VI. Kristendomens paradoxer (6)

Men den exakthet som är inbegripen i saken gör det mycket svårt att göra vad jag nu måste göra, nämligen beskriva denna ackumulerade sanning. Det är mycket svårt för en människa att försvara någonting som hon är fullständigt övertygad om. Det är jämförelsevis lätt när hon bara delvis är övertygad. Hon är delvis övertygad eftersom hon funnit det eller det beviset för saken, och hon kan förklara det. Men en människa är inte verkligt övertygad om en filosofisk teori när hon finner något som bevisar den. Hon är verkligt övertygad först när hon finner att allt bevisar den. Och ju fler konvergerande skäl hon finner som pekar mot denna övertygelse, desto mer förvirrad blir hon när jag ber henne sammanfatta dem.

Därför: om jag rakt upp och ner frågar en genomsnittligt intelligent människa varför hon föredrar civilisationen framför naturtillståndet, skulle hon titta vilt omkring sej på föremål efter föremål, men bara kunna svara helt vagt: "ja, det är förstås den där bokhyllan, och kolen i kolkällaren, och pianot, och poliserna." Hela skälet för civilisationen är att skälet för den är så komplext. Den har gjort så många saker. Men själva den mångfald av bevis som borde göra svaret överväldigande gör det omöjligt att svara.

VI. Kristendomens paradoxer (5)

Jag har anspelat på en meningslös fras med innebörden att den och den trosbekännelsen inte kan bli trodd i vår tidsålder. Naturligtvis kan vad som helst bli trott i vilken tidsålder som helst. Men lustigt nog finns det verkligen en mening i vilken en trosbekännelse, om den alls blir trodd, kan bli trodd mer strikt i ett komplext samhälle än i ett enkelt samhälle. Om en person finner kristendomen sann i Birmingham, har han faktiskt klarare skäl att tro än om han funnit den vara sann i Mercia. Ty ju mer komplicerat sammanträffandet verkar, desto mindre kan det vara ett sammanträffande. Om det faller snöflingor som har formen av, låt oss säga, Midlothians hjärta, kan det vara en händelse. Men om det faller snöflingor med den exakta formen av häcklabyrinten vid Hampton Court, tror jag att man skulle kunna kalla det ett mirakel.

Det är exakt som ett sådant mirakel jag har kommit att uppfatta kristendomens filosofi. Den moderna världens komplexitet bevisar trosbekännelsens sanning mer perfekt än något av de enkla problemen under trons tidsålder. Det var i Notting Hill och Battersea som jag började se att kristendomen var sann. Detta är varför trons har dessa utarbetade doktriner och detaljer som så mycket förvirrar dem som beundrar kristendomen utan att tro på den.

När någon väl tror på en trosbekännelse är denna någon stolt över dess komplexitet, precis som vetenskapsmän är stolta över vetenskapens komplexitet. Det visar hur rik på upptäckter den är. Om den alls är riktig, är det en komplimang att säga att den är genomarbetat riktig. En pinne kan passa ett hål eller en sten en urgröpning av en ren händelse. Men en nyckel och ett lås är båda komplexa. Och om en nyckel passar till låset, vet du att det är rätt nyckel.