta judar, och föraktade den sedan själv för att den var alltför judisk.

VI. Kristendomens paradoxer (12)

Jag tar ett tredje fall, det underligaste av alla, eftersom det inbegriper den enda verkliga invändningen mot tron. Den enda verkliga invändningen mot den kristna religionen är helt enkelt att den är en religion. Världen är en stor plats, full av många olika sorters människor. Kristendomen är (kan det förnuftigtvis hävdas) något som är begränsat till en viss sorts människor: den började i Palestina, den har i praktiken stannat i Europa.

Jag var vederbörligen imponerad av detta argument i min ungdom, och jag drogs mycket till den doktrin som ofta predikas i etiska sällskap, jag menar doktrinen att det finns en hela mänsklighetens stora omedvetna kyrka som grundats på det mänskliga medvetandets allestädesnärvaro. Trosbekännelser, sa man, skilde människorna åt, men åtminstone moralen förenade dem. Själen kan söka de underligaste och mest avlägsna länder och tidsåldrar och fortfarande finna ett grundläggande etiskt samförstånd. Den kanske finner Konfucius under några österländska träd, och finner honom skrivande: "Du skall icke stjäla". Den kanske dechiffrerar de dunklaste hireoglyferna i den mest urtida öken, och den mening som dechiffrerats skulle vara: "Små pojkar måste säga sanningen."

Jag trodde på denna doktrin om alla människors broderskap genom känsla för moral, och jag tror på den fortfarande - tillsammans med annat. Och jag var grundligt förargad på kristendomen för att den (som jag antog) påstod att hela tidsåldrar och mänskliga imperier helt och hållet hade undflytt detta rättvisans och förnuftets ljus.

VI. Kristendomens paradoxer (11)

Här är ett annat fall av samma slag: jag kände att en stark invändning mot kristendomen låg i anklagelsen att det ligger något blygt, munkaktigt och omanligt i allt som kallas "kristet", särskilt i dess attityd vad gäller motstånd och kamp. De stora skeptikerna från 1800-talet var i stor utsträckning virila. Bradlaugh, på ett expansivt sätt, och Huxley, på ett tystlåtet sätt, var helt avgjort män. Vid en jämförelse verkade det försvarbart att säga att det var något svagt och överdrivet tålmodigt över de kristna rekommendationerna. Evangeliets paradox om den andra kinden, det faktum att präster aldrig slogs, hundra andra saker gjorde anklagelsen trolig att kristendomen var ett försök att göra människan alltför lik ett får. Jag läste det och jag trodde på det, och om jag inte hade läst något annat skulle jag ha fortsatt tro på det.

Men jag läste något mycket annorlunda. Jag vände blad i min agnostiska manual, och min hjärna vändes upp-och-ner. Nu fann jag att jag borde hata kristendomen, inte för att den kämpade alltför lite, utan för att den kämpade alltför mycket. Kristendomen var, tycktes det, alla krigs moder. Kristendomen hade dränkt världen i blod. Jag hade blivit grundligt arg på den kristne för att han aldrig blev arg. Och nu blev jag tillsagd att vara arg på honom för att hans vrede hade varit den mest jättelika och fruktansvärda saken i den mänskliga historien, eftersom hans vrede hade östs över jorden och stigit upp till solen.

Samma människor som klandrat kristendomen för klostrens ödmjukhet och icke-våld var också de som klandrade den för våldsamheten och tapperheten hos korstågen. Det var den stackars gamla kristendomens fel (på ett eller annat sätt) både att Edvard Bekännaren inte stred och att Rickard Lejonhjärta gjorde det. Kväkarna (sa man) var de enda karaktäristiska kristna, och ändå var Cromwells och Alvas massakrer karaktäristiska kristna brott.

Vad kunde allt detta betyda? Vad var denna kristendom som alltid förbjöd krig och alltid producerade krig? Vad kunde vara den verkliga naturen hos någonting som man först kunde smäda för att den inte ville slåss och sedan för att den alltid slogs? I vilken gåtornas värld föddes denna monstruösa mordlust och denna monstruösa foglighet? Kristendomens skepnad blev varje ögonblick allt underligare.

VI. Kristendomens paradoxer (10)

Nu måste ni förstå att jag inte genast drog slutsatsen att anklagelserna var falska eller anklagarna idioter. Jag drog helt enkelt slutsatsen att kristendomen måste vara något ännu knasigare och ondare än de begripit.

Någonting kan ha dessa två motsatta laster, men det måste vara en ganska konstig sak som har dem. En person kan vara alltför fet på ett ställe och alltför smal på ett annat, men skulle då vara en ganska udda figur.

Vid denna tidpunkt hade jag mina tankar enbart på den kristna religionens underliga form - jag antog ingen underlighet hos det rationalistiska sinnet.

VI. Kristendomens paradoxer (9)

En anklagelse mot kristendomen var att den, genom morbida tårar och skräckupplevelser, hindrade människorna från att söka glädje och frihet i Naturens sköte. Men en annan anklagelse var att den tröstade människorna med en påhittad Försyn, och försatte dem i en vitrosa barnkammare. En stor agnostiker frågade varför Naturen inte var vacker nog, och varför det var svårt att vara fri. En annan stor agnostiker hade invändningen att kristen optimism, "trosskapandets plagg vävt av fromma händer", för oss dolde det faktum att Naturen var ful och att det var omöjligt att vara fri. En rationalist hade knappt hunnit kalla kristendomen en mardröm förrän en annan kallade den dårarnas paradis.

Detta förbryllade mej, anklagelserna verkade osammanhängande. Kristendomen kunde inte på en gång vara en svart förklädnad på en vit värld, och samtidigt en vit förklädnad på en svart värld. Den kristnes tillstånd kunde inte på en gång vara så bekvämt att han var en fegis som klamrade sej fast vid det, och så obekvämt att han var en idiot som stod ut. Om det förfalskade den mänskliga synen måste det förfalska det på ett eller annat sätt; det kunde inte bära både gröna och rosafärgade glasögon. På min tunga rullade med fasansfull glädje, som hos alla unga män på den tiden, de glåpord Swinburne kastade efter trosbekännelsens tristhet: "Du har segrat, o bleke Galilé - världen har blivit grå av Din andedräkt." 

Men när jag läste samme poets redogörelse för hedendomen (som i "Atalanta"), summerade jag att världen om möjligt var ännu mer grå innan Galilén andades på den än efteråt. Poeten påstod verkligen, på ett mer abstrakt sätt, att livet i sej självt var becksvart. Och ändå hade kristendomen på något sätt förmörkat det. Samme man som fördömde kristendomen för pessimism var själv en pessimist. Jag tänkte att någonting måste vara fel här. Och det slog mej ett vilt ögonblick att de kanske inte var de bästa bedömarna av relationen mellan religion och lycka som, enligt egen utsago, varken hade det ena eller det andra. 

VI. Kristendomens paradoxer (8)

Denna märkliga effekt av de stora agnostikerna som väckte tvivel djupare än sina egna kan illustreras på många sätt. Jag tar bara ett. Medan jag läste och läste om alla icke-kristna eller anti-kristna redogörelser för tron, från Huxley till Bradlaugh, växte ett långsamt och förfärligt intryck gradvis men åskådligt inom mej: intrycket att kristendomen måste vara något alldeles extraordinärt!

För den var inte bara skuld till (som jag förstod det) de mest upprörande ogärningarna, utan den hade som det verkade en mystisk talang för att kombinera ogärningar som inte tycktes kunna existera tillsammans! Den attackerades från alla sidor och av de mest motsatta anledningar. Knappt hade en rationalist visat att den var alldeles för österländsk innan en annan med samma klarhet visade att den var alldeles för västerländsk. Knappt hade min indignation dött ut beträffande dess vassa och aggressiva fyrkantighet, förrän jag ropades upp igen för att uppmärksamma och fördöma dess enervereande och sensuella rundhet.

Ifall någon läsare inte stött på det jag menar, ska jag ge några exempel som händelsevis faller mej i minnet på denna självmotsägelse i skeptikernas attack. Jag ska ge fyra eller fem exempel - det finns femtio andra.

Så var jag till exempel mycket tagen av den eleganta attacken på kristendomens omänskliga dysterhet. För jag tyckte (och tycker fortfarande) att uppriktig pessimism är den oförlåtliga synden. Oärlig pessimism är en social prestation, snarare angenäm än motsatsen, och lyckligtvis är nästan all pessimism oärlig. Men om kristendomen, som dessa människor påstod, var något rent pessimistiskt och i motsatsställning till livet, då var jag helt och fullt beredd att spränga S:t Pauls-katedralen. Men den extraordinära saken är denna: de bevisade för mej i kapitel I (till min fullständiga tillfredsställelse) att kristendomen var alltför pessimistisk, och sedan, i kapitel II, började de bevisa att den var alldeles för optimistisk.

VI. Kristendomens paradoxer (7)

Därför finns det vad gäller all total övertygelse ett slags jättelik hjälplöshet. Själva tron är så stor att det tar lång tid att få den i rörelse. Och denna tvekan uppstår, konstigt nog, huvudsakligen från en likgiltighet beträffande var en borde börja. Alla vägar leder till Rom - vilket är ett skäl till att många människor aldrig kommer dit.

I fallet med detta försvar för kristen övertygelse bekänner jag att jag lika gärna skulle börja diskussionen med en sak som med en annan; jag skulle börja den med en rova eller en taxi. Men om jag alls ska vara noggrann med att göra min mening klar, tror jag det vore klokare att fortsätta det senaste kapitlets pågående diskussion, som handlade om att betona den första av dessa mystiska sammanträffanden, eller snarare ratificeringar.

Allt jag hittills hört om kristen teologi hade fjärmat mej från den. Jag var hedning vid tolv års ålder, och en komplett agnostiker vid sextion, och jag kan inte förstå någon som passerat sjutton års ålder och inte ställt sej själv en så enkel fråga. Jag behöll förvisso en dimmig vördnad för en kosmisk gudom och ett stort historiskt intresse för kristendomens grundare. Men jag ansåg honom förvisso vara en människa även om jag kanske även på den punkten tänkte att han ägde ett försteg framför en del av sina moderna kritiker.

Jag läste hela min tids vetenskapliga och skeptiska litteratur -  åtminstone allt jag kunde hitta skrivet på engelska och liggande runt omkring mej, och jag läste ingenting annat, jag menar att jag inte läste något med någon annan syn på filosofi. Kioskböckerna jag också läste var faktiskt skrivna i en heroisk och hälsosam kristen tradition, men jag visste det inte på den tiden. Jag läste aldrig en rad kristen apologetik, och jag läser så lite jag kan av det nu med. Det var Huxley och Spencer och Bradlaugh som förde mej tillbaka till ortodox teologi. De sådde i mitt sinne de första vilda tvivlen på tvivlen.

Våra mormödrar hade alldeles rätt när de sa att Tom Paine och fritänkarna förvirrade våra sinnen. Det gör de. De förvirrade mina något rent förskräckligt. Rationalisten fick mej att ifrågasätta huruvida förnuftet hade någon användning över huvud taget, och när jag läst ut Herbert Spencer hade jag gått så långt som till att (för första gången) betvivla huruvida evolutionen alls hade ägt rum. När jag la ifrån mej den sista av överste Ingersolls ateistiska föreläsningar genombröts mitt huvud av den fasansfulla tanken: "Föga fattas att du övertalar mej att bli kristen." Jag var på väg att bli desperat.